- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen /
359

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 30 sept. 1933 - Teknologföreningens höstutflykt - Signalanläggningen vid spårvägstunneln Skanstull—Slussen i Stockholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egentligen borde skriva Gefle), skedde samling till
middag å Grand Hôtels festvåning, där Tekniska
föreningen i Gefle mötte upp tillsynes mangrant med sin
ordförande, civilingenjör J. F. Hjorth, och
hedersledamoten, landshövdingen Sven Lübeck, i spetsen.
Därjämte närvoro representanter för de bada företag, vilka
stodo som värdar för den kommande dagens
studiebesök. Den stora matsalen, där middagen intogs, var
sålunda så välbesatt som behövdes för att verka
hemtrevlig, när direktör Kristoffer Huldt i ett kort
anförande hälsade de närvarande välkomna. En särskild
välkomsthälsning framfördes av landshövdingen, vilken
slitit sig loss från arbetet i länets prövningsnämnd,
"där man tillsåg att medmänniskorna ej blevo för högt
upptaxerade, för att tillbringa en stund hos kamrater,
som man ej kunde taxera tillräckligt högt".

Middagen övergick så småningom omärkligt i det
sammanträde som Tekniska föreningen i Gefle utlyst
dagen till ära och vilket egentligen bestod av ett
föredrag om Korsnäsbolagets ång- och kraftalstring, på ett
medryckande och instruktivt sätt framfört av
civilingenjör Lage Malm. Vid det därefter fortsatta
sam-kvämet presenterade landshövdingen sitt län, dess
natur, näringar och invånare i ett med anekdoter lagom
späckat anförande. Samkvämet fortsatte sedan i den
bästa stämning. Eventuella luckor i konversationen
utfylldes mer än väl av tvenne musikkapell, som
serverade ett divertissement, bestående av operapotpourrier,
schlager, pantomim och jiggning i blandning.

Torsdagen den 21 hade runnit upp med strålande
solsken, när färddeltagarna samlades till kaffefrukost
i den s. k. svinottan kl. 7,45. Tåget till Sandviken
avgick kl. 8,30, och resvägen lät deltagarna se ett stycke
Gästriklandsnatur i den tidigaste höstfägringen. Efter
ankomsten till Sandviken tågade man upp till parken
framför brukskontoret, där dagen förut de sista
arbetena fullbordats med ett lika säreget som vackert
monument, brukets år 1863 anskaffade stora
ånghammare, vilken härmed förskonats från dylika gamla
trotjänares vanliga öde att nedskrotas. Vid hammaren
hälsades deltagarna välkomna av disponent Fredrik
Göransson, och sedan uppdelning i grupper ägt rum,
vidtog en givande rundvandring genom brukets olika
avdelningar, sintringsverket, hyttan, martin- och
elektrostålverken, varm- och kallvalsverken samt
laboratorierna.

Det var en trött men tacksam skara som tre timmar
senare samlades i brukshotellet till en superb
lunchmåltid, vilken på disponent Göranssons begäran icke
stördes av andra tal än de absolut nödvändiga. I stället
fingo färddeltagarna tillfälle att med brukets ingenjörer
i lugn och rö dryfta spörsmål av mer eller mindre
teknisk art.

Utbytet av dessa samtal måtte ha varit givande, att
döma av den försening som uppstod vid extratågets
avgång till Gävle. Efter ett par lokbyten nåddes så
småningom Karskär, där en likaledes i grupper under
sakkunnig ledning ordnad rundvandring genom
anläggningarna vidtog. Måhända var tiden litet för knappt
tillmätt för att anläggningarna skulle hinna studeras
med den grundlighet de voro värda. I alla händelser
torde deltagarna ha hunnit lära sig skilja mellan de
av sulfat och sulfit framkallade luktsensationerna samt
få en rätt god uppfattning av ang- och kraftcentralen,,
vilken redan den motiverade ett besök vid verken.

Sedan värdarna på stället avhurrats, gick färden åter
till Gävle, där den reserverade vagnen i Stockholmståget
väntade. Klockan 8 på aftonen nåddes åter
resans utgångspunkt, och deltagarna kunde, innan de
skildes åt, komma överens om att årets höstutflykt
blivit ett både givande och roande evenemang tack
vare Sandvikens järnverks, Korsnäsbolagets och
Tekniska föreningens i Gefle storartade gästfrihet och
slutligen men icke minst tack vare föreningens ledning,
enkannerligen dess sekreterare, byråchefen K. A.
Fröman, som burit ansvaret för den omsorgsfulla
organisationen av resan.

SIGNALANLÄGGNINGEN VID SPÅRVÄGSTUNNELN
SKANSTULL–SLUSSEN I STOCKHOLM.


I anslutning till kapten Gunnar Ekwalls
beskrivning av tunnelbanan Skanstull –
Slussen i Teknisk tidskrift Väg- och
vattenbyggnadskonst nr 7–8, 1933, meddelas
härmed en beskrivning av signal- och
säkerhetsanläggningen vid banan, hämtad
ur den till invigningen den 30 september
av Stockholms stads gatunämnd och a.-b.
Stockholms spårvägar gemensamt utgivna
skriften.

För reglering av tågens gång och framförande på ett
betryggande sätt har tunnelbanan försetts med
automatisk blockanläggning med elektriska ljussignaler.
Dessa signaler regleras av tåget självt, när detta befar
de från varandra isolerade spårledningar
(blocksträckor) i vilka spårsystemet uppdelats. Isolationen
mellan två intill varandra liggande spårledningar
åstadkommes medels fibermellanlägg, som isolera
skarvjärnen från skenorna och dessa från varandra. Som
emellertid båda rälssträngarna i spåren skola användas
som återgångsledning för banströmmen, hava
impedansförbindningar inlagts vid spårledningarnas ändpunkter.
Dessa förbindningar tillåta driftströmmen (likström)
att gå fram i skenorna och via särskild återgångsledning
tillbaka till kraftkällan, men å andra sidan hindra de
signalströmmen (växelström) från spårmatningstransformatorerna
att gå från en spårledning till en annan.

Signalanläggningons beskaffenhet framgår av den
här avbildade planen och principschemat (fig. 1).

Vid spårledningarnas gränser äro signaler (A3, A4
osv.) uppsatta, vilka visa grönt ljus, om den
framförliggande spårledningen är fri att mottaga tåg.
Befinner sig däremot ett tåg på spårledningen, visar
motsvarande signal rött ljus. Signalernas utseende och
placering i tunneln framgår av fig. 2.

Som framgår av fig. 1 ingå de olika spårledningarna
S1, S2 osv. i ett elektriskt ledningssystem, bestående
av nyssnämnda spårmatningstransformator TS2 samt
de båda rälssträngarna i spåret mellan transformatorn
och ett spårrelä RS2. Detta relä påverkas av signalströmmen
och manövrerar medels kontakter signalen A3.

Så snart ett tåg lämnat spårledningen S2, kan ett
annat tåg ingå på denna sträcka under förutsättning
att det förstnämnda tåget skyddas av en bakomvarande
stoppsignal (A4). Skulle en dylik stoppsignal utebli,
t. e. om den röda lampan är sönder, brytes strömmen
till spårmatnmgstransformatorn TS2 genom en kontakt
å det med signalens (A4) röda lampa seriekopplade
reläet Ljr A4. Detta relä sluter strömmen endast
under förutsättning att den röda lampan lyser.
Uteblir således stoppsignalen från A4, kan spårreläet RS2
ej få någon ström. Detta relä håller därför signalen
A3 på "stopp", och något tåg kan således ej utgå på
spårledningen S2, så länge sträckan S3 är upptagen
av tåg. Någon risk för att sistnämnda tåg kan bli
påkört bakifrån av ett tåg, som passerat den släckta
stoppsignalen A4, förefinnes alltså ej. När det å
spårledningen S3 varande tåget fortsatt och denna sträcka
åter blivit fri, sluter spårreläet RS3 strömmen till
spårledningen S2, vars relä RS2 då attraheras och
omkopplar signalen A3 till grönt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free