Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 47. 25 nov. 1933
- Den nya atommekaniken. Årets nobelprisutdelning i fysik, av O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<h1>TEKNISK TIDSKRIFT</h3>
HÄFT. 47 ÅRG. 63 25 NOV. 1933
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Den nya atommekaniken, av O. Klein. – Tidskriftsnytt inom mekaniska och elektriska facken.
– Notiser. – Tekniska föreningar. – Sammanträden.
DEN NYA ATOMMEKANIKEN.
ÅRETS NOBELPRISUTDELNING I FYSIK.
Av O. Klein.
I år utdelas visserligen två nobelpris till tre
teoretiska fysiker, och dock kan man lugnt säga, att det
är en gemensam forskarbragd, och en forskarbragd
av ovanliga mått även för ett nobelpris, som
prisbelönas. Trots att var och en av de tre männen är en
säregen forskarpersonlighet, äro deras stora bidrag till
den teoretiska fysiken ytterst nära förknippade med
varandra; jag skall därför i det följande nöja mig
med att antyda hur var och en av dem gripit sig an
med saken och för övrigt med avseende på
problemställningar och resultat hålla mig till en gemensam
översikt.
Alla ha säkert hört talas om den nya mekanik, som
skapats på grundval av den Bohrska atomteorien,
och vilken på ett liknande storslaget sätt
sammanfattar vår tids rika vetande på atomfysikens område
som en gång i tiden den Newtonska mekaniken
samlade kunskapen om stjärnornas rörelser under
enhetliga synpunkter. En kort tillbakablick på denna
gamla mekanik är kanske inte ur vägen när det
gäller att antyda vari det nya i atommekaniken består.
På Newtons tid hade man samlat ett otal erfarenheter
beträffande de vanliga kropparnas rörelser och
jämviktsförhållanden, men framför allt hade
företeelserna på stjärnhimlen tilldragit sig tänkande
människors uppmärksamhet. Endast kort tid hade ju
förflutit sedan Kopernikus ställt den gamla
världsbilden på huvudet, och ännu närmare låg tiden för
kikarens uppfinning. Newtons bedrift bestod i att bringa
all denna kunskap in under en och samma synvinkel;
överallt fann han yttringar av samma enkla
rörelselagar, enligt vilka ändringarna i ett system av
kroppar entydigt kunna uträknas, när man känner
kropparnas lägen och hastigheter i ett givet ögonblick.
I vår tid har man å ena sidan haft kemiens rika
kunskapskällor att ösa ur och å andra sidan
resultaten av de allt djärvare och säkrare experiment, som
genom elektriska och optiska försöksanordningar
skaffat oss en ingående kännedom om en mängd
förhållanden rörande enstaka atomer, som en förgången
tids människor säkert skulle ha hänfört till sagans
värld. Alla dessa senare experiment, varav särskilt
upptäckten av minsta elektriska partiklar,
grundbeståndsdelar av allt slags materia, skall nämnas,
tvingade forskarna att till det yttersta fortskrida
längs den väg, som redan de gamla atomistikerna
utstakat: strävan att återföra de kvalitativa ändringarna
i vår omgivning – avdunstning, frysning,
kemiska omvandlingar – på ändringar av mekanisk
natur i atomernas värld. Hela kemien skulle enligt
denna uppfattning té sig som en atomernas
tagfattlek, och man borde på ett liknande detaljerat sätt
kunna redogöra för en kemisk reaktions förlopp som
man kan beräkna månens vandring på himlavalvet.
I själva verket kom man ofantligt långt på denna
väg, och mycken halvgenomtänkt filosofisk skepsis
| | |
| W. Heisenberg. | P. A. M. Dirac. | E. Schrödinger. |
bragtes på skam genom djärvt och ihärdigt
forskningsarbete, men det allra märkligaste var, att man
till sist lyckades tränga fram ända till den definitiva
gränsen för hela detta åskådliga betraktelsesätt, vars
tillvaro visserligen anats, men vars närmare
belägenhet och beskaffenhet ändå var sådan, att det kostade
en trettioårig kamp innan fysikerna slogo sig till ro
vid densamma.
Det visade sig sålunda, att den i ögonen fallande
skillnaden mellan kemiska omvandlingar och
mekaniska ändringar – de senares oförmedlade och i
verkligheten oanalyserbara språngnatur i motsats
till de förras jämna övergångar – bottnar i något
djupt, att kemien sålunda lämnar ett lika
fundamentalt bidrag till vår kännedom om naturens
lagbundenhet som den gamla rörelseläran.
Det var genom Plancks upptäckt av den riktiga
värmestrålningslagen och framför allt genom Bohrs
djupgående analys av atomernas byggnad som denna
gräns blev uppenbar. Denna insikt skapade ett
egendomligt motsatsförhållande, som blev den
jordmån i vilken Bohrs filosofiska geni utvecklade sig
till allt större klarhet och omfattning. Det blev
nödvändigt att balansera mellan kravet på att fortsätta
det mekaniska betraktelsesättet långt in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0433.html
