Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10. 11 mars 1933
- Asea och elektrotekniken under 50 år
- Femtio år i gatutrafikens tjänst, av Wilhelm Davidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De sista årens framsteg beträffande konstruktion
av elektriska apparater avspeglas även i Aseas
tillverkningar. Här må blott erinras om de nya typer
av kapslade ställverk, reläer, oljebrytare m. fi.
apparater, som firman lanserat samt om den
jämförelsevis nyupptagna men redan framgångsrika
tillverkningen av kvicksilverlikriktare.
Dessa små korta notiser ge naturligtvis endast en
mycket ofullständig bild av Aseas i stort sett obrutna
utveckling under de femtio åren, men de torde visa,
att den svenska elektroindustrien, som den
representeras av landets största företag inom området, hållit
jämna steg med teknikens utveckling. Stödd av
tillgången på skicklig teknisk arbetskraft och goda
råmaterial skall Asea helt säkert även i framtiden
kunna bevara den framstående ställning firman i
konkurrens med utländska världsföretag kunnat
tillkämpa sig.
FEMTIO ÅR I GATUTRAFIKENS TJÄNST.
År 1877 öppnades spårvägstrafiken i Stockholms
norra stadsdelar. Åt söder fick den sin ändpunkt
vid Slussen. Hade det dessförinnan känts tungt att
gå uppför de branta backarna å Södermalm, så
förstärktes givetvis denna känsla, sedan Norrmalm i
spårvagnarna erhållit ett både billigt och bekvämt
fortskaffningsmedel.
Det var därför ej underligt, att företagsamma personer
då funderade över trafikförbättringar för
gångtrafikanterna å Södermalm. Redan ett år efter
det spårvägstrafiken börjat å Norrmalm, inkom
också en stockholmsfirma, Grönvall och Bredenberg,
till stadsfullmäktige med en anhållan att få anlägga
ett "lin-trajekt" från Stadsgården till Mosebacketorg.
Banan, som skulle ha en total längd av ca
190 m, var avsedd att till största delen gå genom
en tunnel med en lutning 1:5. Banan skulle drivas
av en i Stadsgården placerad ångmaskin, medelst
vilken en ändlös järntrådslina skulle hållas i rörelse.
Till denna lina skulle kopplas vagnar, gående på
spår (fig. 1), vilka närmast påminde om den tidens,
med hästar förspända promenadvagnar.
Koncession å banan erhölls år 1878, men den blev
icke utförd. Anledningen härtill synes hava varit
svårigheten att intressera kapitalister för företaget.
Två år senare framlade kaptenen vid vvk Knut
Lindmark förslag om uppförandet av en hiss från
Stadsgården upp till en i jämnhöjd med
Mosebacketorg anordnad gångbro. I motiveringen till detta
förslag anförde Lindmark bl. a., att gångtrafiken
mellan Södermalm och staden mellan broarna "är
ensamt för sig af så stor betydelse, att hvarje medel,
som har till ändamål att bespara publiken den
besvärliga vandringen uppför södra bergen, förtjenar
att upmärksammas".
Lindmarks förslag synes hava upptagits mycket
välvilligt av stadens myndigheter, och 1881 erhöll
han koncession å anläggningen.
En belgisk firma, Aug. Lecoq & Cie, utförde
järnkonstruktionerna, under det att de maskinella
anordningarna importerades från Amerika.
Hissanläggningen togs i användning den 19 mars 1883 och är
sålunda om några dagar 50 år gammal.
Den gången, då denna trafikfråga löstes, hade
stockholmarna och enkannerligen söderborna stor
tur. De undgingo en bana, å vilken de i öppna
 |
Fig. 1. Fordonet till planerad "lin-trajekt".
|
|
Fig. 2. Hissen före Katarinavägens tillkomst.
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0090.html
