Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 MARS 1932
VÄG- OCH VATTENBYGGNAD S KONS T
31
ingripanden i flodernas- naturliga lopp ha visat sig
medföra .avsevärda sekundära verkningar genom
erosion och avlagring av material.
Generalrapportörens uppmaning om försiktighet vid utförandet av
flodregleringar måste därför anses välgrundad. För
Sveriges del hava dessa frågor icke någon större
betydelse på grund av att våra älvar i allmänhet
genomlöpa geologiska formationer helt olika dem på
kontinenten. På vissa håll i Norrland hava ju dock
flodregleringar ägt rum särskilt för att underlätta
flottningen.
Efter avslutad diskussion fattades följande
resolutioner:
Problemet beträffande användningen av floder med
hänsyn till sjöfarten består huvudsakligen i att i själva
floderna erhålla det nödiga vattendjupet, allt under det
man bör se till att de fysiska och hydrauliska
omgestaltningarna av dessa vattendrag hålla sig inom de
gränser, som betingas av de hydrografiska
förhållandena samt av sådana allmänna intressen, som floderna
böra eller kunna tjäna.
Man erhåller det erforderliga vattendjupet för
sjöfarten antingen genom reglering av flodens fria lopp
eller genom att kanalisera den. Man kan för övrigt
överväga möjligheten att medelst magasinering öka
lågvattenmängden.
Vid den förstnämnda metoden skall man utforma
flodens lopp till såväl profil som tvärsektioner, så att
den kommer att svara mot behovet vid lågvatten.
Av de överlämnade rapporterna får man bekräftelse
på Fargue’s slutsatser, vederbörligen anpassade efter
det undersökta vattendragets speciella egenskaper,
varom man förvärvat erfarenhet genom observationer
av naturliga fakta.
Det är lämpligare att göra jämförelser mellan
flodernas fysiska egenskaper före och efter deras
reglering i förhållande till vattenmängden än med
avseende på vattendjup och tvärprofiler, då dessa senare
egenskaper variera mycket före och efter regleringen.
För att uppnå resultat, som överensstämma med
verkligheten, bör man i beräkningarna oundgängligen
tillämpa de formler, som hänföra sig till erosionen och
till förflyttningen av de av strömmen medförda fasta
beståndsdelarna, formler, vilkas praktiska koefficienter
böra hämtas från just den flod man studerar.
Det har fastställts, att en inskränkning av
flodbredden förorsakar en minskning av bottnens lutning.
Detta har blivit styrkt nästan överallt i hittills
reglerade vattendrag. Denna förändring av fallprofilen
borde likaledes kunna förutses, åtminstone
approximativt, med tillhjälp av utförda beräkningar, varvid man
bör taga hänsyn till allt som flodens naturliga
tillstånd kan giva antydningar om å olika flodsträckor.
Med hänsyn till denna minskning av lutningen är
det i vissa fall ändamålsenligt att inbygga
bottentrösklar.
Före påbörjandet av regleringen är det lämpligt att
företaga observationer över förflyttningen av fasta
ämnen, vilka dels föras med strömmen vid bottnen,
dels äro uppslammade, samt vidare särskilt över
ändringarna i trösklarnas höjdlägen i förhållande till
vattenytornas variationer. Detta är av särskilt stor
vikt vid floder med sandig botten och med stora
hastigheter vid högvatten. Under arbetenas gång, efter deras
avslutande samt senare bör man fortsätta nämnda
observationer och då alltid använda samma metoder. Det är
likaledes ändamålsenligt att bestämma längdprofiler
och tvärprofiler, särskilt under de karakteristiska
tiderna för lågvatten och medelvatten samt efter
högvatten.
Man måste iakttaga största försiktighet, när man
vill företaga uträtningar av vattendrag i syfte att för-
bättra sjöfarten. Uträtningarna förorsaka en sänkning
av lågvattnet uppströms och en höjning nedströms samt
förorsaka även, att grövre material transporteras
nedströms.
Om man kan förutse, att regleringen antages föra
med sig en sänkning av vattenytan med ty åtföljande
olägenheter, kan det vara lämpligare att i vissa fall
förlänga flodbädden.
Generellt kan man draga den slutsatsen, att man, tack
vare vetenskapens framsteg och numera förvärvad
erfarenhet, av detta utbyggnadssätt kan vänta
tillfredsställande resultat i de fall, där de naturliga
betingelserna äro lämpliga.
Kanalisering utgör ett enkelt och säkert medel för
att erhålla nödvändigt djup för sjöfarten.
Ett kanalprojekt bör föregås av studium av det
inflytande, som höjningen av flodnivån event. skulle
kunna utöva på grundvattenståndet och följaktligen på
fruktbarheten hos jordområdena inom floddalen. Detta
inflytande beror på grundvattenytans höjdläge och
grundvattenförhållandena i och för sig samt för övrigt
på markens beskaffenhet, som, om den är
genomsläpp-lig, kan komma att tjänstgöra som dränering från
floden till grundvattenbassängen. I överensstämmelse
härmed kan man riskera förändringar av markens
absorption av vatten, särskilt dess förvandling till sumpmark,
samt en ökning av avbördningskoefficienten och
minskning av vattenföringen i den kanaliserade floden.
Vad beträffar regelbundenheten hos vattenförningen,
är det nödvändigt att använda dammtyper, som tillåta en
fortskridande reglering för att undvika en ytterligare
höjning respektive sänkning av vattenytan vid vattnets
stigning resp. sjunkning, som en samtidig manöver av
dammarnas utskov skulle hava till följd.
En kanalisering gynnar isbildningen på grund av
hastighetsminskningen i höljorna. Genom val av
lämplig dammtyp och dammanordningar liksom genom
användande av isbrytare kan ytisen vid islossningen
avbördas utan fara.
Studium bör ägnas åt de oregelbundenheter som
kunna uppstå i förflyttningen av de fasta
beståndsdelar, som följa utmed flodbädden i en kanaliserad flod:
avlagringar uppströms och urgrävningar nedströms
dammarna, när dessa äro stängda, och i omvänd
ordning, när de äro öppna.
Tredje frågan lydde:
Under de senaste åren uppnådda framsteg i fråga om
anläggning och drift av sjöfartsanläggningar i kanaler
och kanaliserade floder liksom även ifråga om
anordnandet av tillfarterna till desamma.
Generalrapportör: M. E. ’SASSI, Ingénieur-Inspecteur
du Génie Civil, en retraite, Milan.
I 14 rapporter från så gott som alla deltagande
länder hade lämnats värdefulla redogörelser för de
mångskiftande frågorna under denna punkt.
Generalrapportören hade nedlagt ett mycket omfattande
arbete på sammanfattning av de olika rapporternas
innehåll och jämfört de resultat, vartill han kommit
i olika länder. Han anförde därvid bland annat, att
man kunde iakttaga den tendensen, att vid
nybyggnader av slussar borttaga de långsgående kanalerna
för slussvattnets på- och avtappning. Vid mindre
slussar går detta bra för sig och har länge med
framgång använts. Vid byggandet av större slussar i
början av detta århundrade återgick man i
allmänhet till längsgående kanaler för fördelning av
slussvattenmängden. Detta medförde dock betydande
anläggningskostnader och även ökning i underhållet.
Vissa konstruktioner, som tillämpats på nya, stora
slussar, giva vid handen, att man skall lyckas erhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
