Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Sveriges ädelmalmsfyndigheter, av Axel Gavelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
0,02 %. Lokalt kan den emellertid, t. e. i Boliden,
stiga till avsevärt större belopp.
För att kunna bedöma malmtillgångarnas verkliga
storlek, borde man också veta fyndigheternas
utsträckning och metallhalter mot djupet. Detta är
icke ännu i större utsträckning möjligt beträffande
de enskilda västerbottniska fyndigheterna. Endast
Boliden är uppsluten genom direkta gruvarbeten.
De övriga känner man endast genom blottningar av
dagytan eller genom borrhål. I flertalet fall ha
borrningarna utrett malmutsträckning och halter mellan
dagen och något 10-tal till 30–40 m under
bergytan. I åtskilliga förekomster, t. e. en av
Renströms guldhaltiga bly-zinkmalmer, Bjurforsfältets
kopparmalm inom Malånäsfältet, tre av
Mensträskmalmerna samt Rakkejaure äro borrningar igenom
malmkropparna drivna till resp. 70, 60, 80 och 80
meters vertikalt djup under utgåendena i dagen.
Resultaten av dessa djupare borrhål medge icke ens
för de ifrågavarande fyndigheterna några säkra
slutsatser angående malmernas utsträckning på djupare
nivåer.
Ser man saken i stort, har man anledning att
antaga, att de ifrågavarande västerbottniska
fyndigheterna med avseende på djupgåendet förhålla sig
på samma sätt som malmerna i Bergslagen, vilka
visat ett djupgående från några tiotal m till 300 à
400 m och mera.
Med avseende på förhållandet mot djupet, leder
en undersökning av förhållandena vid ett flertal i
detta avseende kända svenska ädelmalmsförekomster
till resultat, att dagytan i stort ger samma malmarea,
som en något djupare nivå: av ett mycket stort
antal fyndigheter, som granskats i detta avseende, ha
ungefär lika många uppvisat nedåt avtagande
malmarea som en nedåt tilltagande. Detta är vad man a
priori skulle vänta sig beträffande sådana
förekomster som de svenska urbergsmalmerna och ett
kriterium på, att man för ett så stort område med ett så
betydande antal fyndigheter som det rör sig om inom
Skelleftefältet torde någorlunda kunna uppskatta
malmföringen till åtminstone ett hundratal meters
djup med ledning av förhållandena i dagen. Däremot
kan man naturligtvis icke utan djupundersökningar
bedöma någon viss enskild fyndighet på detta sätt.
Innan jag lämnar det norrländska urbergets
sulfidmalmer, erinrar jag om att vi i södra Norrland, i
västra Hälsingland, ha Loos sedan gammalt kända
kobolt-kopparfyndigheter. Dessa äro några helt
små förekomster som tillsammans givit ca 25 ton
kobolt. Under senare år hava i samma trakt
påträffats några ännu ej tillräckligt kända förekomster.
Att döma av utförda borrningar har man här flera
smärre, ställvis rika men i avseende på halterna
starkt växlande koppar-(kobolt-)fyndigheter.
Fjällområdenas sulfidmalmer.
Såsom synes av fig. 3 hysa fjällområdena i norra
Sverige en stor mängd ädelmalmsfyndigheter,
bildade i anslutning till fjällveckningen och de
magmor som beledsagade denna.
Hit höra t. e. de bly- och silverfyndigheter (i
Nasafjällstrakterna, Kvikkjokksfjällen samt längre
norrut i Norrbotten, söderut i Jämtland osv.), vilka
i gångna århundraden ingåvo så stora förhoppningar.
I stort sett kan man säga, att dessa bly- och
silverfyndigheter i våra dagar sakna betydelse.
Hit hör ock en synnerligen utbredd grupp av
blyglans-anledningar i kambrisk sandsten, vilka ännu
icke blivit tillräckligt undersökta.
Den så långt man nu vet viktigaste gruppen av
fjällens ädelmalmsfyndigheter är den i västligaste
delarna av Västerbottens län, inom Vilhelmina och
Tärna socknar samt inom NV hörnet av Jämtlands
län, inom Frostvikens s:n, belägna.
Utgående från erfarenheter och slutsatser från den
norska sidan av fjällkedjan, där man tidigare
uppdagat talrika svavelkisförekomster med delvis
betydande mängder av koppar och zink, kunde man
under världskrigsåren och omedelbart därefter också
inom de nyssnämnda svenska fjällbygderna
upptäcka flera förekomster av svavelkis, med större och
mindre halter av koppar och zink. De största av
dessa voro Stekenjokk och Remdalens koppar- och
zinkhaltiga svavelkisfyndigheter i Vilhelmina s:n
(med ett par % koppar och ett par-tre % zink),
Tjåters koppar- och zinkhaltiga svavelkis i Tärna
s:n samt Jormlis något kopparhaltiga zinkmalm i
Frostvikens s:n. Under senare år har den fortsatta
prospekteringen inom ifrågavarande område
uppdagat ett flertal nya, var för sig små men delvis med
vacker koppar-, bly- och zinkmalm försedda
förekomster. Det är därför uppenbart, att man inom
dessa fjälltrakter även på svensk sida fått fram en
av många smärre fyndigheter representerad
malmprovins av samma slag som Grongdistriktets och
Ranendistriktets på norska sidan.
Slutligen är att nämna en grupp av lagerartat
uppträdande kopparmalmsfyndigheter i västra
Härjedalen och centrala Jämtland, vilka tidvis varit
föremål för gruvarbete ända sedan senare delen av
1600-talet. De mest betydande av dessa förekomster
äro belägna på norra och östra sidorna av
Åreskutan, och man har från dem utvunnit nära 4 000
ton koppar, den mest betydande tidigare
kopparproduktionen i Norrland. Inom detta område finnas
uppenbarligen fortfarande stora tillgångar av
kopparförande bergarter, men kopparhalten synes så låg
(ca 1 % eller därunder), att det f. n. knappast torde
äga aktuellt intresse.
Frågan om Skelleftefältsfyndigheternas utnyttjande.
Det synes uppenbart, att våra största kända
svenska ädelmalmstillgångar för den närmare framtiden
ligga i Norrland och i första hand i Skelleftefältet.
Det är sant, att vi i den mellansvenska Bergslagen
och Sydsverige ännu ha stora tillgångar av
zinkmalm. Men beträffande råvaror för tillverkning av
koppar och de egentliga ädelmetallerna guld och
silver förhåller det sig nog så, att de sedan gammalt
kända mellansvenska och sydsvenska tillgångarna
därav äro till största delen redan uttagna. Det är
möjligt, att man med nutidens skarpare metoder
kommer att påträffa nya värdefulla ädelmalmer
också i våra gamla bergslager, men därom veta vi dock
ännu ingenting säkert. Det är nog alltså fortfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
