Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen / 185 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Smältverket vid Rönnskär, av Axel Lindblad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

per m², mot normalt upp till 200 amp. Allt detta för
att förhindra guldförluster i elektrolytkopparn. Om
icke särskilda försiktighetsmått iakttagas, föreligger
nämligen här betydande risk för sådana förluster på
grund av råkopparns osedvanligt höga
ädelmetallhalt. Vid elektrolysen avskiljes guld, silver, selen
m. m. för att som ett slam samlas på botten av
elektrolyttankarna, varifrån det tid efter annan bortföres
för vidare behandling i ädelmetallverket.

Katoderna få hänga kvar i baden, tills de uppnått
en vikt av ungefär 50 kg, varefter de upptagas,
rentvättas och nedsmältas i en särskild flamugn för att
gjutas till tråd- och plåtämnen m. m. Denna
flamugn är inrymd i katodugnshuset, av vilket fig. 20
visar en bild. Även vid denna nedsmältning sker en
viss raffinering medels polning etc. på vanligt sätt.

Det vid elektrolysen erhållna nyss omnämnda
guldslammet har ungefär följande sammansättning:

Au . . .	5,0 %		Se . . .	25,0 %
Ag . . .	12,5 %		Pb . . .	0,75 %
Cu . . .	45,0 %		Ni . . .	0,20 %

Anmärkningsvärt är den höga selenhalten, vilken
nödvändiggjort en del modifikationer i sättet för
den vidare bearbetningen. Slammet uppsamlas i
vagnar för vidare transport till det med elektrolytverket
sammanbyggda guldverket, av vilket en exteriör
visas (fig. 21).

Den metod för guldutvinning, efter vilken vi
arbeta, är i korta drag följande. Slammet underkastas
först en oxiderande röstning vid närvaro av soda.
Därvid överföres selenet till natriumselenit, som kan
utlakas med vatten. Lakningsåterstoden behandlas
därefter med varm svavelsyra, då kopparn och
större delen av silvret går i lösning. Det efter
läkningen återstående guldet, vars huvudsakligaste
förorening nu utgöres av icke urlakat silver samt
något bly, behandlas med natronhydrat samt gjutes till
anoder, som elektrolyseras i guldkloridlösning enligt
Wohlwills metod. Det vid urlakningen med
svavelsyra utlösta silvret utfälles med koppar och gjutes

Fig. 20. Katodugnshuset.

Fig. 21. Guldverket.

likaledes i anoder, som elektrolyseras i sur
silvernitratlösning enligt Möbius bekanta metod.

Vi hava nu följt malmen genom bäddningsfickor
och rostugnar; vidare hava vi följt rostgodset genom
flamugnar och konvertrar fram till råkoppar, och
slutligen hava vi följt råkopparn fram till
elektrolytisk koppar, guld och silver.

Jag återgår därför till rostugnarna för att därifrån
följa de gaser, som bildas vid malmens röstning.
Fig 22 är samma schema, som vi följt förut, men med
gasbehandlingen tillagd.

Vid rostningen bortgår större delen av malmens
svavelinnehåll och så gott som hela arsenikinnehållet
i gasform, svavlet som svavelsyrlighet och arseniken
i form av arseniksyrlighet. Då det givetvis icke kan
tillåtas att släppa ut arsenikdamm i luften, måste
det anses som en oeftergivlig fordran, att
arsenikreningen göres fullt effektiv, något som också skett.
De tekniska anordningarna härför vållade från
början en del bekymmer. Arsenikhaltiga malmer äro
visserligen icke så ovanliga, men de arsenikkvantiteter
det här gällde, voro fullständigt enastående,
varför speciella anordningar för gasbehandlingen
måste uttänkas.

Gaserna lämna rostugnarna vid en temperatur av
500–650° C. Arsenikens sublimeringspunkt ligger
som bekant vid 218°. En nedkylning under denna
temperatur måste därför ske för att få arseniken att
falla, men nedkylningen måste ske under sådana
betingelser, att arseniksyrligheten faller ut i
pulverform. I annat fall, dvs. om den utfaller i klibbig
form, riskeras att inom kort få hela apparatsystemet
tilltäppt. Det underlag, som fanns att få då vi
började att konstruera vårt kylaresystem, var nog så
magert, varför naturligtvis en del experiment måst
göras. Allt har emellertid så småningom gått bra.

De varma gaserna passera på sätt som schematiskt
framgår av fig. 23 genom rörledningar med
sotsäckar fram till en stoftkammare, där det grövsta,
rnest av malmpartiklar bestående dammet avsätter
sig, därifrån genom kylare av järnplåt, där
nedkylning under arsenikens sublimeringspunkt äger rum,
fram till elektriska gasreningen. Denna är utförd
enligt Cottrell-Möllers bekanta system och arbetar med
en pulserande lik ströms spänning av 40–60 000 volt.
Ungefär en tredjedel av den vid avkylningen
kondenserade arseniken avsätter sig i kylarna, under det
att återstoden följer med till elektriska gasreningen
för att där utfällas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>