- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Väg- och vattenbyggnadskonst /
89

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄFTE 8

TEKNISK TIDSKRIFT

AUG. 1932

*



VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST

REDAKTÖR: WALO FINNÉ

UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN

INNEHÅLL: Vägbeläggningar enligt makadamprincipen, av ingenjör Axel Riis. - En registrerande
nederbördsmätare av ny typ, av byrådirektör Gustaf Slettenmark. - Notiser.

VÄGBELÄGGNINGAR ENLIGT MAKADAMPRINCIPEN.

Av ingenjör AXEL Riis, Köpenhamn.

Föreståndare för Dansk Vejlaboratoriuin.

Att vanlig makadam såsom ytbeläggning i en
körbana icke är en för automobiltrafik lämpad
beläggning, veta vi alla, men vi veta också, att
makadam-vägen icke därför har förlorat sin betydelse.
Vanlig "vattenbunden" makadam bildar icke blott i
alltjämt utsträckt omfattning underlag för beläggningar
av annat och mera modernt slag - makadam
konkurrerar i detta avseende med betong (det kan
nämnas, att man t. e. i Hamburg föredrager vanlig
makadam framför betong till fundament i gator för att
inskränka skakningarna från trafiken till det minsta
möjliga) -, men makadamprincipen ligger också i
många fall till grund för uppbyggandet av själva
slitlagret i beläggningar byggda efter nutidens
trafikförhållanden, i det att det blott i vissa avseenden
skett förändringar, som sätta makadamen i stånd
att motstå den verkan av automobiltrafiken, som
visade sig så ödesdiger för äldre makadamvägar.

Byggandet av moderna ytbeläggningar för vägar
kan inrangeras under två eller snarare tre
förfaranden, nämligen makadamförfarandet,
betongförfarandet och som en övergång däremellan, vad man kunde
kalla Damman-asfaltförfarandet. Av dessa är det
förstnämnda det förfarande, som vanligast
tillämpas, där trafiken icke är särdeles
stor, tung eller försiggår under stadsmässiga förhållanden. Det torde därför vara
av intresse att närmare skärskåda, vilka
erfarenheter som ligga till grund för
makadammetodens utformning, och
huruledes den för närvarande praktiseras.

Vanlig makadam.

Vi veta, att benämningarna makadam

- såsom beteckning för beläggningen

- och makadamisering - såsom beteckning för
utförandet av beläggningen - föreskriver sig från MAC
ADAM, men för att komma till klarhet över, vari Mac
Adams insats bestod, kan det vara lämpligt att kasta
en blick tillbaka över vägbyggnadens utveckling
genom tiderna, intill des Mac Adam framträdde.

Romarvägarna, av vilka spår ännu finnas, äro
berömda för den brist på hänsyn till
terrängförhållanden, varmed de drogos fram rätlinigt från ort till
ort, och på grund av sin soliditet. De utgingo från
milstenen på Forum österut och söderut till över-

fartsställena och norrut till Alperna fortsättande till
Spanien och Gallien. Från Boulogne1 skedde
överfarten till England, varest det åter i sin tur var
utbyggt ett system av romarvägar.

Fig. l återgiver en tvärsektion av Via Appia, som
gick från Rom söderut till Capua intill Neapel och
vidare till Brindisi. Man ser, huruledes det underst
användes ett av två skikt bestående lager av stora
regelbundet formade stenar lagda i bruk ("statumen"). Ovanpå detta lager anbragtes ett lager av
skärv, blandad med kalk, vilket komprimerades
genom stötning ("rudus"). Härovanpå kom ett tredje
lager ("nucleus"), bestående av tegelskärv och
liknande, blandad med kalk, så att det bildades en sorts
betong såsom underlag för det fjärde lagret ("summa
crusta"), en beläggning av stora stenar med plan
polygonformad yta och sammanfogad med den
största omsorg. De romerska vägarnas yta var så jämn,
att Caesar enligt sägnen kunde skriva brev på en
vagn utan fjädrar.1 Stenbeläggning fanns endast,
såsom framgår av figuren, på den mellersta, för
soldaterna förbehållna delen av vägen. Vid sidorna
bildades vägytan av betong. På större avstånd från

Fig. 1. Tvärsnitt av romersk väg. (Via Appia.)

Rom hade vägarna blott en farbana, men gemensamt
för alla romerska vägar var den betydande
tjockleken hos vägbeläggningen (c:a 0,95 m),
användningen av murverk som fundament och betong eller
sten såsom ytlager. En sak må ytterligare bemärkas:
om vägen stenlades, utfördes lagret närmast under
stenläggningen ("nucleus") av en förhållandevis
mjuk eller elastisk betong eller kanhända som ett 10
cm tjockt lager av sandblandad lera, Ett sådant

Dr L. V. Birck: Trafik0konomi 1931.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:29:24 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1932v/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free