- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Väg- och vattenbyggnadskonst /
98

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

98

TEKNISK TIDSKRIFT

27 AUG. 1932

dels sådana, som registrera den fallna nederbördens
volym, dels sådana som registrera dess vikt.

Till det förra slaget höra vippmätare och
flottörmätare. Vippmätaren utgöres exempelvis av en
behållare, som genom en tvärvägg är delad i två
symmetriska rum med triangulär längdsektion.
Behållaren är upphängd så, att den, då det ena rummet
fyllts med en viss regnmängd, t. e. 0,25 mm, tippar
över åt denna sida, varvid detta rum tömts, under det
att regnet samlas i det andra rummet. Vipprörelsen
registreras mekaniskt eller elektriskt, i förra fallet
medels en trappstegsformad linje.

Vid flottörmätarna ledes nederbörden till ett
cylindriskt kärl, vars vattenstånd medels flottör,
flottörstång och penna registreras, vanligen i rätvinkligt
koordinatsystem, på en cylinder som kringvrides av
ett urverk. För att kunna registrera stora
regnmängder i stor höjdskala är vanligen den anordningen
vidtagen, att cylindern automatiskt tömmes genom en
ha vert då pennan nått översta linjen på
diagrampapperet, varvid pennan på några sekunder faller
ned till baslinjen. Även användes den anordningen
att pennan i stället för att vara monterad å
flottör-stången är fäst vid en arm, som är vridbar kring en
fast axel. Denna arm lyftes medels små stift som äro
fastsatta å flottörstångens sida. Så snart pennarmen
kommit i högsta läget faller den automatiskt till
bottenläget där den slår emot närmast undersittande
stift. I detta fall bli tidslinjerna krökta.

De flesta mätare av det slag, som väga den fallna
nederbörden, äro konstruerade så, att
uppsamlings-kärlet belastar ena armen av en tvåarmad hävstång,
vars andra arm är krökt och försedd med motvikt så,
att kärlets sänkning är så nära som möjligt direkt
proportionell mot vikten av den uppsamlade
nederbörden. Vågsystemets rörelse påverkar antingen
medels kuggväxel en pennarm, som vrider sig kring
en axel, varvid tidslinjerna å diagrammet bli
cirkelbågar (t. e. mätare Hellmann-Fuess) eller också
påverkar den medels en arm, och event. länkar, en
pennarm, som styres så, att pennan rör sig i ett plan,
som går genom registreringscylinderns axel, varvid
tidslinjerna å diagrammet bli räta linjer, som äro
vinkelräta mot nederbördslinjerna (t. e. mätare Casella).

Vid den av Fergusson konstruerade mätaren
belastar uppsamlingskärlet den undre ändan av en rakt
under kärlet befintlig, vertikal spiralfjäder; vikten
registreras medels en pennarm, som vrider sig
proportionellt mot fjäderns sträckning.

Beckley-mätaren är anordnad så, att
uppsamlings-kärlet vilar på en flottör, som flyter i kvicksilver och
medels rullar är styrd så, att den endast kan röra sig
i vertikal led. Vid flottören är fäst en vertikal
bladfjäder, i vars övre ända registreringspennan är
fastsatt, vilken ritar på en vertikalt ställd cylinder. I
likhet med flera av de övriga mätarna tömmes
uppsamlingskärlet automatiskt medels en hävert, så fort
kärlet helt fyllts, och mätaren är sålunda ännu
volymmätare.

De ovan angivna typerna av registrerande
nederbördsmätare fylla i rätt varierande mån de
fordringar man bör ställa på en god mätare: noggrann
uppmätning av all slags nederbörd, enkel och stark
konstruktion, enkel skötsel samt låg
anskaffnings-och underhållskostnad. Volymmätarna liksom fler-

talet viktmätare äro avsedda för regnnederbörd och
lämpa sig icke för snö och knappt heller för mycket
små regnmängder, som endast fukta
uppsamlingskärlet utan att rinna ned i mätkärlet. Endast viktmätarna
av typerna Hellmann-Fuess och Fergusson registrera
alla slag av nederbörd; vid dessa väges nämligen
nederbörden direkt i uppsamlingskärlet. Även frånsett
kostnadsfrågan ansågos emellertid dessa två möjliga
typer icke fullt idealiska. De tre befintliga mätarna
äro av den förra typen och de visa en avsevärd
okänslighet, särskilt i början av ett regn, på grund av
friktion. Vid båda typerna torde förefinnas en viss
osäkerhet beträffande skalans likformighet över hela
mätningsområdet; vid Fergussonmätaren måhända
även fara för skalans förändring med tiden.
Diagrammens tidslinjer äro vid båda krökta, vilket för
inställning och avläsning är en viss olägenhet.

För att undersöka möjligheten att inom landet
framställa en billigare och samtidigt om möjligt
noggrannare mätare byggdes först en liten
experimentapparat enligt följande principer.

Nederbörden väges med hjälp av en tvåarmad, rak
hävstång, lagrad å egglager. För att få erforderlig
styvhet och styrning i sidled göres hävstångssystemet
brett och lagras i två lager. Å den ena sidan belastas
denna hävstång med det kärl, vari nederbörden
uppsamlas. Lasten överföres så friktionsfritt som möjligt
medels egglager. Å den andra sidan anbringas å
hävstången en motvikt, vars storlek automatiskt ändras
i direkt proportion till anbringningspunktens
vertikala förflyttning vid hävstångens vridning. Detta
kunde exakt uppnås genom att använda en motvikt i
form av en cylinder, som delvis är nedsänkt i en
lämplig vätska. Denna motvikt anbringas så
friktionsfritt som möjligt genom att upphängas i
egglager. Upphängningspunkten göres förflyttbar längs
hävstången i erforderlig utsträckning för nödig
justering. Vid yttre ändan av hävstången å samma sida,
där den vertikala förflyttningen också är direkt
proportionell mot den i uppsamlingskärlet fallna
nederbörden, Upphänges lättrörligt en pennarm, som lutar
något, så att pennan får lämpligt anliggningstryck
mot diagrampapperet. Pennan, som rör sig så, att
den ritar en vertikal linje å diagrampapperet om
detta är stillastående, följer då tydligen så gott som
exakt över hela mätområdet vikten av den i
uppsamlingskärlet fallna nederbörden.

Sedan denna försöksapparat provats ute ett par
månader under vintern och visat sig vara praktiskt
duglig, utarbetades en mera definitiv typ, vilken,
sedan kostnaden befunnits acceptabel, utfördes i tre
exemplar av instrumentmakare W. Lindström.
Anordningen framgår av fig. 1. Uppsamlingskärlet l är
omgivet av en skyddscylinder 2, som uppbär en
av-tagbar mynningskrans 3. Med hänsyn till
snönederbörden har uppsamlingskärlet gjorts ganska djupt;
mynningskransens öppning, eller mätarens
uppfång-ningsyta, är 200 cm2. Till varje mätare höra två
uppsamlingskärl som alternerande användas.

Våganordningen består av en vågskål, eller rättare
platta, 4, som är skruvad på en vertikal stång 5.
Denna stång, som i nedre änden är styrd av en
lättrörlig arm 6, uppbäres av en horisontal tvärbalk 7,
vilken genom egglagerna 8 överför lasten till ändan
av hävstångssystemet 9, som i sin tur vilar å eggarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932v/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free