Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1933 - Litteratur - Anmälan: Protective Films on Metals, av F. H. Stenhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke kunna förklara, varför aluminium är lättlösligt i
utsp. HCl men svårlösligt i utsp. H2SO4. Enligt
ovanstående skulle skillnaden bestå i kolloidkemiska
förhållanden. Kloridjoner verka peptiserande på metallhydrat
och medverka sålunda till dessas upplösande, däremot
verka sulfatjoner i allmänhet fällande och framkalla
sålunda stabilare, reaktionshindrande hinnor. Slutligen
skall av det rikhaltiga innehållet i detta kapitel endast
nämnas Evans’ teori "The differential aeration
principle". I korthet innebär denna, att ett homogent
material kan ge upphov till elektrolytisk korrosion,
därigenom att vissa delar äro skyddade mot lufttillträde
(exempelvis av färg), under det att andra stå i friare
förbindelse med luften och därigenom antaga en mindre
negativ "luftpotential". Korrosionen kommer då att
fortskrida under det skyddande färglagret. Detta paradoxala
förhållande är betydligt vanligare än man vore böjd att
tro och bestyrker regeln att "ett bristfälligt skydd är
sämre än inget skydd alls". Härigenom erhålles även
en förklaring varför skråmor på en slät metallyta ha
benägenhet att korrodera mera än de för luften
åtkomligare partierna. Vissa hithörande fall torde enligt
Bengough m. fl. (1931) böra förklaras genom syrets
depolariserande verkan.
I kapitel III, "The protective effect of oxygen on
metals" och följande kapitel IV "Protective films formed
during atmospheric corrosion", refereras en serie ytterst
intressanta iakttagelser av olika forskare beträffande
oxidhinnebildningen. Genom studium av hinnans
växande tjocklek som funktion av tiden fås olika formade
kurvor (parabler, räta linjer), vilka giva upplysning om
hinnornas relativa värde som skydd mot luftens
korrosion ("tarnishing"). En bestämd regel är, att, om en
hinna växer, så bevisar detta att den icke är fullt
skyddande. Ju tunnare ett oxidskikt är, när det upphör att
växa, desto mera effektivt som skydd mot luftens
angrepp är det tydligen, då hinnans växande ju är ett
kriterium på fortskridande korrosion. Härav förklaras det
faktum, att de mest effektiva skyddshinnorna (t. e. å
rostfritt stål) äro de svåraste att påvisa och isolera. När
förf. flerstädes nämner hinnor av endast en eller ett par
molekylers tjocklek ävensom diffusionsskikt mellan oxid
och metall (undersökningar av Evans och Stockdale
1929; E. Müller och Schwabe 1931), så börjar man ana
möjligheten till en konciliering mellan såväl de av
Foester m. fl. företrädda primäroxidteorierna som
Tammans m. fl. åsikter beträffande gitterstrukturens
inverkan på passiviteten och de av förf. så varmt
förfäktade oxidhinneteorierna. Det skall här i rättvisans namn
genast framhållas, att förf. ingalunda är någon fanatiker,
tvärtom präglas hans framställning städse av
måttfullhet och objektivitet. Kapitel V "Protective films formed
in liquid media" formar sig emellertid till ett särskilt
starkt argument för oxidhinneteorierna.
Det sista kapitlet i teoretiska delen, kapitel VI
"Anodic films" är synnerligen fylligt skrivet såsom utgörande
en redogörelse för förf:s egna ingående undersökningar
över anodisk passivering ävensom för de samtidigt men
oberoende av denne och med delvis andra premisser av
prof. W. J. Müller och lärjungar i Wien företagna
undersökningar av liknande art, vilka i en mängd fall lett
till förvånande god överensstämmelse. Var och en, som
äger kännedom om framlidne prof. Foersters
utomordentligt klara framställning av dessa fenomen i boken
"Elektrochemie wässeriger Lösungen", skall finna nöje i
ett studium av de i detta kapitel framlagda resultaten av
det sista årtiondets forskningar. Till en början ser det
väl ut som om helt avvikande meningar här
framställdes, men så småningom framlyser allt tydligare
hurusom Foerster i mångt och mycket anat det genetiska
sammanhang mellan mekanisk och kemisk passivitet,
som sedermera blivit så klart belysta genom W. J.
Müller’s och Hedge’s arbeten. Den senares ingående
undersökningar över periodiska fenomen vore förtjänta av ett
närmare omnämnande men utrymmet medger tyvärr inga
utläggningar.
Den praktiska avdelningens första kapitel, kapitel VII
"Practical applications of oxide and similar films"
beskriver diverse mer eller mindre kända förfaranden för
rostskyddande ytbehandling, varigenom oxidhinnor eller
hinnor av basiska salter appliceras. Av intresse är här
att erfara, att senaste undersökningar visat att patina på
koppar icke såsom förmodat består av basiska karbonat
utan av basiska sulfat (klorider i havstrakter), vilket
f. ö. givit upphov till en ny metod för framkallandet av
konstgjord patina. I detta kapitel refereras även nyaste
undersökningar över rostfria stål, vilkas olika
användningsområden med hänsyn till korrosionsbeständighet,
bearbetbarhet etc. tämligen ingående beröras. Anodiska
oxidationsprocesser för korrosionsskydd på aluminium,
magnesium och lättmetallslegeringar etc. beskrivas även
här. Då förf. i detta kapitel säger: "Recently,
case-hardening by nitrogen has developed", så förtjänar påpekas,
att förfaranden för åstadkommande av ythinnor av
nitrider voro kända i Tyskland redan under
världskriget och även vid denna tidpunkt användes i Sverige för
framställning av rostfria tändhattar av järn.
Cyanidhärdning var i allmänt bruk i U. S. A. år 1923. Kapitel
VIII "Coating by hot-dipping" beskriver huvudsakligen
rostskyddsmetoder genom förtenning, "galvanisering"
etc. och är särskilt värdefullt genom den ingående
diskussion som ägnas korrosionsproblem inom
konserveringsindustrien (förtennade konservburkar etc.).
Kapitel IX, "Electroplating" ger på den begränsade plats som
står till buds (30 sid.) en god orientering över de
elektrogalvaniska överdragens natur och värde som
korrosionsskydd. Under rubriken "Electro-deposits of Copper"
nämnes bl. a. metoden att överdraga stål som skall
sättshärdas med en hinna av koppar för att hindra koloxiden
att intränga i de delar som skola förbli mjuka. Då
detta förfarande även nyligen omnämnts i svensk
litteratur såsom en nyhet, förtjänar framhållas att metoden
använts i vårt land så tidigt som år 1917 (vid Enoch
Thulins aeroplanfabrik) för härdning av kamskivor.
Kapitel X "Sprayed metal films" beskriver en del
förbättringar av Schoops metallspruta och dess
användbarhet framhålles. Det synes som om denna bekväma
metod för rostskyddande av konstruktionsdelar, broar etc.
icke fått det beaktande den måhända förtjänar. Kapitel
XI "Cementation" behandlar diverse
cementeringsmetoder för rostskydds applicering genom metallföremålens
bakning i pulver av Zn, Cr och Al (Sherardising,
Chromising, Calorising). Nyare undersökningar ha bl. a.
visat värdet av aluminiumöverdrag på roststänger i
ångpannor ("Alumetising"). Kapitel XII slutligen,
"Miscellaneous protective metallic films", beskriver diverse
rostskyddade metaller framställda genom påvalsning av
ytterlager av korrosionsbeständigt material (Sheffield
plate, Allautal, Duralplat, Alclad etc.). Boken avslutas
med ett kortare appendix "Paints, Lacquers, Enamels,
etc.". Ett citat ur detta kapitel kan lämpa sig som
avslutning på denna anmälan. Den framstående
korrosionsexperten U. R. Evans skrev år 1930 "The practice
of bestowing care on the analysis of the metal and
leaving the mixing of the paint in unscientific hands is
illogical and wasteful" och förf. tillägger "A considerable
amount of research in the paint industry has been
directed at the improvement of the smoothness and gloss
of the coating, whilst from the economic point of view
it is far better to consider the protective value of the
paint on the underlying material. Where this is metal
the problem can be brought to a successful issue only
by a thorough understanding of the principles discussed
in this book." Hela världens årliga förlust till följd
av korrosion beräknas till något tiotal milliarder kronor.
Ett känt amerikanskt slagord kan med fog tillämpas
på detta jätteproblem: "Save the surface, and you save
all." F. H. Stenhagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
