Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 OKT. 1932
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
121
utmynnade antingen i Oslo-fjorden eller i
Åkers-älven. På grund av de öar, som äro belägna i
Oslofjorden strax utanför staden, blir vattenomsättningen
otillräcklig, särskilt vid pålandsvind, vilket
förorsakar betydande olägenheter.
Särskilt ha förhållandena varit besvärliga i det
mellersta hamnområdet, den s. k. Piperviken. Här
har mynnat den största av huvudkloakerna, vars
vatten icke undergått någon som helst rening, och
detta alldeles i närheten av stadens honnörsbrygga,
där främmande länders officiella representanter
mottagits och där Nansen och Roald Amundsen under
öronbedövande jubel hälsats av tiotusenden. Först
i maj månad i år hade förhållandena förbättrats
därigenom, att kloakvattnet nu avbördades till en
avskärande ledning.
Akersälven, som mottager vattnet från ett stort
antal kloakledningar, mynnar i det östligaste
hamnområdet, Bj0rviken, som även är ett livligt
trafikerat hamnområde med tilläggsplatser för bl. a.
Amerikalinjen. En av de största ledningarna, som
mynnar i älven, är Torshovbekken, som nu är överbyggd
och utgör avlopp för ca 80 000 inv. Denna blir
under nästa år inkopplad på den under byggnad
varande huvudkloaken. Detsamma gäller ett flertal
större och mindre ledningar, som nu mynna i älven.
Mekaniska reningsanordningar, vanligen
Riensch-Wurl-skivor, finnas inbyggda här och var, där
förhållandena varit som svårast.
I fjorden mynna inalles 42 kloakledningar och i
Akersälven icke mindre än 47. Vattnet i fjorden blir
sålunda starkt förorenat och utanför
kloakmynnin-garna avlagrar sig ett löst, svartaktigt slamlager, l
detta slamlager försiggå jäsningsprocesser av
septisk karaktär, varvid illaluktande förruttnelsegaser
uppstå. Särskilt på försommaren blir slammet
gasfyllt och stora flagor lyftas av gasen upp till
vattenytan, varigenom vattnet blir ytterligare förorenat och
lukten sprider sig långt ut i fjorden. Detta är
särskilt ogynnsamt vid denna årstid, då det livliga
badandet i Oslofjorden just då tager sin början.
Myndigheterna i Oslo ha sedan länge haft
uppmärksamheten riktad på dessa olägenheter och med
öppen blick för det rika badlivets betydelse i åratal
arbetat för att få avloppsförhållandena förbättrade.
Efter en rad av efterhand förkastade förslag
framlades år 1913 en ny plan, som så småningom till stor
del blivit förverkligad.
Förslaget gick ut på anläggandet av en
avskärande huvudledning, som skulle samla allt
kloakvatten och föra det ut i fjorden med naturligt fall,
dock först sedan vattnet undergått mekanisk rening.
Ledningen skulle dragas ut antingen till Bygd0s
sydvästra udde eller också över Hoved0en och Lind0en
till den senare öns sydspets. I senare fallet skulle
alltså vattnet genom undervattensledning till
Hoved-0en, delvis i tunnel under Hoved0en, i ny
undervattensledning till Lind0en och därefter under hela
Lind0en föras ut på tillräckligt djupt vatten och på
betryggande avstånd från staden.
Förslaget förelades prof. Richert, Stockholm, och
ingenjör Nobel, Köpenhamn, vilka i stort sett
an-slöto sig till det framlagda förslaget.
Sedan kriget förhindrat planens förverkligande,
framlades år 1920 ett reviderat förslag enligt
alternativet över öarna, varvid i första hand de områden
skulle ordnas, som saknade mekaniska
reningsanläggningar. Till en början skulle ledningen icke
föras ut till öarna utan ett provisoriskt utlopp
anordnas invid fastlandet, ca 100 m utanför de
utskjutande hamnarmarna vid Vippetangen, där
vattendjupet uppgår till ca 20 m. En större
reningsanläggning ingick också i det första
utbyggnadsstadiet. Samma år beviljades för företagets
påbörjande 2 mill. kronor.
Det kunde icke ifrågakomma att
dimensionera huvudledningen för hela regnvattenmängden
utan man utgick från en sp ill vattenmängd av 190
l/inv./dygn och en befolkningstäthet av 250-600
inv/har. Förutom spillvattenmängden skulle
ledningen kunna upptaga 3- å 4-dubbla
regnvattenmängden, den förra siffran gällande för bräddavlopp
till fjorden och den senare för bräddavlopp till
Akersälven. På detta sätt beräknades max.
spillvattenmängden till 1800 l/s och största
vatten-föringen vid regnväder till 5 300 l/s.
Vid de närmare planernas utarbetande måste
särskild hänsyn tagas till de säregna och omväxlande
grundförhållandena från fast berg till lösaste lera.
Särskilda anstalter måste också vidtagas på grund
därav, att berggrunden till stor del består av
alunskiffer, som är ytterst aggressiv mot betong och
fordrar ytterst noggrann isolering.
Ledningen har utförts med tillhjälp av tunna
armerade betongrör så dimensionerade, att de kunde
bära sig själva och tjänstgöra som innerform vid
den fortsatta betonggjutningen. De största hade en
inre diameter av 2,4 m, en längd av 0,7 m samt en
godstjocklek av 10 cm. Delvis är ledningen förlagd
i tunnel, varvid tryckluft av l atm övertryck
användes för grundvattnets avlägsnande.
I två starkt trafikerade gator passade man på
tillfället att förskaffa sig en för alla de underjordiska
ledningarna gemensam, l 800 m lång tunnel (fig. 1).
Utloppet vid Vippetangen är utfört av trärör av
1,6 m inre diameter, förstärkt med kraftiga
kopparband. Ledningen utfördes i 4 st. ca 25 m långa
sektioner, vilka färdigställdes på land, rullades ut i
vattnet och därefter bogserades till sin plats och
sänktes.
De hittills nedlagda kostnaderna uppgå till ca 7
mill. kr. för själva kloakarbetet och 1,6 mill. för
ledningstunneln. Av första utbyggnaden återstår nu
huvudsakligast reningsanläggningen invid Akershus’
fästning.
Den uppgjorda planen upptager i en senare
byggnadsperiod huvudledningens utdragande över
Hoved-0en och Lindoen och därifrån ut på djupt vatten.
Detta arbete skulle emellertid bli ett mycket dyrbart
företag; mellan Vippetangen och Hovedoen skulle
sålunda ledningen på en sträcka av 700 m komma
på ett djup av 20 m. Anläggningskostnaderna skulle
därför bli mycket höga och oberäkneliga men
därtill komme, att driften av en dylik anläggning skulle
bli förenad med betydande svårigheter och
kostnader. För att uppnå tillräckligt stor
vattenhastighet för ledningens renhållning, ansågs det
nödvändigt att anlägga en pumpstation, vilken skulle
ytterligare öka anläggnings- och driftkostnaderna.
Sedan aktiverat-slam-metoden framkommit, hade
man därför börjat undersöka möjligheterna av att
genom en mera rationellt genomförd vattenrening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
