Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 SEPT. 1932
MEKANIK
107
kvalitet som vid första försöket eller med ångkol, Nuss
IV, men utan bläster. På grund av att tillräckligt
med luft icke kunde införas i eldstaden blev uppkörningstiden 190 sek. Likaledes konstaterades, att
nedkörningstiden tog en tid av ca 10 min., vilket
visade sig bero därpå, att pannans huvudspjäll, som
i detta fall var det enda regleringsorganet, icke
arbetade ordentligt. För sådana fall är en effektivt
arbetande dragspärranordning nödvändig, om ett
tillfredsställande resultat skall kunna uppnås.
4) I viss mån uppseendeväckande äro de erhållna
uppkörningstiderna vid de olika kolpulvereldade
försöksanläggningarna i det att med samma
eldnings-system vid en anläggning konstaterades 28 sek. (fig. 5)
och vid en annan 150 sek. I det senare fallet
befann sig pannan icke i ett tillfredsställande tillstånd,
då eldstadstemperaturen under inkörningstiden var
alltför låg på grund av att allt för mycket luft
infördes i eldstaden. Trots ansträngningar kunde
rökgasernas CO2-halt icke hållas högre än 6-8 %.
Därtill kom att regleringsanordningarna för bränsle- och
lufttillförsel och för draget fordrade så många
särskilda handgrepp, att tiden härför blev
oproportionerligt lång. Det är sålunda av särskild vikt, att
vid anläggningar, som arbeta med varierande
belastning, och där en snabb övergång från hög last till
låg last eller tvärtom förekommer, pannorna först
och främst skola befinna sig i ett ändamålsenligt
tillstånd och att regleringsanordningarna äro så
lätthanterliga att ingen onödig tid vid dessas
hand-hävande spilles.
5) Automatiskt matade pannor uppvisade i
allmänhet kortare uppkörningstider än pannor med
handreglerade matningsanordningar.
Även om sålunda de utförda försökens resultat
på grund av de praktiska anordningarnas i vissa fall
bristande ändamålsenlighet icke kunna direkt
jämföras med varandra är det dock möjligt att därav
draga en del allmänna slutsatser.
Påståendet att en eldstadsanläggning, som arbetar
med minsta möjliga aktiva bränsleförråd, har den
största anpassningsförmågan har ingen säker grund.
Tvärtom kan man påstå att en zonindelad, blästereldad kedjerost är alla andra eldstadsanläggningar
i viss mån överlägsen, då bränslebädden här står i
bästa beredskap förbränningstekniskt sett. Den
åsikt, som hittills givits axiomets räckvidd, att en
kedjerost icke är en för spetsbelastningar lämplig
eldstadsanläggning, kan absolut tillbakavisas som
oriktig.
De talrika försöksresultaten giva anledning till
följande allmänna grundsatser:
1) En pannanläggnings anpassningsförmåga är
inom vida gränser oberoende av bränslekvaliteten.
2) Man kan icke tillskriva någon viss
eldstadsanläggning en större anpassningsförmåga.
3) Uppkörning och nedkörning äro i högsta grad
beroende av regleringsanordningarnas konstruktion
och handhavande.
4) Anordningar för lufttillförseln måste vara
rikligt dimensionerade.
5) Tiden för pannanläggnings upp- och
nedkörning är numera i allmänhet icke längre än tiden
för till pannanläggningen kopplade energialstrares
igångkörning, uppkörning eller nedkörning.
Vidare kunna anföras följande riktlinjer för
moderna kraftverksanläggningars projekterande och
utrustande:
1) Eldnings- och pannanläggningar måste kunna
starkt överbelastas med bibehållen verkningsgrad.
2) Regleringsanordningar - i vissa fall
automatiskt arbetande - för luft- och bränsletillförsel
måste särskilt beaktas.
3) Rikligt dimensionerade fläktar och kanaler för
primär- och sekundärluft samt för rökgaser måste
förefinnas.
4) Eldstadsanordningarna måste hava allra högsta
förbränningstekniska beredskapstillstånd.
Lufttillförseln skall kunna regleras så att även vid låg last
en CO2-halt av 10-12 % kan erhållas.
5) Vid utomordentligt höga spetsbelastningar skola
gas-, olje- eller pulvertillsatseldningsanordningar
kunna användas.
6) Även om bränslekvaliteten icke i nämnvärd
grad influerar på uppkörningstiden måste dock
förutses att vid eldning på rost en längre uppkörningstid beräknas för mycket magra, askrika bränslen.
7) Eldarepersonalen måste vara för sin uppgift
särskilt tränad, i synnerhet om mindre
ändamålsenliga regleringsanordningar förefinnas.
UNDERSÖKNING AV SUGHUVAR OCH
ROTORVENTILATORER.
Av O. SAVONIUS, Helsingfors.
Den första rotorventilatorn tillkom 1925 för ett
försök att torka säd med kall luft. Ett med radiella
skövlar försett fläkthjul tillkopplades en S-rotor och
förbands med en sugledning. De erhållna resultaten
voro lovande och resulterade i en hel del försök med
olika Ventilatorer och Sughuvar i fri vind. Fig. l
återger från dessa försök den luftvolym, som en
rotorventilator och en Lloydhuv per tidsenhet vid olika
vindhastighet utsuga vid fri, motståndslös
sugning.
Detta sätt att angiva effekten hos en ventilator
eller sughuv är av flera skäl mindre tillfredsställande.
I praxis arbetar nämligen en ventilator aldrig utan
motstånd, utan detta kan under givna förutsättningar
vara synnerligen stort. Motståndet kan härleda sig
från luftfriktion i sugkanalen, förträngningar i denna,
kanalkrökar, "tung" luft eller av yttre övertryck eller
mottryck. För en riktig bedömning av en ventilators
effekt böra dessa motstånd tagas i beaktande.
Undersökningen av huvarnas arbete i fri vind är
såväl tidsödande som osäker, varför för ett noggrant
arbete erfordras en vindkanalanläggning. Den av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
