Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 9 sept. 1933 - Några principfrågor vid industriella kostnadsberäkningar (forts.), av Ragnar Liljeblad - Tidskriftsnytt inom de mekaniska och elektriska facken, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mening. Det är så långt ifrån, att man med de
metoder jag rekommenderat gör något brott mot
stränga redovisningsprinciper, tvärtom möjliggöres
just härigenom på enklaste sätt en redovisning
enligt fullt sunda principer.
Vid Asea ha vi i själva verket den principen, att
råvaror, halvfabrikat och färdigt fabrikat balanseras
till ett dylikt betryggande bottenpris, därigenom att
mot det direkt bokförda värdet en reserv för
överpriset upplägges. Som förut nämnt kommer denna
reserv principiellt sett att motsvaras av de
ackumulerade resultaten på prisfluktuationskontona. Då
emellertid standardprisen ej alltid kunna fastställas
teoretiskt riktigt, måste denna reserv även
kontrolleras på annat sätt, därigenom att vid
månadsboksluten varorna prissättas även med bottenpriset.
Beräkningen av denna reserv hade ingalunda förenklats,
om man istället hade rört sig med den gamla
bokföringsmässiga tillverkningskostnaden.
Ungefär samma som jag nyss sagt gäller även
beträffande räntan. Det kan kanske vara riktigt eller
kan i varje fall ges vissa skäl för, åtminstone för
ett företag som huvudsakligen arbetar med eget
kapital och som vill föra en försiktig ekonomisk
politik, att räntan ej bör balanseras i varor, men det är
endast för varje bokslut några minuters arbete även
vid ett företag av Aseas storlek att tillräckligt
noggrant räkna ut det belopp, som härför erfordras.
Detta arbete kan icke nämnas på samma dag som
det merarbete, som erfordras för kontroll av
förkalkylen, om denna och bokföringskostnaden äro
grundade på olika principer. Den enligt min
mening enklaste metoden är för övrigt helt enkelt den,
att visserligen låta räntan ingå i balansen på
flertalet varor men som motpost häremot nedskriva till
noll värdet av vissa klasser av smådetaljer och
småmaterial till ett belopp, som med säkerhet motsvarar
det balanserade räntebeloppet. Man slipper då vid
bokslutet bekymra sig med korrigering av
räntereserven, vilket ju kan vara bra, även om arbetet
i och för sig är mycket obetydligt, men framförallt
vinner man en mycket stor besparing i arbete för
förrådsbokföringen m. m. Jag gjorde för ett antal
år sedan en utredning, som gav till resultat, att vissa
klasser av material, för vilka materialbladen
uppgingo till ca 45 % av det totala antalet, i värde blott
utgjorde 5,5 % av hela materialvolymen. Genom
att ständigt hålla värdet av dessa detaljer i noll,
inbesparas alltså värdebokföringen för nära hälften
av materialposterna.
Som synes kan man, om man ej är vidskeplig och
och fördomsfull, med små medel uppnå stora
inbesparingar på redovisningsområdet.
Vi få emellertid även här komma ihåg, att det vid
fastställande av inventariepriset strängt taget är
likgiltigt, om räntan inräknas eller ej. Vad som är
avgörande är däremot, att inventarievärdet ej sättes
högre, än att efter tillägg av försäljnings- och
administrationskostnader en försäljning utan förlust är
möjlig, eller, om man i tider av stora
prisfluktuationer vill vara fullt säker, ej högre än till ett
betryggande lågt bottenpris. Då detta bottenpris ju alltid
i viss mån är godtyckligt, är det egentligen eii strid
om påvens skägg att diskutera, huruvida räntan
ingår i detsamma eller icke. Även relativt måttliga
prisfluktuationer uppgå i allmänhet till vida större
belopp än det, varmed räntan ingår i kalkylen.
Jag har ofta frågat mig, hur man på visst håll med
sådan envishet kan hålla fast vid nödvändigheten av
det gamla bokföringsmässiga självkostnadsbegreppet.
På förkalkylområdet har man måst ge vika. Det
är ju i huvudsak teknikerna, som ha ansvaret för
förkalkylen, och vi ha ej kunnat finna oss i, att denna
fastställts på ett sätt, som gör den olämplig för det
ändamål, för vilket den är avsedd, och som
försvårar möjligheterna för oss att på riktigt sätt fylla
våra uppgifter. Vi anse även, att bokföringen ar till
för företagets skull och icke tvärtom, och att
bokförarna därför böra justera sina principer efter tidens
nya fordringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
