- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen /
145

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Några allmänna synpunkter på vägtrafikens problem, av G. Malm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stad ca 4 300 kg, i Stockholms län ca 3 000 kg, i
Malmöhus län ca 4 400 kg, i Göteborgs och Bohus län
ca 4 300 kg, i Skaraborgs län ca 3 000 kg och i
Västerbottens län ca 2 400 kg.

Tabell 3 visar, att det förefinnes en skillnad mellan
bussar i stads- och förortstrafik å ena sidan och
bussar i landsbygdstrafik å den andra. De förra ha ofta
hjultryck, som överstiga 3 000 kg och som
undantagsvis kunna uppgå till 4 000 kg. De senare ha
vanligen hjultryck mellan 2 000 och 3 000 kg.

Malmöhus län har de tyngsta bussarna, 2 st. med
ca 4 000 kg hjultryck. Den tyngsta bussen i
Stockholm har ett hjultryck av ca 3 600 kg, i Göteborgs
och Bohus län ca 3 400 kg i Stockholms län ca 3 200
kg, i Skaraborgs län ca 2 700 kg och i Västerbottens
län ca 2 900 kg.

Härav skall man nu söka få fram fordringar i fråga
om hjultryck, som skola uppställas för olika vägar
och som äro av dominerande betydelse för vägarnas
konstruktion.

Det nuvarande i motorfordonsförordningen angivna
maximihjultrycket är, som bekant, 2000 kg. Det
framgår, att detta ligger i underkant, åtminstone för
södra och mellersta Sverige, och att det är ett
önskemål att få åtminstone huvudvägarna i dessa delar av
landet konstruerade för att tåla mer än 2 000 kg,
helst 2 500 kg.

För att utröna, hur våra nuvarande vägar
motsvara sådana krav, ha ovannämnda sakkunniga
utfört en mycket intressant serie bärighetsprov å
grusvägar med undergrund av växlande beskaffenhet, som
jag dock ej nu kan demonstrera. Vi ha emellertid
fått fram en mycket plausibel skala för den tjocklek
å hårdgöringslagret, som motsvarar olika hjultryck.
Det fordras naturligtvis ytterligare åtskilligt
studium för att få de gällande lagarna fullt klarlagda.
Att döma av de erhållna resultaten skulla det
emellertid vara ekonomiskt överkomligt att åstadkomma en
bärkraft motsvarander 2 500 kg hjultryck på våra
huvudvägar av grus, åtminstone i södra och mellersta
Sverige.

För större hjultryck synes det tillrådligast att gå
till högklassigare beläggningar. Våra bästa sådana
lära å andra sidan väl kunna tåla hjultryck av 3500 kg.

Oftast är det ej heller vägarna, som bliva
utslagsgivande, utan broarna, och många sådana, utförda
enligt äldre bestämmelser, utgöra ledsamma hinder
för modern motorfordonstrafik. För alla huvudvägar
torde 1931 års sakkunniga komma att uppställa det
kravet, att broarna vid ny- eller ombyggnad skola
beräknas för 3 500 kg hjultryck, så att de kunna
betjäna den undan för undan växande trafiken med
tyngre vagnar.

Emellertid giva både det nu tillåtna maximihjultrycket
(2 000 kg) och ännu mer ett till 2 500 kg
förhöjt hjultryck mycket stora möjligheter för
motorfordonstrafken, om endast motorfordonskonstruktörerna
ville utnyttja dem och icke blott öka pretentionerna
på vägarna. Om man använder 3 axlar i
stället för 2, vilket är en modern lastvagnstyp, kan
man t. e. med 2 tons hjultryck komma upp till en
tjänstevikt för en lastbil av ej mindre än 12 ton och
med 2,5 tons hjultryck upp till 15 ton, och det borde
vara fullt tillräckligt såsom maximigräns för landets
allra flesta huvudvägar.

En omständighet att beakta i detta sammanhang
är luftringarnas konstruktion. Genom att använda
en ringtyp med godfjädringsförmågakan åverkan av
ett högre hjultryck kompensera ett lägre hjultryck
med sämre fjädringsförmåga. Det finnes säkerligen
åtskilligt ännu att vinna på ringkonstruktionernas
område, och härpå synes arbetet vara i gång på olika
håll. Det är emellertid nödvändigt att skaffa garanti
mot för hårda och vägförstörande ringar, åtminstone
vid höga hjultryck, och sakkunniga ha därför
utarbetat ett förslag till förordningen för luftringar med
hjultryck över 2 000 kg.
(Möjligen borde man ha
hjultrycksbestämmelser även för hjultryck under
2 000 kg, men det kan bero, tills motorfordonsförordningen
omarbetas.)

För vägarnas konstruktion är vidare motorfordonsbredden
av utslagsgivande betydelse. Den har
helt naturligt ej haft samma benägenhet att växa.
Maximum för personbilar torde f. n, kunna sättas till . . . 190 cm.
Maximum för lastbilar torde f. n. kunna sättas till . . . 215 cm.
Maximum för omnibussar torde f. n. kunna sättas till . . . 230 cm.

Även längden på motorfordonen, som särskilt är
bestämmande för kurvornas utformning, har haft
tendens att växa.

På de genom studium av motorfordonsbeståndet
härledda data i fråga om hjultryck, bredd och längd
skall sedan grundas vägarnas konstruktiva
utformning.


Därvid måste dessutom särskild hänsyn tagas till
två betydelsefulla synpunkter, nämligen: 1)
önskvärdheten att kunna utnyttja motorfordonets kanske
främsta egenskap, hastigheten; 2) trafiksäkerheten.

Innan jag går vidare skall jag med ännu några
ord beröra den viktiga frågan, i vilken grad våra
gamla vägar lämpa sig för trafik med nu använda
motorfordon, dvs. för det nuvarande motorfordonsbeståndet.

De olika länsstyrelserna ha bedömt den frågan
mycket olika, och de av dem utfärdade
bestämmelserna utgöra en sannskyldig provkarta på olika
tillåtna hjultryck och fordonsbredder. Två
angränsande län kunna ha bestämmelser med avsevärda
principiella olikheter. Följden har också varit en
blomstrande flora av olika vägmärken med förbud
och anvisningar om inskränkningar av olika slag.

Man har ju i vissa län undgått en del av de många
vägmärkena genom att indela vägarna i klasser med
olika bestämmelser för. varje klass. Men då
klasserna varit olika i olika län, och de vägfärande ej
haft reda på, vad klasserna betytt, har det ej varit
stor glädje med sådan klassindelning. Möjlighetjen
till sådan indelning i vägklasser försvann också med
en kungörelse, utfärdad i juni 1931. I stället skulle
uppsättas tavlor med tydliga och klara anvisningar.
Det visade sig, att denna metod skulle kosta mycket
pengar (ca 630 000 kronor för hela landet enligt 1931
års vägsakkunniga).

I vissa län i Mellansverige har man emellertid
under senare år ej haft några eller i varje fall mycket
få inskränkande bestämmelser, utan låtit
motorfordonsförordningens maximimått gälla, utan att det
lett till några olägenheter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free