Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 28 jan. 1933 - »Behöver en svets vara tänjbar?» av Nils Dyrssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna är lägre än grundmaterialets, så har man
emellertid möjlighet, åtminstone i regel, att så
överdimensionera svetsfogen, att vid konstruktionens
belastning den specifika påkänningen i svetsfogen
icke uppnår sträckgränsen i detta konstruktionsmaterial
tidigare, än sträckgränsen i grundmaterialet uppnås.
I detta sammanhang bör framhållas, att prov för
undersökning av det nedsmälta materialets
egenskaper alltid torde böra utföras å provstycken helt
uppbyggda av dylikt material. Åtskilliga forskare
hava nedlagt mycket arbete på att finna en form å
dragprov med inbyggd svetsfog, som vid
avdragning lämnar brott i svetsfogen, och där den kring
brottstället uppmätta tänjbarheten överensstämmer
med de värden, som erhållas å av svetsmaterial helt
uppbyggda provstänger. Det är svårt att se
fördelen av att undersöka det nedsmälta materialets
egenskaper på dylika provstycken med inbyggda
svetsfogar.
Uppbyggandet av ett provstycke, bestående helt
av nedsmält material, bör med hänsyn till
normaliseringen av undre svetslager ske på sådant sätt,
att man kommer verkligheten närmast.
Om emellertid sträckgränsen i svetsfogen uppnås
och överskrides på ett tidigare stadium än i andra
delar av konstruktionen, så inträder i svetsfogen en
permanent deformation, som fortskrider alltmera,
utan att belastningen på konstruktionen behöver
ökas. Den elastiska töjningen i andra delar av
konstruktionen ökas icke, och ännu mindre komma dessa
delar att deltaga i konstruktionens allmänna
deformering. Dessa delar arbeta icke, och svetsfogen
kan icke tvinga dem att giva ifrån sig något av
sina möjligen inneboende deformationsmöjligheter.
Följden härav blir, att även om materialet i
svetsfogen besitter den allra utomordentligaste
tänjbarhet, så inträffar mycket snart ett brott i svetsfogen,
ty antag, att denna är 4 mm bred och kan förlängas
50 %, så inträffar i alla fall brott efter blott 2 mm
deformation av konstruktionen i dess helhet.
Den logiska slutsatsen härav blir, att en
tillräckligt hög sträckgräns i svetsfogen i jämförelse med
grundmaterialets (ev. upphjälpt medelst
överdimensionering) är ett oeftergivligt villkor, och att brister
häruti icke kunna ersättas av en aldrig så
utomordentlig tänjbarhet.
Med hänsyn till normala arbetspåkänningar
kommer därför sträckgränsen i första rummet. Frågan
om svetsfogens större eller mindre tänjbarhet blir
under dessa förhållanden icke aktuell.
Ovan kallades övergångszonen för det farligaste
området. Detta är motiverat icke blott därav, att
brister i kvaliteten här icke kunna kompenseras
genom överdimensionering utan även därav, att
materialets sammansättning i gränsskiktet bestämmes
av en slumpvis blandning av grundmaterialet och
det nedsmälta materialet. I övergångszonen är
vidare materialets struktur påverkad av
överhettningen. Konstruktören måste emellertid ha svar på
sin berättigade fråga: Vilken sträckgräns och övriga
fysiska egenskaper kan man räkna med i
övergångszonen. Det torde därför kunna betecknas som en
angelägenhet av stor vikt, att genom lämpliga
provin irigsmetoder fastställa materialets fysiska
egenskaper i denna zon.
Till normala arbetspåkänningar höra också
utmattningspåkänningar. Även ifråga om detta slag
av påkänningar torde man kunna påstå, att
svetsfogens tänjbarhet är av underordnad betydelse och
att fordran på hög sträckgräns kommer i första
rummet. Eller med andra ord: sträckgränsen bör
höjas, även om det skulle hehöva ske på
tänjbarhetens bekostnad.
I detta sammanhang bör kanske påpekas, att
hamring, dvs. kallbearbetning av en fog, erbjuder ett
artificiellt sätt att höja sträckgränsen. Detta
hjälpmedel bör därför icke underskattas, ehuru man
måste noga akta sig för att överanstränga
materialet, så att lokala bristningar uppkomma.
Hamring bidrager även till att utjämna kvarstående
värmespänningar.
Men i en konstruktion har man icke blott att räkna
med normala arbetspåkänningar. Olyckliga
tillfälligheter kunna medföra, att konstruktionen
överbelastas genom yttre krafter. Verkan härav blir i
regel en deformation av konstruktionen. Ju större
denna kan bli, innan brott uppkommer, desto bättre
är det. De i konstruktionen ingående materialens
fysiska egenskaper (en riktig dimensionering på alla
punkter förutsattes) böra vara lämpligt avvägda i
förhållande till varandra, så att hela konstruktionens
deformeringsförmåga tages i anspråk. Härvid bör
dock anmärkas, att om en jämförelsevis liten del av
konstruktionen, t. e. en svetsfog, icke deltager i
deformationen, så inverkar detta jämförelsevis
obetydligt på konstruktionens totala deformation. Även
ur denna synpunkt synes det alltså, som om
sträckgränsen kommer i första rummet.
I många fall måste emellertid en deformation av
själva svetsfogen förutsättas bliva nödvändig. Om
t. e. en fartygssida, som består av sammansvetsade
plåtar, vid en grundstötning buktas in, så
anstränges ju materialet över sträckgränsen, och allt
vad materialet har att ge ifråga om tänjbarhet, tages
ut. Det är svårt att tänka sig, hur svetsfogen skulle
kunna smita undan i en dylik situation.
Ifråga om överbelastning genom stöt är det av
intresse att taga del av en serie slag-dragprovsförsök
å svetsade provstavar, som utförts i Tyskland
av "Das Fachausschuss für Schweisstechnik im
Ver em Deutscher Ingenieure", bildat 1925 och till
vilken organisation "Svenska studiekommissionen
för svetsfrågor" är en motsvarighet.[1]
Utskottet börjar med att framhålla, att den frågan
icke ännu är utredd, huruvida svetsfogen för att
giva en fast förbindning kan hava lägre hållfasthet
än grundmaterialet men i stället en högre
tänjbarhet, eller om den bör hava minst samma hållfasthet
som grundmaterialet men utan särskilt stor tänjbarhet.
Man hade observerat, att en mindre tänjbar
svetsfog kunde vid böjprov giva en större
böjningsvinkel[2] än en mera tänjbar fog, genom att i förra fallet
grundmaterialet tvingades till formförändring, dvs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
