Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 29—30. 22—29 juli 1933
- Från ytterlighet till ytterlighet, av Rob. Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 29–30 ÅRG. 63 22–29 JULI 1933
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Från ytterlighet till ytterlighet. – Flygmotorer med hög arbetstemperatur, av ingenjör
K. G. Molin. – Notiser. – Litteratur.
FRÅN YTTERLIGHET TILL YTTERLIGHET.
Det mänskliga livet är en rik provkarta på
ytterligheter och överdrifter. Måttfullhet är en dygd,
men det är endast få människor som besitta förmåga
och viljestyrka att behärska sig själva och med kallt
huvud välja den gyllene medelvägen. Denna
benägenhet att "slå över" finnes hos såväl barnungar
som äldre, hos såväl privatföretagare som statliga
och kommunala affärsföretag.
En barnunge proppar i sig då tillfälle bjuds
massor av "snask" utan tanke på följderna. En
affärsman ser sin firma utvecklas, han drömmer
storhetsdrömmar och går vidare utan tillräcklig försiktighet;
en vacker dag kommer bakslaget som straff för
bristande förutseende och måttfullhet.
Denna bristande förmåga att i det psykologiska
ögonblicket hejda sig, draga sig tillbaka har kostat
både det allmänna och den enskilde dryga lärpengar.
Tyvärr sitter inte lärdomen i så särdeles länge, utan
nästa gång är man färdig att göra om galenskaperna
från förra misslyckandet. Människans benägenhet att
glömma gjorda missgrepp är förvånansvärd,
beroende på att hon i sina strävanden att bortförklara
olyckan söker inbilla både sig själv och andra, att
orsakerna bottnat i omständigheter, som legat
utanför det verkliga händelseförloppet. Man skyller på
"otur", vikande konjunkturer o. d., med andra ord
förhållanden, över vilka man icke själv kunnat råda,
och en utveckling, som man omöjligt kunnat förutse
etc., etc.
Självsuggestion är farlig. Den tystar ett kritiskt
samvete och stärker känslan av, att "ingenting varit
att göra åt saken", samtidigt som den avtrubbar
tanken på att genom framtida försiktighet i liknande
situationer försöka förhindra ett återupprepande.
Kritiken måste tränga in till kärnan av
misshälligheterna. Förstummas den eller ledes den in på
bivägar, har man avsagt sig den framtida nytta därav,
som är dess egentliga syfte.
Alltsedan den nuvarande krisen började, har man
synnerligen livligt avhandlat, vilka åtgärder som
böra tillgripas för att lindra verkningarna av
konjunkturförsämringen och hur man åter skall kunna
åstadkomma en högkonjunktur. Det är förklarligt,
att man söker lindra verkningarna av begångna
missgrepp, liksom att man över huvud taget söker bota
en sjukdom, men å andra sidan måste man göra
klart för sig, att intet botemedel som genom ett
trollslag kan göra ögonblicklig verkan. Ju
allvarligare sjukdom, desto längre konvalescenstid. Vi
hava helt enkelt fått finna oss uti att bära straffet
för gjorda galenskaper. Straffet står i relation till
missgreppen, och vi hava med eller mot vår vilja
tvingats ned till ett bottenläge såväl beträffande
pris som produktion. Högkonjunkturen
accentuerades under åren 1927–1929, och optimismen och den
otyglade eller – om man vill använda ett mildare
omdöme – den mindre väl avvägda produktionen
kom då till de kraftigaste uttryck. Det fanns
knappast någon gräns för ljusa förhoppningar, och det
fanns heller icke någon brist på profeter, som ordade
vitt och brett i ekonomiska frågor, om industriens
livskraft och de goda framtidsutsikterna. Det hela
underströks med beskrivningar i lämpliga dosiser om,
hur sund utvecklingen var. Under en på så sätt
frammanad självsuggestion trampade mänskligheten
lugnt vidare, och åren 1927–1929 gingo därför i den
oavbrutna högkonjunkturens tecken. Krisen har
varit en av de våldsammaste, mänskligheten hittills
bevittnat, och anledningarna hava från olika håll
avhandlats och förklarats på en mångfald olika sätt.
På en del håll har man sökt analysera
orsakssammanhanget, på andra har man strävat att
bortförklara det.
När världskriget slutade, fanns över hela världen
en stor brist på varor. När affärslivet omlades till
fredsförhållanden, funnos därför tvenne behov att
fylla, dels det dagliga konsumtionsbehovet, dels de
luckor, som uppstått under krigsåren. Näringslivet
har säkerligen i viss mån felbedömt och
sammanblandat dessa båda behov. Helt naturligt var, att
sedan "krigsluckorna" fyllts och endast det dagliga
konsumtionsbehovet återstod att täcka, industrien
skulle få känning därav i form av minskad
sysselsättning. Detta bakslag blev så mycket kraftigare
på grund av den oerhörda expansion och den
nybyggnadsverksamhet, som karakteriserade de feta
åren, en expansion som givetvis var en följd av den
obalanserade optimism, som gripit flertalet
människor – ett högkonjunkturens kännetecken på vår
oförmåga att i det psykologiska ögonblicket hejda
oss och med kallt huvud överväga utvecklingen.
Ett industriföretag i högkonjunkturvind seglar
bra, så länge man inskränker sig till att med
befintliga anläggningar möta den efterfrågan, som gör sig
gällande. Vanligen går det dock ganska snart
därhän, att stundens efterfrågan blir större än
produktionsförmågan, och genast börja vederbörande dryfta
expansionsplaner, mången gång utan tillräckligt stark
ekonomisk ryggrad. Planerna realiseras och bankstöd
måste anlitas därför. Bankerna borde vara
försiktigare i sin kreditgivning under de s. k. goda
tiderna. De skulle därigenom kunna hejda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0293.html
