Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 25 nov. 1933 - Notiser - Bilarnas avgaser kunna göras ofarliga - Ferrocart, ett magnetiskt material för högfrekvensändamål - Karlstads mekaniska verkstad 1873—1933 - Ingenjörsklubben i Falun - Första internationella dammkongressens samlade förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bauxit, som vid kontakten med avgaserna absorberar
dessas innehåll av koloxid och oförbrända oljebeståndsdelar,
så att avgaserna, när de utkomma i luften, bestå
av enbart kolsyra och vatten. Anordningen skall ej
hava någon inverkan på motoreffekten. Systemet
uppges vara vetenskapligt prövat vid universitetet i
Liverpool. Huruvida det även består praktiska och
ekonomiska prov, är oss tillsvidare obekant.
Ferrocart, ett magnetiskt material för högfrekvensändamål.
VDI-Zeitschrift (18 november) innehåller en
uppsats av Alfred Schneider om ett nytt magnetiskt
material för högfrekvensändamål, benämnt ferrocart
och uppfunnet av Hans Vogt. Materialet säges skola
möjliggöra, att högfrekvensspolar kunna förses med
järnkärna, vilket innebär, att antalet lindningar, till
följd av den högre permeabiliteten i förhållande till
luft, kan minskas och sålunda en betydande
utrymmesbesparing ernås.
Hittills ha alla försök att använda högfrekvensspolar
av samma typ som pupinspolar misslyckats.
Visserligen bli hysteresisförlusterna små, men
virvelströmsförlusterna bli desto större, beroende på
isolationssvårigheterna. Även om kärnan utföres av metallpulver,
vars partiklar äro inbakade i ett isoleringsmaterial,
uppstå vid den mekaniska bearbetningen skador å
isoleringen, varigenom slutna strömbanor kunna bildas i
kärnan.
Denna svårighet säges vara övervunnen vid
framställningen av ferrocart. Den med detta namn
betecknade kärnmassan innehåller magnetpartiklar med
diametern 5–20 µ, vilka med ett isoleringslack bilda en
fast emulsion. Denna anbringas på pappersblad av
tjockleken 8 µ genom upprepade doppningar i den
smälta emulsionen, tills skikten nått en tjocklek av ca
110 µ. Ett antal dylika strimlor klistras på varandra,
och genom lätt pressning erhåller man en linoleumliknande
produkt i plattor med 2 à 3 mm, tjocklek och
storleken 400 x 200 mm. Dessa kunna sedan skäras
och stansas på samma sätt som metaller.
Permeabiliteten hos ferrocart säges vara µ = 12 med
2 % tolerans, och specifika vikten uppgår till ca
4 g/cm3. Produkten är värmebeständig upp till 110°, och
intill 90° äro de elektriska egenskaperna praktiskt
taget oberoende av temperaturen.
Karlstads mekaniska verkstad 1873–1933.
Innevarande år utgör ett märkesår för ett av våra mest
kända industriföretag, a.-b. Karlstads mekaniska
verkstad, som nu kan se tillbaka på en 60-årig verksamhet
i nuvarande bolagsform. Högtiden till åminnelse har
bolaget utgivit en vacker och synnerligen läsvärd
minnesskrift (tryckt hos Hjalmar Petersson & Co,
Karlstad), i vilken man kan följa företagets utveckling
under de gångna 60 åren.
I likhet med många andra storföretag inom den
mekaniska verkstadsindustrien leder Karlstadsverkstaden
sitt upphov från en blygsam anläggning för tillverkning
av gjutgods och småmaskiner huvudsakligen för ortens
behov. Den första impulsen till storindustriell
utveckling gav järnvägsbyggnadsplanerna i västliga Sverige,
enär Bergslagsbanans tillkomst och väntade order i
samband därmed föranledde bildandet av det nuvarande
bolaget år 1873. Järnvägsmateriel, såväl rullande som
spårmateriel och signaler, utgjorde en av företagets
huvudtillverkningar under det första årtiondet av dess
verksamhet. Under 1880-talet, då trämasse- och
cellulosaindustrierna hastigt uppblomstrade, fick
Karlstadverkstaden nya och betydelsefulla uppgifter i och med
dessa industriers förseende med maskiner, och
verksamheten kom därvid att sträcka sig även utanför
Sverige. Med pappersmaskinstillverkningen dröjde det
däremot rätt länge; den första i Karlstad tillverkade
pappersmaskinen tillkom år 1890 för ett finskt
pappersbruks räkning. Efterfrågan på maskiner för trämasse-,
cellulosa- och pappersindustriens räkning blev snart så
stark, att bolaget för att kunna tillgodose alla order
år 1893 måste arrendera verkstaden i Kristinehamn,
vilken fyra år därefter övergick i bolagets ägo. Vid
sekelskiftet hade bolaget upptagit tillverkning även av
vattenturbiner, och omkring år 1902 överflyttades denna
till Kristinehamn, där den sedan dess förblivit.
En hård konkurrens på pappersmaskinområdet tvang
bolaget att år 1912 förvärva aktiemajoriteten i
Jönköpings mekaniska verkstads a.-b., ett köp som ej
motsvarade förväntningarna i ekonomiskt avseende.
Då aktiestocken fem år därefter återgick till de
föregående ägarna, träffades dock den överenskommelsen,
att Jönköpingsverkstaden för all framtid skulle avstå
från att tillverka pappersmaskiner.
Världskrigets år utmärktes av ett genomgripande
rationaliseringsarbete i såväl tekniskt som
administrativt avseende, varunder en omfattande
exportorganisation kom till stånd och grunden lades för den
nuvarande effektiva forskningsverksamheten. Under
efterkrigsåren, då nybyggnadsprojekt inom pappers- och
cellulosaindustrien skulle realiseras och då vattenkraftutbyggandet
tog förnyad fart, stodo alltså verkstäderna väl rustade.
Den efterföljande svåra deflationstiden med den
mördande konkurrensen från det valutasvaga Tyskland
genomgick bolaget lyckligt. Hos Karlstadsverkstadens
avnämare, pappers- och cellulosafabrikerna, framtvang
denna tid med dess katastrofala prisfall på cellulosa
ett genomgripande rationaliseringsarbete, samtidigt
som den ökade efterfrågan på kraftmassa och
kraftpapper uppmuntrade anläggandet av nya och
utbyggandet av äldre fabriker. I dessa arbeten tog Karlstads
mekaniska verkstad en dominerande del. Samtidigt
kom Kristinehamnsverkstaden att spela en mycket
uppmärksammad roll vid de stora vattenkraftutbyggnader
som under de senaste tio åren ägt rum i Sverige och
utlandet, speciellt i Ryssland.
För närvarande representera bolagets anläggningar i
Karlstad och Kristinehamn höjden av modernitet, och
med en förstklassig teknisk och administrativ ledning
samt en yrkesskicklig arbetarstam till sitt förfogande
kan a.-b. Karlstads mekaniska verkstad säkerligen även
under nuvarande bistra tider med tillförsikt gå
framtiden till mötes.
Ingenjörsklubben i Falun har för någon tid sedan
utgivit sina förhandlingar för året 1932, vilka utom
redogörelse för verksamheten under året innehålla referat
av föredrag och diskussioner vid klubbens
sammanträden. Dessa föredrag, som utgöra det värdefullaste i
publikationen, skulle säkert vinna på en något snabbare
publicering. Visserligen ha förhandlingarna i år
kommit ett par månader tidigare än vanligt, men 1 1/2 år får
väl ändå anses som en onödigt lång utgivningstid. För
att återgå till föredragsreferaten, önska vi påpeka tvenne
av särskilt intresse, det ena av bergmästare Björn
Tibergs föredrag "Bör yrkesinspektionen vid järnverken
överlämnas till bergsstaten?" (3 dec. 1932), det andra
av direktör Gustaf ’Söderlunds föredrag samma dag över
ämnet "Vad menas med planhushållning?"
Första internationella dammkongressens samlade förhandlingar
hålla nu på att tryckas i Frankrike. De
innehålla samtliga rapporter, generalrapporter och
kommunikationer, som ingåvos till kongressen i Stockholm
under sistförflutna sommar, ävensom fullständiga
diskussioner, baserade på grammofonupptagning, samt de
fattade resolutionerna.
Förhandlingarna utgivas i 5 volymer, varav den
första omfattar frågan om betongförstörelse i dammar, den
andra temperaturspänningar och krympning, den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
