Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 21. 27 maj 1933
- Försök till borttagande av fenol i ytvatten, av Alarik Lagergréen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 21 ÅRG. 63 27 MAJ 1933
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Försök till borttagande av fenol i ytvatten. – Tidskriftsnytt inom mekaniska och elektriska
facken. – Notiser. – Litteratur – Tekniska föreningar. – Sammanträden.
FÖRSÖK TILL BORTTAGANDE AV FENOL
I YTVATTEN.
Många äro de städer och ofter, vilka av
ekonomiska eller andra orsaker ej kunnat erhålla
grundvatten till sina vattenledningar utan varit
hänvisade till ytvatten från sjöar och vattendrag. Dylika
vattentäkter äro givetvis utsatta för föroreningar av
skilda slag, såväl organiska som oorganiska, och
deras undanskaffande eller oskadliggörande har
utgjort föremål för vattenteknikernas oavlåtliga
strävanden alltsedan vattenledningarnas tillkomst.
I samma grad som fordringarna på ett i hygieniskt
och smakligt avseende tillfredsställande vatten
stegrats, hava metoderna för vattnets renande
modifierats, och f. n. uppleva vattenledningarna en
renässans ej minst förorsakad av den ökade förbrukning,
som följer med moderna byggnader med till dem
hörande moderna inrättningar, såsom W. C.,
badrum, varmvatten m. m. Men härmed hava
anläggningarnas kapacitet både nått och överskridit
tillåtliga gränser, med följd att utvidgningar,
nyanläggningar och moderniseringar måste genomföras.
Vad förbrukaren i gångna tider nöjde sig med är
otroligt. Ej nog med att vattnet i hygieniskt
avseende var otillfredsställande, dess färg, lukt och
smak lämnade mycket övrigt att önska, och dess
värre har man anledning befara, att i äldre tider på
vattenledningarnas konto måste föras orsakerna till
en del kalamiteter av mindre eller större räckvidd.
Men det måste samtidigt sägas, att övervakandet av
driften av de äldre anläggningarna med sandfilter i
ett flertal fall, där vederbörande ej velat lämna
medel till de nödvändigaste förbättringarna, mött
oöverstigliga svårigheter.
De senare åren har man emellertid att anteckna
tillkomsten av en hel del nya anläggningar, vid
vilkas planerande och utförande man resolut slagit
in på de ursprungligen från U. S. A. stammande
kemiska reningsmetoderna, varigenom vunnits dels
ekonomiska fördelar, dels och framför allt bättre
möjlighet och säkerhet för att tillverka i hygieniskt
och estetiskt avseende tillfredsställande vatten.
Om man ock vid dessa moderna anläggningar i
stort sett nått de önskade resultaten, nödgas man
konstatera, att det renade vattnet på ett flertal
ställen ej i alla avseenden är fullgott. Visserligen
får man ett i bakteriologiskt avseende tillfredsställande
resultat, vattnet blir nära färglöst, men i
ett flertal fall mer eller mindre onjutbart. Det förut
på enklaste sätt renade vattnet hade överhuvud så
många föroreningar, att smaknerverna ej reagerade
mot någon särskild, man nöjde sig av nödtvång med
vad man fick.
Ej så efter inkopplingen av den nya anläggningen,
å vilken man à priori sätter fordran på ett även
smakligt vatten. Efter avlägsnandet av organiska
kolloider m. m. differentieras vissa rester fram, vilka
ej påverkas av de vanliga kemiska fällningsmedlen.
Till dessa rester höra fenoler, vilka även i så stora
utspädningar som 1:25 000 000 äro märkbara för en
känslig tunga och desto mer märkbara, när ej andra
grövre föroreningar så att säga blanda bort smaken.
Därtill kommer, att man ofta nödgas för säkerhets
skull klorera vattnet, varvid bildas klorfenoler,
vilka äro än mer märkbara än enklare föreningar.
Man har särskilt i Tyskland haft uppmärksamheten
.riktad på frågan, och den har ventilerats bland annat
i "Gas- und Wasser", årg. 1929, sid. 375, där ock
metod för påvisandet av fenol i stora utspädningar
på kolorimetriskt sätt meddelas.
Det har även ställts i utsikt, att eventuellt
förekommande fenol skulle kunna avlägsnas genom
vattnets behandling med aktivt kol.
För att utröna, huruvida detta är möjligt utan
större dyrbara anläggningar, har författaren vid det
av honom nybyggda och under hans inseende stående
vattenverket i Karlskrona, vid vilket fenol
konstaterats, företagit omfattande reningsförsök med
aktivt kol. En kort redogörelse för försöken torde
hava intresse, och i det följande skall resultaten
närmare klargöras.
För orientering lämnas följande data för
vattenverksanläggningen:
Råvattnet fälles med aluminiumsulfat och
desaktiveras med kalk. Uppkommen fällning av
aluminiumhydrat och gips avsattes i fällningsbassänger,
varefter vattnet passerar tre snabbfilter. Innan den
kemiska behandlingen företages, kloreras råvattnet.
Fenolhalten bestämdes med Diazo-lösning. Färgen
med en Dübosque’s kolorimeter med vanlig
kaliumplatinalösning som standardvätska. På grund av
den stora utspädningen hava endast relativtal
kunnat uppställas, visande i % minskningen i
förhållande till halten av fenol i råvattnet.
Vid undersökningen har s. k. Norit-kol i
pulverform använts.
Försöken hava gjorts under normal drift med
tillämpning av två olika förfaringssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0227.html
