Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 17 juni 1933 - Tidskriftsnytt inom de mekaniska och elektriska facken, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställande. (G. v. Gönczy, Elektrotechnische
Zeitschrift, 1933, h. 12, s. 279.)
Milwaukee spårvägar har automatiska likriktarstationer
vid sidan av vanliga omformarestationer. En
jämförelse dem emellan beträffande månadskostnaderna
för underhåll per station om 550 kW visar
ca 340 guldkronor för likriktare mot ca 168 gkr för
vanliga omformare. De flesta felen i de förra
hänförde sig till tändiiingen. Avbrotten ha vid
likriktarstationerna varat i medeltal 373/4 h och i
omformarestationerna 23/4 h. Besparingen i
strömkostnaderna uppväga dock de högre
underhållskostnaderna för likriktare. (O. Ward, Electrical
Engineering, 1933, h. 3, s. 194.)
Vid Stanforduniversitetet i Kalifornien ha
undersökningar rörande koronaförluster utförts på en
215 m lång försökslinje med spänningar mellan 150
och 600 kV och tre olika slags ledningar.
Ytbeskaffenheten hos linan har därvid visat sig vara av stor
betydelse för koronan. Vid obehandlad lina var
förlusten vid 230 kV = 1,4 kW/km trefaslinje men efter
tvättning med såpvatten och bensin endast 0,4
kW/km. Sedan linan monterats, sjönko förlusterna
från 1,25 kW/km till 0,22 kW/km på tre månader.
(J. Carroll, Electrical Engineering, 1933, h. 3, s. 178.)
På Ljabroveien utanför Oslo har man infört
vägbelysning med Osrams natriumgaslampa. Den tar
en effekt av 75 W och är försedd med en dämpspole,
två transformatorer för upphettning av elektroderna
samt två lamphållare. Lampan användes för vanlig
nätspänning, och lamporna äro oberoende av
varandra. Röret är fyllt med neongas förutom natrium.
Vid inkopplingen är skenet Linder 5 à 6 m rött och
går därefter över till gult samt ger fullt sken efter
10 m. Livslängden uppskattas till några tusen h.
En jämförelse visar, att denna 75 W lampa ger bättre
ljus än en vanlig 300 W lampa. (Norsk Elektroteknisk
Tidsskrift, L. Berg, 1933, h. 12, s. 190.)
Siemens Electric Lamps, London, utför en
neonlampa för skyltning med ena elektroden i form av
en stansad ring av metallplåt parallell med lampans
sockel och den andra i form av en halvsfär med
öppning mot ringen och på helt litet avstånd från
densamma. Påsläppes spänningen, så arbetar den som
en glimlampa men med fladdrande ljus, som ger liv
åt skylten. Energiförbrukningen är blott 0,5 W.
(Electrical Times, 1933, h. 2 163, s. 472.)
Siemens & Halske framställer ett keramiskt
material "Sinterkorund", som består av vid 1 800°
sammansintrad ren aluminiumoxid. Den uppstående
kristalliniska massan, som liknar porslin, har större
beständighet mot höga temperaturer, och den kan
rödglödande doppas i vatten utan att spricka. Vid 400°
är isolationsmotståndet 100 000 gånger större än
porslinets och vid 700° ca 100 ggr större än hos
kvartsglas. Vid 16° är däremot värmeledningsförmågan
20 ggr större än hos porslin. Materialet
lämpar sig således för isolation av tändstift och
värmeapparater. (Elektrotechnische Zeitschrift, 1933, h.
12, s. 287.)
Färgmätningen sker i industrien på basis av
empiriska färgkurvor, vilka upptagas objektivt med
fotokolorimeter med tillhjälp av färgfilter. I dessa
kurvor utmärker abskissan filtrens karakteristika
violett, blått, grönt etc. och ordinatan ljusstyrkan i
procent av olika färger. Med dessa kurvor analyseras
materialets färgegenskaper. Dessutom uppställas
"synlighetskurvor" med normalfärgerna som
abskissor och relativa synligheten som ordinator från noll
vid ultraviolett till 100 % vid grönt för att därefter
åter sjunka till 0. (Schweizerische Bauzeitung, 1933,
h. 9, s. 108.)
Thun bestrålar svetspunkten med en stark
båglampa och med en kamera på motsatta sidan av
svetspunkten. Fasta partiklar uppträda härigenom
som skuggor. Droppövergången sker i kortslutningsögonblicket.
Högsta svetseffekten fås vid en alldeles
bestämd strömstyrka. Vid bar elektrod slocknar
ljusbågen vid varje droppe men vid tjockbeklädda
elektroder kan man konstatera ljusbåge samtidigt
med droppövergång, varvid droppen endast
innehåller slagg. Varje järndroppe är dock omgiven av
ett slaggtäcke. Tiden, under vilken droppövergång
sker, är blott 15 % för obeklädda och 4 % för
tjockbeklädda elektroder. (A. Hilpert, H. v. Conrady, TZ
für praktische Metallbearbeitung, 1933, h. 5/6, s. 87.)
Genom upptagning av filmer med en hastighet av
350 per sekund har man undersökt förloppet vid
gasskärning och funnit, att den maximala vertikala
skärhastigheten för ett och samma munstycke ligger vid
ett bestämt gastryck. Vid normal munstycksform
är trycket 25 atö vid 0,6 mm munstycksdiameter, 15
atö vid 1 mm, 10 atö vid 1,4 och 6,5 atö minimum
upp till 3 mm. (A. Hilpert, H. v. Conrady, TZ für
praktische Metallbearbeitung, 1933, h. 7/8, s. 114.)
Fred Strassers aluminiumlödmedel består av 30 %
Al, 30 % Sn, 10 % Zn och 20 % Ag. Med detta
svetsades T-fogar, varvid gaslågans vita kärna ej
fick komma i beröring med arbetsstycket. Lödmedlet
användes i form av tråd med 8 à 10 mm diameter.
Den undre plåten värmdes först med lågan och
beströks med lödtråden till en bredd av 2 cm. Den
övre plåten behandlades runt om sin undre kant på
samma sätt. Så ställdes plåtarna på varandra med
ny värmning och lödtillsats, som dessutom tillfördes
hålkälen till avrundning. (C. Keel, Zeitschrift f.
Schweisstechnik, 1933, h. 4, s. 107.)
Amerikanska flottan har utarbetat en speciell
normering för sina beklädda elektroder. Med
elektroder under 4 mm svetsas horisontalt, vertikalt och
underupp med den av fabrikanten angivna
strömstyrkan. Beklädnadens löslighet i vatten provas,
ävensom dess sprödhet och förmåga att smälta av på
lämpligt sätt. Svetsproven skola hålla minst 45
kg/mm2 draghållfasthet och 20 % förlängning på 50
mm. Specifika vikten skall vara minst 7,8. De
elektroder, som hålla dessa mått, få en koefficient
= summan av specifik vikt + förlängning i %
+ 0,1 X draghållfastheten och detta för olika
svetslägen, efter vilken koefficient normeringen sker. (J.
Green, The Welding Engineer, 1933, h. 2, s. 16.)
Vid bågsvetsning av aluminium användes
tjockbeklädd elektrod av samma material som
arbetsstycket. Man använder omvänd polaritet och låg ström
(85 à 100 A vid 3,5 mm elektrod). Arcatomsvetsningen
ger en homogenare svets. Även här erfordras
flussmedel. Vid punktsvetsning bör man använda
koppar-volfram-beklädnad för att ej få in legeringar
i svetsen. Svetshastigheten ökar på grund av det
större motståndet hos elektrodspetsen. Man kan även
belägga elektroden med krom. (Die Elektroschweissung,
1933, h. 3, s. 58.) Frithiof Holmgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
