Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett håll. Om blocket, som fig. 9 visar, utformas med
rent cylindrisk bäryta, blir lagret, liksom fallet även
är med ett vanligt halslager, ytterst känsligt för de
förhållanden, som alltid uppträda i praktiken.
Skall nu lagret rotera åt motsatt håll, blir det
nödvändigt att automatiskt flytta blockets
stödpunkt, och den saken är ej så enkel. Man har
försökt att mellan blocken och lagerhuset anordna
rullar, kniveggar etc. och har härigenom uppnått en
teoretisk möjlighet att flytta stödpunkten vid en
omkastad rotationsriktning, men man inför då
sådana element, att hållbarheten fullständigt äventyras
och lagret blir så komplicerat, att dess
konkurrenskraft försvinner eller i varje fall förminskas. Att
lösningen ej duger framgår även därav, att ledande
firmor inom blocklagerområdet stannat vid en
kompromiss, som innebär ett betydligt försvagande av
lagrets bärförmåga.
För att lagret skall kunna arbeta för vilken
rotationsriktning som helst, har man placerat
stödpunkten centralt. Teoretiskt sett skulle härigenom
bärförmågan helt och hållet försvinna, men genom att
förse blockens kanter i för- och akterändan med en
slank avfasning och med hjälp av den variation i
temperatur, som förefinnes i oljefilmen räknat i
blockets längdriktning, varigenom en viskositetsvariation inträder uppstår dock en viss
snedställning hos blocket, varigenom en mindre bärförmåga
ernås. Denna blir emellertid ytterst nedsatt i
förhållande till vad fallet är, när blocket på ett
riktigt sätt understötts. Härtill kommer att axeln
endast på ett otillförlitligt sätt tillför de olika blocken
erforderlig olja. Det block som står längst ned, och
sålunda är utsatt för full doppning, blir väl smort,
men blocken vid sidan om det understa, dvs. de,
som befinna sig över oljenivån, få från den roterande
axeln allt för litet olja. Att man ej uppnår den
oljefilm, som teoretiskt vore att vänta, hava vi
genom experiment konstaterat. Detta har möjliggjorts
tack vare vår apparatutrustning, i vilken ingår bl. a.
en WEIBULL-EKELÖFS ultramikrometer. Docent
ODQVIST kommer i den efterföljande uppsatsen att
redogöra härför liksom även för de undersökningar,
vi gjort för att uppmäta tjockleken av den
oljefilm, som erhålles vid Nomy-lagret.
Ett självsmörjande radialblocklager, utfört med
stillastående block enligt fig. 9, blir antingen ett
enkelrotationslager med dålig bärförmåga, i
förhållande till vad man teoretiskt hade att vänta, eller
också, om man gör det till ett dubbelrotationslager
genom att helt enkelt understödja blocket på mitten,
ett ännu svagare sådant. Skulle belastningen
dessutom vara riktad uppåt, dvs. mot den del av lagret,
som ej direkt doppar i oljan, blir belastningsförmågan ytterligare försämrad. Vi se här åter ett
exempel på ett lager, vars bärförmåga till stor del är
b roende av kraftriktningen. Emellertid kan det
ibland inträffa, att svårigheter förefinnas för att
erhålla tillräckligt tunn oljefilm, exempelvis när det
gäller ett lager med högt varvantal och låg last.
För sådana fall kan det då vara lämpligt att
använda lager med stillastående block.
I fig. 10 är visat en form å ett blocklager för
radiallast, sådant vårt lager förenklat kunde tänkas.
Nomy-lagret har alla yttermått svarande till den
fastställda internationella standarden för kullager.
Lagret består av en innerring, en blocksats och en
ytterring. Vidare är lagret så utfört, att det har en
axialkam, dvs. en anordning, varigenom blocken
fixeras i axiell led till innerringen. Blocken ha
invändigt försetts med en balk medgivande riktig understödning oberoende av rotationsriktningen, mot
vilken stödbalk korrespondera motsvarande spår
i innerringen, varigenom möjliggöres för blocket att
intaga en lämplig kil mellan dess yttre yta och
ytterringens glidyta. Från innerringen utgå medbringareanslag, som medtaga blocken vid sin
rotation. Dessa ha anpassats så i förhållande till
spåret, att blocket får riktig stödpunkt, om det ligger
an mot en sådan medbringareklack. Lagrets
glidyta är dessutom anordnad sfärisk.
Den första väsentliga skillnaden mellan detta lager
och vad vi nyss sett är den, att blocken här ej äro
stillastående utan rotera med axeln. Vid ett
stillastående radialblocklager befinner sig i den belastade zonen alltid samma block, varigenom det får tippningspunkten fastlåst mot den yttre ringen. Bringas blocken däremot i rotation, passera blocken växelvis genom den belastade och den obelastade zonen.
Betrakta vi sålunda blocket A till höger, som är på
uppgående, och som nu närmar sig den obelastade
zonen, finna vi, att blocket har en tendens att där
lämna kontakten med innerringen och svävar
sålunda så att säga fritt i oljan. På grund av blockets
vikt vill detta sjunka nedåt, och släpfriktionen mot
ytterringen har en kraftriktning åt samma håll.
Blocket vill sålunda förskjuta sig nedåt relativt
innerringen intill dess att blocket stoppas av
medbringarekammen B, och blocket har då en sådan
understödspunkt, att riktig tippning äger rum. Omkastas nu
rotationsriktningen, komma blocken att automatiskt
ändra stödpunkt vid ingåendet i den obelastade
zonen. Detta sker med osviklig säkerhet.
Helt enkelt genom att blocken rotera erhålla de
egenskapen att skifta stödpunkter efter
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
