Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
TEKNISK TIDSKRIFT
21 MAJ 1932
dimensioner fastställdes. Beställaren visste i så fall,
att han, vid infordran av anbud enligt
standardmåtten, med säkerhet får en panna, som vid driften
kommer att visa möjligast fördelaktiga egenskaper.
Personalen vet likaså, att de få en lätteldad,
lättren-gjord, dvs. på allt sätt lättskött panna. Även i
leverantörens intresse ligger det att standard-modeller
måtte införas. Huru ofta levereras dock icke
tubpannor, vilkas konstruktion är sådan, att de till
stor del äro utrustade med endast "nominell"
eldyta. Beställaren önskar ofta blott anskaffa en
viss eldyta utan att samtidigt fästa något som helst
avseende vid effekt, konstruktion, skötsel och
ren-göringsmöjligheter osv., varför det i så fall är
naturligt, att en så stor "nominell" eldyta som
möjligt inpressas i den för tillverkningen enklaste och
billigaste konstruktionen, utan att tillräckligt
avseende fästes vid eldytans effektivitet. Genom
användning av en stor mängd långa tuber av liten
diameter ernås en pannkonstruktion med liten diameter,
vilket medför tunnare plåtar och således en billigare
panna, men de små tuberna göra sotningen
tidsödande och besvärlig, och om pannan därtill är lång,
som ofta är vanligt, så kan det hända, att vid trånga
pannrum tubernas bakre ändar även kunna bliva
dåligt sotade. De klena och långa tuberna medföra
ytterligare den olägenheten, att dragförlusten blir
mycket kännbar, pannans effekt nedgår således, då
största delen av skorstensdraget åtgår till
övervinnandet av motståndet i tuberna. Ju längre panna,
desto mindre "gastvärsnitt" i tuberna och desto
större dragförlust.
Som främsta konstruktionsvillkor för
standardiserade tubpannor gällde det sålunda att fastställa ett
lämpligt gastvärsnitt i tuberna i förhållande till den
önskade panneffekten.
Andra normalbestämmelsen gäller sedan
uppdelningen av det sammanlagda gastvärsnittet på de
enskilda tuberna - såsom ovan framhölls få alltför små
tuber icke komma till användning - tubernas
minsta diameter i förhållande till deras längd bör
bestämmas.
Såsom tredje faktor fastställes gränsförhållandet
mellan panndiametern och längden, ty en lämplig
placering av tuberna i förhållande till varandra bör
ju iakttagas, så att pannans rengöring i största
möjliga mån underlättas. Ju längre panna desto trängre
är den även till sitt inre, rengöringsmöjligheterna
böra dock även de skänkas största intresse, ty dessa
pannor finnas vanligen å små anläggningar, varest
inga vattenreningsanläggningar och sällan även
kondensatsamlingsanordningar förefinnas.
Vid jämförandet och granskandet av en del
förekommande olika panntyper samt efter utrönandet av
dessas möjligen tungeldade egenskaper ävensom
efter kalkylering över belastningsförmåga m, m. har
förf. ansett sig kunna stöda fastställandet av följande
normsiffror:
f:H>l: 200
d : L > l : 40
D :L> l :2
där H = eldytan, / z= fria gastvärsnittet i tuberna
(endast vanl. tuber förutsättas i kalkylerna), D =
pannans inre diameter, d - tubernas inre diameter,
d^ =i tubernas yttre diameter, Z = tubantal, L =
pannans inre läno-d.
De ovan angivna trenne gränsbestämmelserna
borde utan eftergift iakttagas vid såväl de små som
de större typerna, ty vid alla olika storlekar och
oftast särskilt vid de större pannorna önskar man ju
full effekt och fullt effektiv eldyta. Sällan kanske
behöves full maximieffekt, men då den behöves,
får pannlängden icke förbruka det med en kanske låg
och liten skorsten ernådda obetydliga draget. Ofta
tjänstgör nämligen en stor del av eldytan blott som
ekonomiseryta, men vid tillfällen, då hela eldytan
verkligen behöves, så får den icke vara "nominell"
och sålunda ständigt tjänstgöra som ekonomiser.
För att torr ånga skall erhållas även vid
högbelast-ningstillfällen böra vissa enkelt tillämpbara normer
även fastställas för ångvolymens storlek i förhållande
till panneffekten och föreslås att ca 1/3 av
panndiametern upptill bör vara fri från tuber, ca 2/3 av
panndiametern mätt från pannbottnen till tubernas övre
yta vore således det för tubfördelningen kvarvarande
utrymmet. Pannorna borde även förses med ångdom.
Tubpannornas vanligaste storlekar äro ju 20-25
till ca 100 m2. Tubpannor Över 100 m2 förekomma
sällan; där börjar ju, såsom rätt är,
vattenrörpan-nornas gebit småningom vidtaga. Ifall vi fastställa
t. e. fyra normaldimensioner å förslagsvis: 25, 50, 75
och 100 m2 som grund för kalkylerna och förutsätta
att mellanliggande dimensioner utbildas som avarter
av dessa fyra normstorlekar, så bleve dimensionerna
för 25 m2 tubpannan de i fig. l angivna.
Panndiametern vore sålunda D = l 250 mm, och
längden bleve L = 2 500 mm, tubdiametern vore
d± = 3" och tubantalet Z - 34 st. Smärre olikheter
hos inmurningssättet kan naturligtvis städse något
förändra eldytorna. En kontroll av dimensionerna
enligt normalsiffrorna lämnar följande resultat;
f:H=l: 197, d:L = l: 36 och D : L = l : 2.
Härvid har, såsom av följande framgår, förutsatts att
mellanrummet mellan tubgrupperna vore 300 mm och
slamstudsen gåves dimensionerna 300 X 400 mm, så
att densamma även kunde användas som manhål,
vilket i hög grad underlättar den inre rengöringen av
den värdefullaste eldytan.
. Fig. 1. Framg.iveln å en 25 m2 tubpanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
