Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att utbygga de industriella anläggningarna, så att
de vid en förkortad arbetstid skulle få samma
kapacitet som förut, är givetvis av ekonomiska skäl
omöjligt. Så mycket mera, om det vore tal om en
provisorisk inskränkning av arbetstiden.
Problemet är därför, hur det skulle ordnas för att,
om varje man får sysselsättas t. e. 6 à 7 timmar om
dagen kunna hålla anläggningen i gång vid full
kapacitet dvs. 8 timmar.
Jag kan ej hjälpa, att när jag tänkt över detta
problem, har jag fått en idéassociation till de gamla
skämtproblem, man uppställde i skolan, när man
inhämtat de första grunderna av regula de tri.
Problem av t. e. denna typ: "Tio arbetare kunna uppföra
en mur på 50 timmar. Hur många fordras det för att
uppföra samma mur på en sekund?" Det erbjuder ju
ingen större matematisk svårighet att finna den
"riktiga" lösningen – 1 800 000 man – men det är ej
heller svårt att inse, att denna lösning i praktiken
endast är ett enfaldigt skämt, Men varför? Och var
går gränsen mellan skämt och allvar? Hade det
varit frågan om att minska tiden till 25 timmar eller
öka den till 100, hade säkerligen en fördubbling eller
halvering av arbetarantalet accepterats som en
praktisk lösning. Och hade det ej varit frågan om att
bygga en mur utan t. e. lyfta ett visst antal kg till
en viss höjd, kanske skämtlösningen rent av kunnat
vara korrekt. Det är ju lätt att inse, att
svårigheterna äro av administrativ natur. Det går helt
enkelt inte att ordna arbetet så, att 1 800 000 man
kunna utnyttjas för uppförandet av muren.
Svårigheter av åtminstone kvalitativt samma slag
uppstå, om man vill försöka, att i en industriell
anläggning reducera arbetstiden och kompensera detta
genom en motsvarande ökning av arbetareantalet.
Redan om man förutsätter det administrativt
enklaste fallet – som väl knappast skulle kunna
förekomma i verkligheten – eller att arbetstiden
förkortades till hälften, och arbetareantalet
fördubblades, ställes man inför ganska svåra uppgifter,
på vilka jag i detta sammanhang dock ej anser mig
behöva gå in.
Men värre blir det dock, om arbetstiden skulle
minskas från 48 timmar till t. e. 42 timmar pr
vecka, och arbetareantalet ökas i omvänd proportion
härtill, alltså med ungefär 14 %.
I allmänhet kunde dessa extra arbetare ej
placeras i den befintliga produktionsapparaten, utan
något slags cirkulationssystem behövde tillgripas.
Tager man då även hänsyn till, att långt ifrån alla
arbetare vid en industriell anläggning äro
utbytbara mot varandra – man kan ej låta en arbetare
växla om att vara smed, filare, svarvare osv. – ser
man omedelbart vilka komplikationer, som måste
uppstå.
Det vore frestande att närmare granska en del
hithörande detaljer. Att undersöka hur kontroll och
avsyning skulle ordnas, vad som skulle ske, om
cirkulationen genom sjukdom eller avgång komme i
olag m. m., men jag måste avstå därifrån.
Jag påstår naturligtvis ej, att dessa svårigheter ej
skulle kunna övervinnas, men jag påstår, att ett
dylikt sätt att arbeta skulle ställa den tekniska
administrationen inför ett flertal svåra och hittills
okända uppgifter. En betydande ökning av den
tekniskt administrativa ävensom annan "improduktiv"
personal bleve ofrånkomlig, ett förhållande, som
redan i och för sig skulle medföra ett fördyrande
av produktionen genom ökning av omkostnaderna.
Det synes därför, att även i det enda fall, som
synes ha någon möjlighet att kunna realiseras,
nämligen att den industriella anläggningen såsom sådan
finge utnyttjas i oförminskad tid, och att avlöningen
pr arbetad timme ej ökades, mycket stora
svårigheter skulle uppstå att sysselsätta den individuelle
arbetaren under en förkortad arbetstid, och att stora
kostnader ofrånkomligen vore förbundna med ett
dylikt onaturligt sätt att arbeta. Redan i detta fall
föreligger alltså en stor risk, att resultatet endast
bleve en ytterligare försämring av försörjningsmöjligheterna.
Men bortom alla dessa svårigheter och komplikationer
av olika slag ligger en enkel och bister verklighet.
Om tillgången av en vara begränsas, söker man
göra sig mindre beroende av densamma. Detta
gäller ej minst den mänskliga arbetskraften. En
fortsatt begränsning i, möjligheten att utnyttja denna
medför som konsekvens en ökad mekanisering.
Resultatet kunde mycket väl bliva, att inskränkningen
i arbetstiden ej medförde ökat antal arbetare utan
ökat antal – maskiner.
Härmed kommer jag in på det andra av de radikala
hjälpmedlen, som heter: ’’Minska mekaniseringen."
Man skall inte tro, att detta är någon ny idé.
Tvärtom. Historien visar, att vid flera tillfällen i
samband med maskinteknikeris uppkomst och
utveckling en viss fientlighet gjort sig gällande mot
maskinerna, som skulle göra människorna
brödlösa, Ofta blevo maskinerna förstörda, och deras
uppfinnare kunde skatta sig lyckliga, om de sluppo
undan med blotta förskräckelsen och förlusten.
Men nu på senaste tid har den gamla låten blivit
starkare, och flera personer, på vilkas omdöme man
lärt sig sätta värde, ha mera eller mindre öppet
deltagit i konserten.
Ha de kanske rätt?
Jag kommer att tänka på en gammal sägen. Kanske
ligger det historisk sanning bakom, i varje fall
synes mig den lärorik.
I Kina härskade i gamla tider en vis och upplyst
regering, som förstod folkets sanna nytta. Det
hände då och då, att någon fantasirik kines uppfann
en maskin, genom vilken det dagliga arbetet kunde
underlättas. Uppfinnaren, som givetvis handlat av
goda motiv, belönades då alltid rikligen, men hans
maskin förstördes, för att den ej skulle beröva
folket dess arbete. Och vad är nu resultatet?
Kina, vars kultur långt in i senare tid varit
ojämförligt överlägsen Europas:
Kina, vars kejsare i senare delen av sjuttonhundratalet
i sitt magnifika palats i Jehol – där nu
Japaneserna hålla till – behandlade Englands
ambassadör, som om han representerat en obetydlig
vasallstat:
Kina, som ännu för omkring hundra år sedan
fruktade ingen och intet i världen.
Hur ser det nu ut?
Har inte själva dess namn blivit en symbol för
fattigdom, efterblivenhet, stagnation; kineseri?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
