Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1933 - Tekniska föreningar - Flottans ingenjörsförening, av H. Q. - Tekniska föreningen i Uppsala, av E. K. - Skånska ingenjörsklubben, av F. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mariningenjör G. Zethelius, sekreterare, mariningenjör H.
Qvistgaard, skattmästare, torpedingenjör B. Strömberg.
Till klubbmästare valdes mariningenjör S. Herlitz och
mariningenjör P. Stenberg. Till medlemmar i
föreningen invaldes e. mariningenjör R. A. Lindén,
elektroingenjör E. Linde samt verkstadsingenjör E,
Kinnander. Föredrag hölls av e. mariningenjör R. Linden
om "Intryck från en studieresa i Tyskland, Holland och
Italien" belyst med skioptikonbilder. Föredragshållaren
framhöll, att vid besök vid de stora tyska varven i
Hamburg, Bremen och Kiel hade det visat sig att
Skeppsbyggeriet på grund av depressionen lidit stort
avbräck och att en del varv lågo alldeles nere. – Vid
de holländska varven hade situationen varit något
bättre. – Vid de italienska varven hade Skeppsbyggeriet
varit relativt livaktigt, de senaste åren speciellt
beträffande byggandet av örlogsfartyg och linjefartyg.
En viss överproduktion torde dock föreligga i fråga om
den senare kategorien, och framtiden synes tämligen oviss.
Efter föredraget intogs gemensam supé. H. Q.
Tekniska föreningen i Uppsala
sammanträdde onsdagen den 16 november. Kvällens
föredrag behandlade frågan "Likström eller växelström"
och föredragshållare voro distriktsingenjören vid
Älvkarleby kraftverk Gustav Hörsta samt chefen för
Uppsala stads elektricitetsverk Orvar Sturzenbecker. Då
frågan på grund av pågående omläggning från likström
till växelström är av stort aktuellt intresse i Uppsala
hade till sammanträdet inbjudits medlemmarna av
Uppsala fabriks- och hantverksförening och Uppsala
fastighetsägareförening. Ett sextiotal medlemmar och gäster
bevistade sammanträdet.
Ingenjör Hörsta lämnade först en orienterande
framställning av de allmänna synpunkter, som kunde
läggas på frågan. Talaren började med att erinra om de
förhållanden, som voro rådande på 1880- och 1890-talen,
då de första svenska elektricitetsverken anlades. Då
hade likströmmen endast 1-fasväxelströmmen att
konkurrera med, och denna var, särskilt då det gällde
motordrift, helt överlägsen, varför det var fullt naturligt,
att de första elektricitetsverken kommo att utföras för
likström. Drivkraften var värmemotorer av olika slag
och ackumulatorbatterier användes som reserv.
Sedermera övergick man i flertalet fall till att alstra den
elektriska energien medelst vattenkraftverk belägna på
större eller mindre avstånd från städerna. På de
platser, där man tidigare haft lokala elektricitetsverk
omformades då 3-fasväxelströmmen från kraftverket till
likström, som distribuerades inom staden. Ett
3-ledare-system om 2 X 220 volts spänning har blivit standard
och användes i ett 40-tal städer. I ett 50-tal städer, som
nu äro elektrifierade med växelström, har man aldrig
haft likström.
Växelströmmens nackdelar äro att reserv ej lika lätt
kan anordnas som vid likström samt att den medför
större fara. Momentanreservens betydelse minskas
emellertid starkt på grund av att avbrotten i det
primära nätet blir allt sällsyntare. Avbrott i
strömtillförseln till Uppsala av mer än 3 minuters varaktighet
ha på senare tid ej förekommit mer än i medeltal en
gång om året och tendera att bli alltmera sällan
förekommande. Växelströmmens farlighet kan begränsas
genom att spänningen till jord hålles relativt låg.
Kopplingen utföres så, att vid en förbrukningsspänning av
220 volt fasspänningen till jord blir 127 volt.
Vid övergång från likström till växelström
föreligger ingen juridisk skyldighet för elektricitetsverken
att lämna någon ersättning för maskiner, motorer och
apparater, som ej kunna användas för växelström, men
av billighetsskäl ha elektricitetsverken dock i allmänhet
bidragit med en större eller mindre del av omkostnaden för
nyanskaffningen. Ett undantag gäller dock – radioapparater.
Vid nyanläggningar har man beräknat, att växelström
kan levereras 5–8 öre billigare per kWh än
likström, vid ombyggnad av äldre anläggningar ställer sig
saken mycket olika i olika fall. Övergången är där i
huvudsak betingad av den allt större förbrukningen,
vilken framtvingar utvidgningar, som med fasthållande
vid likströmmen skulle bli mycket dyrbara och svåra
att utföra. På många håll bibehåller man de gamla
likströmsnäten och utför nyanläggningarna för
växelström, på andra håll slopar men helt likströmsnäten.
Ingenjör Sturzenbecker ville i sitt föredrag besvara
frågan, varför man i Uppsala gått in för växelström.
Då elektricitetsverket byggdes för 26 år sedan, var
verket av synnerligen blygsamma dimensioner. Först i
och med att kraft erhölls från Älvkarleby kraftverk år
1916 kunde en större utveckling äga rum. Denna har
alltsedan dess fortgått i raskt tempo. Så förbrukades
år 1916 3,6 mill. kWh inom en maximibelastning av
1 050 kW och år 1931 15,3 mill. kWh inom 4 078 kW.
Angivna ökning av kraftförbrukningen fordrar
extraordinära åtgärder. Vid bibehållande av likström vore
det nödvändigt att bygga ny stor understation, vid
införande av växelström kan man nöja sig med små
transformatorstationer på olika platser i staden. Man
beräknade först att bibehålla likströmsnätet i centrum
och endast införa växelström i de perifera delarna, men
på grund av att belastningen även i centrum ökat så
betydligt, har man blivit tvungen att även där införa
växelström. Man får nog anse det önskvärt att endast
ett system användes inom varje samhälle. Den reserv,
som nu finnes för likströmsanläggningen, är långt ifrån
tillfredsställande. Vid de nya anläggningarnas
utförande har man först och främst tänkt på
driftsäkerheten, och avbrotten ha därför även på den sekundära
sidan av nätet kunnat nedbringas till ett minimum.
Särskilt reservmaskineri vore därför en stor lyx, som
ej kunde ekonomiskt försvaras. Den bästa reserven för
belysningen är att vara försedd med tillräckligt antal
stearinljus att användas vid behov.
Båda föredragen, som på ett utmärkt sätt belyste de
olika synpunkter, som för närvarande kunna läggas på
frågan likström eller växelström, illustrerades med
diagram och skioptikonbilder. Sedan ordföranden
avtackat föredragshållarna, följde supé och samkväm.
E. K.
Skånska ingenjörsklubben
höll den 18 november under presidium av vice
ordföranden överingenjör Ch. Birch-Iensen ett talrikt besökt
sammanträde på Kungsparkens restaurang i Malmö.
Förhandlingarna inleddes med ett kort minnestal över
avlidne disponenten Jöns Persson, som tillhört klubben
i 41 år. Till nya medlemmar hade styrelsen invalt
lektor G. Arvidsson, fil. lic. A. Bäckman, direktör Th.
Nilsson samt civilingenjörerna E. Dalin, E. Personne och
C. H. Wallér. Kapten G. Traneus lämnade en
orienterande överblick över 1929 års vägsakkunniges förslag
till ny väglag. Talaren nämnde, att vägväsendet legat
under debatt sedan 1911, att det första
kommittéförslaget, som framlades 1916, icke föranledde
riksdagsproposition, och att nästa förslag, vilket kom 1921,
visserligen föranledde proposition till riksdagen, men där föll
på skattefrågan, samt att man sedan gått fram med
partiella reformer. För närvarande äro tre
kommissioner i arbete: en för vägnätet i landet, en för
vägväsendets centrala ledning och en för de tekniska frågorna.
Det nya förslaget innebär sammanslagning av de
mindre vägdistrikten till större, så att varje vägdistrikt
skulle handhava 30–70 mil vägar. En reservant vill gå
längre och föreslår, att varje län skall bilda ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
