Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag betvivlar inte den kinesiska regeringens goda
avsikter, men jag ställer mig skeptisk till dess visdom.
Nej, vi skola vara tacksamma mot maskintekniken,
som lyft oss till en tidigare okänd levnadsstandard.
Men har det inte gått för långt? Har icke
maskinen blivit vår herre?
Av vilken orsak kunna dylika frågor framställas?
Så vitt jag kan förstå endast därför, att man nu
för tiden kan framställa vissa nyttigheter med
relativt liten uppoffring av tid och besvär.
Men det är ju just detta man önskar.
Om man tror sig producera för mycket, är väl
detta ingen anledning att utföra produktionen på ett
besvärligare sätt.
Om en man går ut i skogen med en god och skarp
yxa för att fälla träd och finner, att han fäller flera
träd än han behöver och kan använda, så faller det
väl honom dock ej in att med avsikt göra yxan slö
för att han ej skall i onödan utrota skogen. Han
hugger väl till dess hans behov är rikligen fyllt, och
sedan tager han sig för något annat nyttigt arbete,
som fyller ett behov, som eljest fått vara ofyllt.
Och skulle han komma i det lyckliga läget att kunna
fylla alla sina behov och likväl ha tid över, så har
han väl vett att lägga sig och vila. Att använda en
dålig yxa, bara för att arbetet ej skall gå för fort
och för lätt, är väl ändå ren dårskap.
Men just detta är det som påyrkas av de välmenande
men fåkunniga personer, som ropa: "Ned
med maskinerna."
I själva verket torde denna inställning till de
ekonomiska problemen vara psykologiskt förklarlig och
kanske vanligare än man ville tro. Vi äro så
genomträngda av sambandet mellan arbete och
uppehälle, att vi ofta helt instinktivt identifiera dessa
begrepp. Vi tala om att bereda arbete, när vi
egentligen mena bereda uppehälle. Efter ett starkt
snöfall hör man ofta uttrycket: "Snön ger bröd."
Ett regn i rätt tid kan, indirekt, ge bröd, och på
Mose tid regnade det manna i öknen. Men ett
snöfall över Stockholm ger intet bröd alls. Det ger
arbete, för vilket arbetarna kunna tillbyta sig bröd,
som fanns på förhand och hade funnits lika väl, om
snön ej kommit. Om snön gåve bröd, skulle
Spetsbergen vara en gynnsam uppehållsort. Det är
uppenbart, att stadens, landets och världens ekonomi
i varje fall ej varit sämre, om intet snöfall kommit,
men snöskottarlönen i alla fall utbetalats. Jag inser
givetvis, att det inte varit lämpligt att göra så, men
skälen härför äro ej av produktionsteknisk natur.
Det är ingen konst att bereda arbete. Svårigheten
är att bereda ett arbete, som ger ökade möjligheter
till uppehälle. Att utföra ett arbete på ett onödigt
arbetsförbrukande sätt är att utföra ett överflödigt
arbete, att bortkasta arbete. Lika väl som man
underlåter att använda de mest arbetsbesparande
maskiner, som finnas tillgängliga, kan man gräva
en djup grop på Gustaf Adolfs torg och sedan fylla
den igen. Det ena är inte oförnuftigare än det andra.
Jag medger emellertid, att den starka produktionsintensitet,
som den moderna tekniken möjliggör,
ställer oss inför vissa problem.
Jag går längre. Jag påstår, såsom en av mig i
annat sammanhang framlagd undersökning visar, att
åtminstone teoretiskt en möjlighet finnes, att vi
kunde råka in i ett "maskinherravälde", som allt
efter vår egen förmåga att behärska situationen
måste leda till antingen allmänt, oanat välstånd
eller fruktansvärd nöd.
Men jag påstår även, fortfarande med stöd av
samma utredning, att vi äro inte där.
Den nuvarande situationen kännetecknas inte av
en mot oändligheten växande mekaniseringstendens,
utan fortfarande finnes ett mot varje löneläge
svarande optimum av mekanisering, över vilket
omsorgen om den egna ekonomien förbjuder
industrimannen att gå.
Och att arbeta under detta optimum skulle allt
annat än bidraga till att förbättra världens ekonomi.
Det kan sägas, och med rätta, att min analys av
läget har varit av huvudsakligen negativ natur. Jag
har sagt: "Detta hjälper inte, och detta duger inte",
men jag har inte sagt, vad som hjälper och duger.
Jag hoppas emellertid, att det inte finns någon
här, som väntat, att jag skulle stå här och lösa
problem, som gäckat så många oändligt mycket
skickligare personer. Jag tror dock, att det kan ha
ett visst berättigande, om man kan påvisa
oframkomligheten av vissa vägar, helst om det är vägar,
som många vilja gå. Misslyckade försök äro
dyrbara. Det är bättre, om man på förhand inser, att
ett försök är dömt att misslyckas, än om man måste
lära detta genom en dyrköpt erfarenhet.
Jag skulle emellertid vilja göra ett litet påpekande
i mera positiv riktning.
Världen har aldrig varit så rik som nu. Aldrig
förr i världshistorien ha möjligheterna att
producera, transportera och distribuera allt sådant som vi
behöva för vårt välbefinnande varit så stora som nu.
Och samtidigt är världen fattig. Människor, som
kunna och vilja arbeta, frysa och svälta.
Utan tvivel beror detta delvis på den organiserade
egoism, jag tidigare omnämnt. Det är ju helt
naturligt, att den enskilde i första hand tänker på
sitt eget och sina närmastes intressen. Han får
härigenom en kraftig eggelse till personlig
ansträngning, och i allmänhet är hans makt otillräcklig att
roffa åt sig oberättigade privilegier, hur gärna han
än önskar sådana.
Men om hela samhällsgrupper, ja hela folk, sätta
en självförhävande egoism i system, då måste de
ekonomiska verkningarna bliva ogynnsamma.
Om en medborgargrupp förklarar, att de ej vilja
arbeta, om de ej för sitt arbete få ett pris, som de
själva helt subjektivt fastställt utan hänsyn till dess
skälighet eller ens möjlighet, då måste arbetslöshet
uppstå.
Och om de skilda staterna hindra import men
samtidigt kräva att få exportera, står man inför en
absurditet, vars resultat endast kan bliva stagnation
av affärslivet.
Genom dessa och liknande åtgärder framkallas den
artificiella fattigdom, av vilken världen mitt i sin
reella rikedom lider.
Så vitt jag kan finna ligger enda möjliga botemedlet
mot denna fattigdom i att borttaga de konstlade hinder,
som nu lamslå produktion och varuutbyte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
