Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 9 sept. 1933 - Några principfrågor vid industriella kostnadsberäkningar (forts.), av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
50 000 kronor. Första året betalar B till A en ränta
av 5 % på 100 000 kronor och en avskrivning av
10 000 kronor. Andra året betalar han en ränta av
5 % på 90 000 kronor samt 10 000 kronor i
avskrivning. Han har nämligen redan till A avstått 10 000
kronor och behöver därför naturligtvis ej ansvara
för räntan å detta belopp. Sjätte året betalar han
alltså ränta på 50 000 kronor jämte ett
avskrivningsbelopp av 10 000 kronor för att slutligen tionde året
betala ränta på 10 000 kronor samt ett avskrivningsbelopp
av 10 000 kronor. Det elfte året återkräver
nu B 100 000 kronor av A för att inköpa en ny
maskin och det hela börjar på nytt.
Jag tror, att fallet är ganska belysande, även om
det i verkligheten inom ett större företag ej förfares
på detta sätt. Så återlämnas ju icke avskrivningsbeloppet
till förlagsgivaren utan användes på andra
ställen i rörelsen, exempelvis i materiallagret, vilka
emellertid då få ansvara för förräntningen av de av
dem disponerade beloppen. I kalkylen för
maskinkostnaderna kan i varje fall icke räntan å de
avskrivna beloppen rätteligen medtagas. Vi få även
komma ihåg, att när en mängd maskiner av olika
slag förekomma, är ju behovet av medel för
nyanskaffning varje år helt litet i förhållande till den
totala balansen och någorlunda jämnt fördelat år
efter år. Det är ej, såsom i vårt exempel, en stor
klumpsumma vart tionde år.
Man skulle kanske vilja göra den invändningen,
att detta sätt att räkna dock ej kan vara fullt
lämpligt, emedan olika företag då icke bliva jämnställda,
vilket ur standardsynpunkt är önskvärt, då ett
företag, som har en 10 år gammal maskin och som
endast behöver betala ränta på 10 000 kronor, skulle
vara gynnsammare ställt än ett foretag med en ny
maskin, vilket tvingas betala ränta på 10 0000
kronor. Denna invändning beror dock på ett fullkomligt
felslut. Förutsättningen för hela resonemanget var
ju, att maskinen redan efter 10 år var så omodern,
att det betalade sig att rangera ut den, dvs. att
tillverkningskostnaderna i den nya maskinen i varje fall
icke stego, trots att räntebeloppet tillkommer. Är så
ej fallet, har avskrivningstiden valts felaktig och
borde ha valts längre.
Då man a priori ej kan förutsätta att utvecklingen
går fortare ena året än det andra utan att i allmänhet
år efter år nya och förbättrade maskiner framkomma,
genom vars anskaffning visserligen arbetskostnaderna
kunna nedbringas men räntekostnaderna samtidigt
ökas följer, att det sätt att se, jag här skisserat, är
det enda, som ger jämförbara kostnadsvärden mellan
olika tillverkare med nyare och äldre maskiner.
7. Som sjunde punkt skutte jag alltså vilja
fastslå, att räntan å såväl fasta som rörliga tillgångar
bör ingå såsom en tillverkningskostnad i kalkylen.
Räntans höjd kan lämpligen fixeras till den procent,
efter vilken företaget ifråga skulle ha möjlighet att
låna i den allmänna marknaden. Av praktiska skäl
kan det dock vara lämpligt att ej alltför ofta ändra
räntefotens höjd. Vanligast torde väl vara att räkna
med 5 à 6 %.
III. Samband mellan kalkyl och bokföring.
Jag har nu gått igenom några huvudprinciper, som
jag anser av vikt, när det gäller att uppställa en
kostnadskalkyl. Enligt den erfarenhet, jag har från
diskussioner i självkostnadsfrågan, tror jag knappast
att vad jag sagt från något håll kan möta någon
kraftigare opposition, så länge jag håller mig till
förkalkylen. Däremot misstänker jag, att det är många,
som reagera, när jag påstår, att detta samma
självkostnads- resp. tillverkningskostnadsbegrepp även
bör gälla för efterkalkylen resp. den i bokföringen
ingående kostnaden. Jag har emellertid ännu ej
lyckats få höra något förnuftigt skäl, varför så ej skulle
vara förhållandet.
Den ståndpunkt man ofta hör är, att den
självkostnad, som ingår i bokföringen, bland annat
nödvändigtvis måste grundas direkt på inköpspriset, alltså
ej på dagspriset. Den måste vidare vara grundad på
de ur böckerna framgående avskrivningarna, även
om dessa äro för små för att möjliggöra reguljär
ersättningsanskaffning. Ränta får ej förekomma. Fel
och ändringar som uppstå måste föras direkt på den
order, där de inträffa osv. Varje order blir på så
sätt ett oavbrutet genomgående konto alltifrån
materialanskaffningen intill orderns färdigställande.
Alla de resultat, som bli en följd av de olika
operationerna, således även prisfluktuationsvinster,
hyresvinster m. m., komma som en klump på vinst- och
förlustkontot tillsammans med försäljningsvinsten,
även om de i verkligheten ha en helt annan karaktär
än försäljningsvinsten och ingalunda alltid, om man
ser saken från ekonomisk synpunkt, kunna
disponeras på samma sätt som denna.
Försöker man gå litet djupare in i saken, tror jag
man knappast kan komma till annat, än att skälet för
bokföringen att hålla sig med ett annat
kostnadsbegrepp än kalkylen är svårigheten att lämna de
invanda föreställningarna och begreppen. Det är ej
alls så, att det gamla av bokföringspersonal
omhuldade självkostnadsbegreppet är mera "verkligt",
eller att man lättare kan taga i det med händerna
eller peka ut det i sina böcker. Jag skall försöka att
i korthet antyda, huru man genom införande av en
del differenskonton lätt kan få den av mig föreslagna
tillverkningskostnaden som en i bokföringen ingående storhet.
För mina råvaror har jag ett balanskonto, som
debiteras med varornas inköpspris och krediternas vid
materialets utlämning med medelinköpspriset.
Förrådets resultatkonto debiteras med samma
medelinköpspris och krediteras med dagspriset resp.
standardpriset. Det är att märka, att vinsten på detta
resultatkonto ingalunda är jämförbar med
försäljningsvinsten. Den kan visst ej alltid utan vidare
disponeras för det slutliga vinst- och förlustkontot. Ha
vi en tid av kontinuerligt och hastigt stigande priser,
såsom för 15 år sedan och såsom vi kanske ännu en
gång snart ha att vänta, måste dessa resultat
tvärtom reserveras för avskrivningar på förrådsbalansen.
Bokföres denna alltjämt till inköpspris, kommer den
nämligen vid stigande priser att mer och mer öka,
något som för ett normalt erforderligt varulager är
lika otillåtligt som en uppskrivning av de fasta
tillgångarna. Beloppet bör i stället krediteras ett
reservationskonto. Denna reserv kommer då
tillsammans med förrådets till inköpspris upptagna
balanskonto att motsvara förrådets balans till bottenvärdet
eller ursprungsvärdet, innan prisstegringen satte in.
Om förrådet dessutom kvantitativt ändrar i storlek
tillkomma naturligtvis komplikationer, på vilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
