- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen /
27

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 28 jan. 1933 - »Behöver en svets vara tänjbar?» av Nils Dyrssen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"BEHÖVER EN SVETS VARA TÄNJBAR?"

[1]

Av kapten Nils Dyrssen.


Frågan om tänjbarheten i en svetsfog har under
de senaste två åren under olika formuleringar stått
i diskussionens brännpunkt. Den största
sammanslutningen på svetsningsområdet, American Welding
Society, avhöll i New York i slutet av april månad
1932 en kongress, där denna fråga utgjorde
huvudtemat.[2] Facklitteraturen lämnar talrika vittnesbörd
om, i huru hög grad intresset är inriktat på denna
fråga. Utklarandet av detta spörsmål är för
närvarande ett av de mest aktuella inom det
svetsnings-tekniska forskningsarbetet, ty lösningen av ett stort
antal andra problem är till sist beroende av, på vilket
sätt frågan om tänjbarheten i en svetsfog besvaras.

Om man ställer frågan: "Vilka egenskaper bör
man söka giva åt svetsfogen?", så är svaret
självklart: Den fulländade svetsfogen skall i alla
avseenden överensstämma med grundmaterialet.

Fig 1 återgiver schematiskt en svetsfog.

Inhomogeniteter förefinnas beträffande såväl
analys och struktur, och först när dessa utjämnats, har
den fulländade svetsfogen skapats. Men detta är
sannolikt en utopi. I varje fall hava vi så långt kvar
till målet, att vi för dagen och morgondagen måste
anpassa oss efter verkligheten, och denna innebär,
att i och med att svetsförbindningen införes i
konstruktionen, tillkomma, utom grundmaterialet, tvenne
nya konstruktionsmaterial, nämligen svetsfogen och
övergångszonerna.

Anpassningen till de faktiska förhållandena skall
börja redan på ritkontoret.

Om konstruktören känner de påkänningar, för vilka
hans konstruktion blir utsatt, och om han vet, vad
de konstruktionsmaterial, som han har till sitt
förfogande kunna tåla, så har han att på dessa
grunder dimensionera sin konstruktion på ett
ändamålsenligt sätt. Kvalitativt sämre material kräver
förstärkta dimensioner.

Antag, att de nytillkomna konstruktionsmaterialen
äro av lägre kvalitet än grundmaterialet. Då finnas
blott två utvägar:

antingen måste de kvalitativt underlägsna
områdena i konstruktionen i motsvarande grad
undandragas påkänningar genom att flyttas till delar av
konstruktionen, som äro mindre ansträngda,

eller också måste dessa områden dimensioneras
kraftigare, dvs. överdimensioneras.

Ett tredje gives icke, ty att nedsätta fordringarna
på konstruktionen i dess helhet vore liktydigt med
kapitulation.

Den förra utvägen faller utom ramen för denna
uppsats.

Den andra utvägen är endast till en viss grad
framkomlig.

Själva svetsfogen kan i regel överdimensioneras,
vilket återgives schematiskt å fig. 1. Ifråga om
övergångszonen dvs. gränsskiktet och det
överhettade området, är emellertid denna utväg stängd,
ty den teoretiska möjligheten att här starkare
dimensionera grundmaterialet, som schematiskt
antydes å fig. 1, måste av praktiska skäl anses
utesluten. I gränsskiktet anhopas dessutom
påkänningarna (se fig. 1). I en svetsfog äro därför
övergångszonerna de farligaste områdena.

Vi antaga nu, att den svetsade konstruktionen
utsättes för en belastning P (se fig. 1). Så länge
påkänningarna icke överstiga sträckgränsen eller
rättare sagt, någon av sträckgränserna i de
förhandenvarande konstruktionsmaterialen, så länge har nian
endast att göra med elastiska töjningar. Frågan
om materialens större eller mindre tänjbarhet är
ännu icke aktuell.

Det vill synas, som om man på goda grunder borde
undvika att tala om brottgränsen och istället tala
om sträckgränsen.[3] Under denna gräns har man att
göra med elastiska formförändringar, och dylika
formförändringar äro de normala, ty
arbetspåkänningar äro som regel normala, över denna gräns
kommer materialets deformationsförmåga med i
spelet, och man kommer in på ett annat område.

Om den elastiska töjningen blir större eller
mindre i de olika delarna av en konstruktion, saknar
betydelse. Då det är konstruktörens skyldighet att
med mer eller mindre bred marginal så dimensionera
sin konstruktion, att den specifika påkänningen vid
normal arbetsbelastning icke överstiger
sträckgränsen, så blir den logiska slutsatsen den, att för
normala påkänningar spelar tänjbarheten i
svetsfogen ingen roll.

Genom prov på nedsmält tillsatsmaterial kan
sträckgränsen för detta bestämmas. Finner man, att

illustration placeholder

Fig. 1.




[1] Föredrag vid Svenska studiekommissionens för
svetsningsfrågor årsmöte den 13 december 1932.
[2] Journal of the American Welding Society, New York,
april och maj 1932.

[3] Detta torde gälla icke blott om svetsfogar vitan även
konstruktionsmaterial i allmänhet. Finnes såväl en övre
som en nedre sträckgräns för handen, bör den undre väljas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free