Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10. 11 mars 1933
- Inflation, av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INFLATION.
Ordet inflation har en dålig klang. Ingen vill
kännas vid det. I den allmänna föreställningen är
begreppet inflation intimt knutet till den stora
myntförstörelsen i Tyskland under och närmast efter
kiiget. Och det var ju inte någon trevlig historia.
Det var emellertid ett extremt gränsfall och skulle
väl bäst kunna betecknas såsom en total inflation.
Under den sedermera följande deflationsperioden,
som gått ut över alla länder, har längtan efter en
partiell inflation givit sig många och med tiden allt
livligare uttryck. Men man har varit så rädd för
det fula ordet, att t. e. när det för ett år sedan
gällde för riksdagen att ge riksbanken direktiv i
valutafrågan, så blev det till och med talat om en
"prisstegring utan inflation". Det får man väl ändå
vara överens om, att sådana djur finns inte.
Det har också uppfunnits ett nytt ord: "reflation".
Jag har inte sett någon definition på det begreppet,
men om jag förstått ’dem rätt, som använda det, så
skulle därmed avses en engångsstegring av
prisnivån till ett visst värde, företrädesvis 1929 års, och
därefter ett konstanthållande av densamma. Såsom
program är det klart och koncist. Innebörden är
tydligen den, att om produktionen under nuvarande
förhållanden icke är lönande på grund av för höga
löner, för höga omkostnader, iså skulle, då det visat
sig omöjligt att sänka dessa, en lönande produktion
kunna åstadkommas genom ett förhöjt prisläge. Det
är särskilt dr Dalén, som i vårt land gjort sig till
tolk för detta program.
Varje inflation, om stor eller liten, har som bekant
olika betydelse för olika delar av näringslivet,
således en viss verkan på kapitalet och en annan på
den löpande rörelsen. Kapitalet, bl. a. sålunda fonder
i banker, försäkringsföretag, stiftelser o. d.,
förminskas i värde vid inflation. Å andra sidan
stimuleras handel och produktion. Huru facit skulle
bli för nationens ekonomi i sin helhet efter en
längre tids förlopp, det åtager jag mig inte att
bedöma. Men naturligtvis framträder den sistnämnda
verkan ur ögonblickets synpunkt såsom den
viktigaste. Som jag i ett annat sammanhang sagt, ser
det ut som om i själva verket en fortgående
prisstegring vore lika nödvändig för näringslivets gång
som syret för andningen eller förbränningen. Om
man från det lägret sålunda gör gällande, att en
konstant prisnivå vore idealet, så undrar jag, om
det inte i grund och botten är ett fromt
självbedrägeri. Och jag undrar, om det inte är en
instinktiv rädsla för denna tendens till fortlöpande
penningförsämring, som dikterar ställningstagandet
bos inflationens motståndare. Man törs inte lita på,
att om stenen kommer i rullning, det skall lyckas
att hejda den.
Därmed komma vi in på kapitlet om de praktiska
möjligheterna att efter behag påverka
penningevärdet. Det påstås, att det skall inte vara någon
konst att höja prisnivån. Det behövs bara att
släppa ut mera betalningsmedel. Jag har många
gånger frågat – men aldrig fått något svar – hur
skall det i praktiken gå till? Om riksbankschefen
går upp på taket på sitt hus och "släpper ut" en
massa sedlar, så gissar jag, att vare sig de hamna
i Norrström eller på Drottninggatan, så är det lika
litet garanti för att de ha någon verkan på
näringslivet. Den ökade köpkraften kan lika väl tänkas ge
sig i väg till någon utländsk "sweepstake" eller
passiveras i bankernas kapitalräkningar.
Större utsikter för en verkan blir det givetvis, om
staten begagnar rörelsemedlen till att göra
beställningar av varor och tjänster. Men är det inte även
då möjligt, att dessa betalningsmedel efter en
relativt kort visit i näringslivet lämna cirkulationen
och finna samma slutliga öde som nyss sagts? Är
det inte till äventyrs så att, om staten skulle kunna
kommendera över prisnivån, så erfordras att den
har oinskränkt makt över såväl hela
varukvantiteten som hela kvantiteten betalningsmedel, med
andra ord är i tillfälle att så tämligen diktatoriskt
sköta samhällets hushåll såsom en sammanhållen
enhet, inklusive import och export. Så länge det
finns fria kanaler till yttervärlden, kan jag för min
del icke se, att ett enstaka land skall kunna behärska
sitt valutaproblem.
Förgäves har jag i den ekonomiska historien
spanat efter ett praktiskt exempel, som kunnat häva
mina tvivel. Erfarenhetsmaterialet är icke
uppmuntrande. Se t. e. på Förenta staterna. Mer än en
gång har Hoover dekreterat och kongressen fattat
beslut om, att nu skall det bli slut på deflationen.
’Hittills ha emellertid som vi sett alla stödaktioner
misslyckats. I England har det lika litet lyckats att
realisera ett inflationistiskt valutaprogram, om än
aldrig så positivt proklamerat av en finansminister.
Intressant skall bli att se om man nu i Danmark
lyckas realisera en eftersträvad inflation. Det är
kanske inte omöjligt i betraktande av att den
danska regeringen synes ha så småningom tillförsäkrat
sig makten över så gott som alla samhällets
ekonomiska funktioner.
En lösning på inflationsproblemet är väl
teoretiskt möjlig på den linje, som angivits i professor
Carl Forssells motion vid årets riksdag, åsyftande en
internationell överenskommelse om nedsättning av
penningevärdet överlag samtidigt. Men vem vågar
hoppas, att så många rävar och så många storkar
skall kunna fås att äta ur samma pyts! Tyvärr ser
det dystert ut för ett samförstånd även i mycket
smärre frågor än den nyssnämnda.
För min del kan jag inte komma ifrån den
uppfattningen, att inflationen en vacker dag kommer
över oss vår bön förutan och då genom en ändring
i naturapro’duktionen. Då blir det ett nytt
diskuterande om, hur den skall stoppas. Det är sorgligt,
att det skall vara så illa ställt. Men det hjälper ju
inte att blunda för sanningen. Det är visserligen
förödmjukande för människan att behöva acceptera
en inställning, som förefaller att vara fatalistisk.
Men det är å andra sidan lätt att se, att detta öde
är skapat av människorna själva. Det hela bottnar
i omöjligheten av en samverkan – under uppgivande
av egoistiska beräkningar och strävanden – såväl
mellan de kollektiva enheterna inbördes som mellan
individerna inom samhället. När de inre krafterna
i mänskligheten sålunda äro inbördes paralyserade
av varandra, är det väl inte så underligt, synes mig,
om hela systemet blir lätt påverkat av ett yttre
inflytande. Axel F. Enström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0088.html
