Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE l
TEKNISK TIDSKRIFT
JAN. 1932
SKEPPSBYGGNADSKONST
REDAKTÖR: NILS J. LJUNGZELL
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Statsisbrytaren "Ymer", av marindirektör Gustaf Halldin. - Notiser.
STATSISBRYTAREN "YMER".1
Av marindirektör GUSTAF HALLDIN, Stockholm.
Isbrytareproblemet har ofta varit behandlat inom
denna avdelning av teknologföreningen. Det
diskuterades sålunda - och synnerligen ingående - vid
tillkomsten av vår första statsisbrytare, då ingenjör
GUSTAF BREMBERG på vårmötet 1924 framlade ett
av honom och kommendörkapten BJÖRN VON SYDOW
såsom tillkallade sakkunniga utarbetat förslag till
ett statens isbrytarefartyg. Sedan 1924 års riksdag
beviljat erforderliga medel (2100000:- kr.),
byggdes vid A.-b. Lindholmen-Motala verkstad i
Göteborg vår första statsisbrytare och övertogs av Kungl.
Maj:t och kronan i februari 1926. Och några
månader senare, när "Atle", som vi nu kalla den för, tagit
sina första nappatag med isarna, lämnade
marindirektör E. LOFVEN på vårmötet 1926 en redogörelse
för fartygets byggnad och erfarenheterna från dess
första expedition.
Sedan har "Atle" i fyra vintrar fått visa vad den
förmått. Den hade visat, att den kunde fylla alla
de anspråk man rimligen kunde ställa på densamma.
Men så inträffade de svåra isförhållandena i februari
och mars 1929, som i särskilt hög grad blockerade
farvattnen utanför våra södra och västra kuster. Då
framträdde otillräckligheten av endast en
statsisbrytare, och till råga på allt råkade denna få
grundkänning och försattes ur funktion under den mest
kritiska tiden. De förluster och olägenheter, som
is-blockaden förorsakade sjöfart och handel, industri
och allmänhet, framkallade krav från olika håll på
vidtagande av åtgärder till förstärkande av landets
isbrytareberedskap. Med anledning härav
tillkallades i mars d. å. sex personer att såsom sakkunniga
verkställa utredning i detta syfte. De sakkunniga,
som voro vice häradshövlingen E. F. WEHTJE,
kommerserådet C. E. LANDBERG, direktör J. W. R.
LILLIESTRÅLE, sjökaptenen O. A. NORDBORG,
direktör O. E. NYLANDER samt kommendör N. E. F.
SELANDER, hade i början av påföljande år fullgjort
sitt uppdrag med överlämnandet till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet av
"Isbrytaresakkunnigas betänkande och förslag" den 5 febr. 1930.
Av de i denna utredning behandlade olika frågorna
skall jag endast dröja vid den, som rör det nya
isbrytarefartygets typ, storlek, maskinstyrka och
anskaffningskostnad.
För bestämmande av typen borde, framhålla de
sakkunniga, i första hand hänsyn tagas till den när-
1 Föredrag, hållet vid Sv. teknologföreningens avd. för
Skeppsbyggnadskonst ordinarie höstmöte den 5 dec. 1931.
måste anledningen till fartygets anskaffande,
nämligen önskemålet att förstärka vår isbrytaremateriel
till beredande av ökad trygghet mot upprepande av
1929 års isspärr vid och utanför de sydligaste delarna
av landet. De stora issvårigheter, som där mött,
hade ådagalagt behovet av en stark isbrytare, som
samtidigt skulle besitta erforderlig bredd och en
däremot svarande längd för att med största möjliga
effektivitet kunna assistera fartygstrafiken.
I andra hand borde vid typens bestämmande
hänsyn tagas till den användning fartyget kunde
förväntas få för Norrland. Något hållbart skäl att låta
fartygets eventuella användning för detta ändamål
verka i modifierande riktning med avseende på
storlek och styrka ansågs icke föreligga.
Beträffande fartygets bredd ansågo de sakkunniga, efter att ha påvisat den under de senaste
åren stigande tendensen med avseende på de svenska
handelsfartygens breddmått, att isbrytaren borde
erhålla en bredd av minst 18,5 m, vilket mått med
hänsyn till pansarskeppens av "Sverige"-typ bredd
borde ökas till 18,6 m. Isbrytaren borde vidare
förses med två akterpropellrar för att tillförsäkra en i
möjligaste mån bred och ren ränna för efterföljande
fartyg, varigenom även ökad manöverduglighet
kunde påräknas.
Djupgåendet borde vara avpassat med tanke på
att fartyget skall kunna arbeta i Flintrännan och
andra mindre djupa farleder, varför detsamma vid
normala, ej fulla bränsle- och andra förråd ej borde
överstiga 6,4 m.
I enlighet med dessa synpunkter utarbetades av
ingenjör O. R. VON SYDOW, som tillkallats såsom de
sakkunnigas expert för detta ändamål, tre
alternativa förslag till ny statsisbrytare i huvudsaklig
överensstämmelse med den typ, som företrädes av
den finska isbrytaren "Jääkarhu". Maskineriet
utgjordes av vid alternativ I: oljeeldat ångmaskineri,
alternativ II: dieselmaskineri och alternativ III:
dieselelektriskt maskineri.
Genom Marinförvaltningen infordrades från
svenska och utländska varv preliminära
kostnadsuppgifter å dylik isbrytare enligt vart av nämnda
alternativ. Vid granskning av de sålunda inkomna
anbuden och bedömandet av de trenne ifrågasatta
maskintyperna anlitade de sakkunniga biträde av
marindirektör L FALKMAN. Den minsta kostnadssumman för hela fartyget byggt på svenskt varv och
av svenskt material utgjorde enligt dessa anbud för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
