Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 41. 14 okt. 1933
- IVA-spisen, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IVA-SPISEN.
Av Otto Stålhane.
Nyligen har under ingenjör Edenholms
överinseende ett par IVA-spisar av olika fabrikat
underkastats ytterligare ingående provningar vid
ångvärmeinstitutet, för vilkas resultat jag här skall i
korthet redogöra. För att möjliggöra ett rätt bedömande
av dessa resultat må det emellertid tillåtas mig att
först lämna en redogörelse för de synpunkter, som
utgjorde själva utgångspunkten för konstruktionen.
Uppgiften gällde ju att åstadkomma en lättskött
kokplatt-spis för vedeldning med låg bränsleåtgång.
Huvudorsakerna till de äldre spistypernas låga
verkningsgrad (storleksordningen 15 à 20 %) lågo
ju i öppen dag: orimligt stor värmeutstrålning, stort
luftöverskott vid förbränningen samt eldflammor. av
sådan längd, att deras värme endast till en mindre del
kunde tillgodogöras av de påsatta kokkärlen.
Huru den stora utstrålningen skulle minskas låg ju
nära till hands. Först och främst skulle de heta
gaserna ej få i stor utsträckning passera spisens häll
och sidor, stekugnen skulle ej hållas varm annat än
när den användes (enligt statistik från svenska hem
mindre än 10 % av den tid spisen är i bruk) och
slutligen borde spisens hetaste delar, eldstad, sidor och
rökgaskanaler, värmeisoleras.
Luftöverskottet kunde begränsas genom att utföra
eldstaden som en gasgenerator med relativt ringa
mängd primärluft och låta förbränningen av de
alstrade gaserna äga rum medelst starkt förvärmd
sekundärluft. Och vad slutligen de alltför långa
flammorna beträffar hoppades man kunna väsentligt
minska deras längd medelst en s. k. förbränningsaccelerator.
Beträffande de först nämnda momenten förelåg
tillräcklig erfarenhet från eldstäder för andra ändamål
för att kunna med visshet ernå ett gott resultat,
vilket däremot ej var fallet beträffande acceleratorn.
Man visste ju en hel del om ytförbränning o. d., men
pålitliga underlag för dimensioneringen saknades. Det
byggdes därför en speciell försökseldstad med ett
avlångt, horisontalt förbränningsrum, i vars tak en rad
glimmerfönster voro anordnade för studiet av
flamlängden under olika förhållanden. Mellan eldstaden,
som var av samma storleksordning som i en vanlig
spis, och förbränningsrummet anordnades nu
acceleratorer av olika slag, och det befanns efter en lång
serie undersökningar av olika utföranden, att en
flerdubbel rost (med yttermåtten 10 X 10 X 8 cm) av
vanliga grifflar var tillfyllest för att förkorta
flammorna från en längd av 50–60 cm till att deras
spetsar nätt och jämnt nådde upp genom acceleratorn.
Utgående från dessa olika konstruktionselement
utfördes därpå en spis, vars egenskaper omedelbart
visade, att utgångspunkterna för konstruktionen i stort
sett varit riktiga. Ännu en försöksspis utfördes,
modifierad med stöd av de erfarenheter som gjorts med
den första, och därefter var man färdig att utföra en
konstruktion för praktiskt bruk, sedan långvariga
överbelastningsprov angivit systemets svaga punkter
ur hållbarhetssynpunkt.
Under dessa försök framgick det att acceleratorn
ej skulle komma att spela den viktiga roll man från
början tilldelade densamma, eldstadens konstruktion
var så pass fulländad, att ganska måttliga flammor
erhöllos redan utan accelerator. Värmestrålningen
hade nedgått väsentligt i jämförelse med en spis av
den äldre typen, och sotavsättningen på plattornas
med långa värmeupptagande piggar försedda
undersidor var ej större än att den kunde tolereras. Detta
sot kan f. ö. lätt avlägsnas helt enkelt genom att
under pågående normal eldning lämna plattorna fria
från kokkärl under tio minuter, då sotet brinner bort
på grund av den stegrade temperaturen. Renbränningen
försiggår ännu snabbare och fullständigare om
man under några minuter täcker plattorna med
asbestskivor e. d. Anledningen till att sotavsättning på
plattornas undersida ej kan helt och hållet undvikas
även vid stort luftöverskott, vare sig man har
accelerator eller ej, är alltjämt oklar och motiverar en
ingående undersökning, där det i första hand gäller
att med väsentligt större noggrannhet än hittills
varit möjligt bestämma de i rökgaserna ingående
ämnena. Sannolikt härrör sotet från organiska
föreningar, som förbrinna relativt långsamt även vid
rikligt luftöverskott och hög temperatur (dylika
föreningar äro kända), men vilka ej ge sig till känna
vid undersökning av rökgaser enligt de vanliga
gasanalysmetoderna. Denna förmodan styrkes också av
det faktum, att när spisen eldas med träkol, uteblir
sotbildningen fullständigt.
Emellertid har som sagt sedermera spisen
ytterligare förbättrats (bl. a. eldstaden och
värmeisoleringen), och det var därför av intresse att erfara,
vilka termiska egenskaper hos spisen man slutligen ernått.
De förenämnda provningarna vid ångvärmeinstitutet
utfördes på följande sätt. Spisen provades vid
fyra olika "belastningar" (dvs. vedåtgång per timme)
för att utröna verkningsgradens beroende av
belastningen. För att därvid konstatera graden av
acceleratorns inverkan utfördes parallellprov med och
utan accelerator men med i övrigt samma
förhållanden. Draget hölls praktiskt taget konstant under
proven medelst en automatisk dragregulator och
uppmättes med en mycket noggrann
mikromanometer (förf:s konstruktion, beskriven i Teknisk
tidskrift, 15 juli 1933).
Provningsresultaten framgå av nedanstående tabell.
De fyra första kolumnerna i tabellen motsvara vad
som kan anses vara IVA-spisens "normalbelastning",
dvs. en vedförbrukning av 1,2 kg per timme, och
ange resultaten såväl vid eldning med björk- som
med barrved.
Det är påfallande huru verkningsgraden håller sig
omkring 40 % oberoende av de varierande
förutsättningarna. Vid motsvarande prov med en IVA-spis
av annat fabrikat erhölls vid en belastning av ca
1,2 kg ved per timme 38,2 resp. 39,6 %
verkningsgrad med resp. utan accelerator. Vid andra prov
med lägre dragstyrka erhöllos verkningsgrader av
över 40 % (upp till 45 %), vadan man kan säga, att
IVA-spisen i stort sett har en verkningsgrad av
40 %. Om draget är konstant, fungerar spisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0386.html
