Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén - Richard Ekwall †, av Axel Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandet Preussen-riket måste emellertid på något vis
regleras. Det inre läget är svårt: nöden är stor;
kommunismen reser alltmer huvudet bland
arbetarskarorna, medelklassen är proletariserad, och de
borgerliga gruppernas syn på läget i högsta grad
förvirrad. Den agrara kontingeringspolitikens
fullföljande eller avvecklande, överhuvud avvägningen
mellan jordbrukets och industriens intressen,
erbjuder mångfaldiga svårigheter. Även i fråga om
Tysklands yttre läge äro under den närmaste tiden stora
och betydelsefulla förändringar att vänta. Behovet
av en fast regeringsledning är under dessa
förhållanden i sanning större än någonsin, men en dylik
kan icke utgå från riksdagen, och rikspresidenten är
en åttiofemårig man.
En konflikt som föga uppmärksammats, men vars
framtidsbetydelse icke är ringa, är den som utbrutit
mellan England och Persien, närmast i fråga om
villkoren för Anglo-Persien Oil Co:s koncession i
Sydpersien, vilken uppsagts av persiska regeringen.
Konflikten har ytterligare tillspetsats genom att
svårigheter från persisk sida lagts i vägen för den
engelska luftförbindelsen Medelhavet–Indien,
postgången m. m. Vad persiska regeringen kräver är
närmast större och mera regelmässig inkomst från
den stora oljekoncessionen. Bakom dess aktion stå
dels de kännbara ekonomiska svårigheter varmed
landet och regeringen brottas, dels en stark
nationalistisk stämning och dels den gamla persiska
tendensen att spela ut Ryssland mot England. Konflikten
har tillsvidare beträffande dess rättsliga sida
hänskjutits till Permanenta internationella domstolen i
Haag. Den berör ej endast oljeintressena utan även
Englands traditionella ställning vid Persiska viken och
i sista hand hela förhållandet mellan Västerlandet och
de till ny självkänsla vaknande orientaliska folken.
Utgången av presidentvalet i Amerika blev en
överväldigande seger för demokraterna och deras
kandidat Frank Roosevelt. Denne fick majoritet i
42 stater av 48 – endast fyra New-England-stater
samt Pennsylvania och Delaware blevo Hoover
trogna. Vad röstsiffrorna beträffar beräknas han
ha fått över 21 millioner röster mot 15 millioner för
Hoover. Detta är en fullständig omkastning mot
utgången för fyra år sedan, då Hoover fick majoritet i
40 stater och 21 millioner röster mot den
demokratiska kandidaten Al. Smith’s 15 millioner. Den
socialistiske kandidaten stannade nu som då trots
stegring betydligt under millionen röster.
I kongressen nådde demokraterna genom
november-valet ungefär dubbel majoritet mot
republikanerna i såväl representanthuset som senaten. Vad är
orsaken till denna väldiga omkastning?
I viss mån kan Hoover naturligtvis betecknas som
ett de dåliga tidernas offer. Han valdes för fyra år
sedan som garant för det amerikanska välståndet
– det famösa "prosperity" – och var är denna
prosperity nu? Detta enkla resonemang torde förklara
det mesta. Folken äro sådana.
Men det kan nog ej heller nekas att även Hoover
personligen i många hänseenden blivit en besvikelse.
Hans avsaknad av den "personliga magnetismen",
varav Roosevelt i stor utsträckning lär vara i
besittning, spelar härvid mindre roll. Hans envisa, nästan
fanatiska tullskyddspolitik, bristande sociala intresse
och sega men osäkra fasthållande vid det både av
erfarenhet och opinion dömda förbudet torde däremot
ha betytt en hel del för den prestige-minskning hans
namn lidit. Han är emellertid icke det första
exemplet på en duglig expert och skicklig specialminister
som blivit en svag statschef.
Demokraterna ha denna gång – utom av
besvikelsen över depressionen och deras kandidats
personliga popularitet – gynnats av sitt bestämda
yrkande på det olycksaliga förbudets avskaffande samt
av de betryckta jordbrukarnas och den lägre medelklassens
missnöje. Över huvud synes partiet denna gång i högre
grad än förut ha framträtt som ett småfolksparti.
Man bör dock ej överdriva betydelsen
härav. I bägge de stora partierna torde i sista hand
storfinansiella intressen ha avgörandet.
I Europa har man i allmänhet hälsat Roosevelts
val med stor glädje. Särskilt hoppas man på ett
sänkande av de amerikanska tullmurar, vilka i så
hög grad stå hindrande i vägen för världshandelns
återuppblomstrande. Någon liten ljusning är kanske
också i detta hänseende att vänta – måhända även
större tillmötesgående ifråga om krigsskulderna, där,
dock kongressens omedgörlighet synes svår att
rubba. Personligen är Roosevelt ett oskrivet blad i
fråga om den internationella politiken, och han synes
försiktigt undvika varje ståndpunkttagande före sitt
officiella övertagande av regeringsmakten den 4 mars.
Detta interregnum, med en besegrad statschef utan
auktoritet i en brydsam tid av fyra månader, utgör
för övrigt med hänsyn till moderna förhållandens
krav en av de betänkligaste bristerna i den
amerikanska författningen. Vid regimskiften innebär detta
tillstånd en slags temporär förlamning av statsmakten.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
