Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 4 mars 1933 - Det stora konjunkturexperimentet, av Axel F. Enström - Ekonomisk översikt, av Filip Oberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda instinktmässigt låta sina handlingar bestämmas
av impulser härrörande ur ögonblickets aspekt,
är man ungefär lika allmänt ense om att det vore
förnuftigt att handla precis tvärt om, att vara
återhållsam i högkonjunktur och att passa på att
investera i lågkonjunktur. Men ingen vågar.
Nu har en svensk regering vågat föreslå ett
experiment i konjunkturutjämnande syfte. Det är för
litet sagt att påstå att det är intressant, det är
sensationellt helt enkelt. Inte underligt att
försökskaninerna – samhällsmedlemmarna bry sina hjärnor med
att söka spekulera ut vad följderna kunna bli om
experimentet blir satt i scen. Tyvärr är det inte så
lätt att genomskåda problemet. Kanske det rent av
är så illa att det i själva verket knappast finns en
levande själ som är fullt kapabel att helt överskåda
en dylik åtgärds alla ekonomiska konsekvenser. Skall
man försöka dra ut medelproportionalen ur vad de
samhällsekonomiska experterna, nationalekonomerna
av facket, förkunna, blir man tämligen ställd. Lika
litet klok blir man av politikernas utläggningar. I
allmänhet finna dessa på ett ganska enkelt sätt sin
inställning till problemen via partiets principiella
ståndpunkt.
Om jag vågar ta till orda i saken trots att jag är
medveten om min oförmåga att kunna helt bedöma
den, så är det för att dels ställa ett par bekymrade
frågor, dels göra ett påpekande om konjunkturläget
som sådant.
Jag tar det senare först. Regeringsförslagets
konjunkturutjämnande verkan anknyter till tillvaron av
den kortare konjunkturcykeln, på 9 à 10 års längd.
Det är ju roligt att åtminstone den periodens
existens har blivit insedd och erkänd. Men det finns en
till, som är av betydande inflytande, som har
periodlängden 50 à 60 år. Den har man synbarligen icke
tagit hänsyn till. Den cykeln hade en högsta punkt
omkring 1924 och är nu på väg nedåt, i själva verket
fallande både under detta och nästa decennium. Det
innebär att bl. a. lönenivån i världen obönhörligen
tenderar nedåt och att den även hos oss måste
justeras nedåt. Göres det inte etappvis, så blir det
senare en störtning. Det vore därför otvivelaktigt
lyckligare för samhällets lugna utveckling om de
stödåtgärder, som i nuvarande läge måste vidtagas,
utformades så, att de icke motverkade, utan hellre
underlättade en fallande rörelse i den svenska
lönenivån.
Att på sätt som föreslagits rikta det svenska
näringslivet med ett par hundra millioner kalla
pengar innebär naturnödvändigt en inflation, och det är
också ditåt som åtgärden syftar, även om man
undviker att uttala det fula ordet. Nu frågas, är man
beredd på de olika möjligheter, som kunna
uppkomma? Ponera, att den 9- à 10-åriga
konjunkturcykeln, som man nu siktar på att utjämna, att den,
säger jag, icke vänder uppåt under det kommande
året. Vad händer då? Sannolikt att dessa millioner
svepa genom näringslivet och sedan samlas upp i den
reservoar, där de redan nu rikliga penningemedlen
automatiskt torna upp sig, nämligen i bankernas
depositionsräkningar. Och då står man väl där igen.
När åter världskonjunkturen vänder (dvs. den
kortare cykeln), då kastas dessa ackumulerade medel ut
i rörelsen, då kommer inflationen, både den som
härrör av årets stödmillioner och litet till. Då frågas.
har man tänkt på hur man i det läget skall bemästra
situationen? Tänk om till på köpet de politiska
åskmolnen i världen skulle urladda sig i krigiska
företag här eller där. Då veta vi av erfarenhet att
tendensen till inflation blir ytterligare kraftigt
accentuerad. Jag avstår alldeles för ögonblicket från en
värdesättning av inflationen i och för sig, om den är
av godo eller ondo, jag bara frågar, huru skall man,
om man vill det, kunna hålla en sådan rörelse inom
måttliga gränser? Det räcker inte med att med en
axelryckning hänvisa till diskontovapnet. Erfarenheten
visar jämväl till full evidens att det remediet
inte räcker långt. I fall då diskontot låter använda
sig i valutareglerande syfte utan olägenheter i andra
avseenden, så har det åsyftad verkan endast vid
relativt små amplituder i växlingarna.
Med dessa frågor har jag velat efterlysa det
målmedvetna och långsiktiga strävandet från statens sida
att hjälpa näringslivet. Det förefaller som om man
tänker att det kan vara nog att ge kärran en knuff
nu och sedan låta den rulla vidare av sig själv igen.
Men är det inte fruktansvärt lättsinnigt? Borde man
inte vara fullt säker på att kunna styra vagnen även
om den efter stöten skulle råka ut i en sluttning?
Varom icke, borde man inte betänka sig mycket noga
innan man sätter in en så kraftig impuls i det
samhällsekonomiska systemet? Ja, jag bara frågar!
Axel F. Enström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
