Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 2 dec. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén - Notiser - Fortsatt elektrifiering vid Statens järnvägar? - Svensk tillverkning av träkolsbriketter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italiens hållning. Mussolinis regering har kunnat stå
som vågmästare mellan Frankrike och Tyskland, och
dess inflytande har gått emot Genève och mot varje
försök till en europeisk uppgörelse på grundvalen av
Tysklands skjutande åt sidan. Den principiella
kritiken mot Nationernas förbund har även på sista
tiden gjort sig åtskilligt bemärkt i Italien, och det
har öppet talats om en eventuell utträdesanmälan
även från Romregeringens sida.
Det lider alltså intet tvivel att Genève-politiken
genom Tysklands utträde och vad därmed följt
drabbats av det andra hårda slaget under år 1933. Det
första var Japans utträde, vilket var en självfallen
följd av förbundets ovisa och ensidiga
ståndpunktstagande i konflikten i den Fjärran Östern, ett
ståndpunkttagande, som i praktiken endast innebar att
förbundet frånhände sig varje möjlighet att vidare på
något sätt påverka utvecklingen i denna del av
världen. Det andra slaget har nu fallit. Det kan bli av
fatal verkan. Men detta behöver dess bättre
ingalunda betyda, att förbundets grundtanke, den
europeiska samverkan, nödvändigtvis går till spillo. Den
tanken kan nämligen genomföras även på andra
vägar och av andra statsmän.
Vad Europa i övrigt beträffar, är utvecklingen i
Österrike fortfarande av ett särdeles stort intresse.
Den österrikiska frågan utgör det svåraste hindret
för en eljest tämligen given tysk-italiensk samverkan.
Landet självt synes endast ha två utvägar att välja
på, Anschluss, uppgående i Tyska riket, eller
federativ Donau-politik efter större linjer, dvs. ett
återupptagande av den gamla österrikisk-ungerska statens
grundtanke. Men bägge dessa vägar synas för
avsevärd tid stängda. Tillsvidare befästes med allt
strängare medel den av Dollfuss utövade
halvfascistiska diktaturen.
De den 19 dennes förrättade parlamentsvalen i
Spanien synas ha resulterat i ett kraftigt bakslag för den
hittills efter revolutionen förhärskande marxismen.
De spanska förhållandena synas även av andra
grunder alltmer mogna för en ny konsolidering.
Det verkliga läget på andra sidan Atlanten är icke
lätt att överblicka. Det kan emellertid utan
överdrift betecknas som allvarligt. Och oron är här icke
begränsad till U. S. A. enbart. Nyligen skakades
Cuba av en revolutionär rörelse, som var av svårare
och mera djupgående natur än pressens uppgifter
läto ana. Men det är dock framfor allt i Förenta
staterna som det typiska amerikanska "kapitalisti-
ska" hushållnings- och samhällssystemet kommit i
svår gungning. Presidenten Roosevelt och hans
närmaste fritt valda medhjälpare ("The brain trust")
föra sedan mer än ett halvår en heroisk och i sina
metoder från alla traditionella hämningar alltmer
frigjord kamp för välståndets återvinnande. Men
framgången av denna kamp, "the new deal", under den
blåa örnens symbol ter sig alltjämt ytterst oviss. I
många hänseenden synes läget under de sista
månaderna snarast ha blivit äventyrligare. Även
påfrestningen på den yttre samhällsordningen lär bli allt
starkare. Valutadeprecieringen – som bl. a.
betyder en radikalt genomförd skuldavskrivning –
fortsätter, men samtidigt även guldköpen. Det uppgives
att slutmålet för den Roosevelfska regeringens
penningpolitik skall bliva ett effektivt guldvärde för
den nya dollarn av 50 % av den gamla gulddollarn.
Guldmyntfoten i sin gamla form lär dock knappast
någonsin komma åter – däremot möjligen en
kombinerad myntfot på basis av samtliga ädelmetaller, en
bimetallism eller trimetallism. Men tillsvidare gäller
kampen det omedelbart livsnödvändiga, nämligen att
hålla hushållningssystemet gående från vecka till
vecka och hindra elementära utbrott av förtvivlan
från de svältande och halvsvältande arbetslösa, vilka
väl alltjämt inklusive familjemedlemmar utgöra föga
mindre än en femtedel av unionens totalbefolkning.
Mot denna bakgrund får man även se det i
dagarna mellan presidenten Roosevelt och
Sovjetunionens utrikeskommissarie Litvinov i Washington
avtalade upptagandet av regelmässiga diplomatiska
förbindelser mellan U. S. A. och Sovjetunionen samt den
senares de-jure-erkännande av Förenta staternas
regering. Opposition mot denna uppgörelse har icke
saknats i Amerika men torde icke få större betydelse.
Handelsförbindelserna U. S. A.–Sovjet ha som
bekant redan länge varit livliga. Nu torde emellertid
avsevärda amerikanska krediter för nya
varuleveranser till Ryssland vara att vänta. En del av de
arbetslösa uppsugas ju alltid därigenom.
Avtalet har emellertid även en tydlig spets mot
Japan. Visserligen kan Ryssland icke med någon
utsikt till framgång föra krig mot Japan i Ostasien. Ej
heller har Washington-regeringen för närvarande
någon dylik avsikt. Men U. S. A. har ett klart och
tydligt intresse av att Vladivostok-linjen till
Sovjetunionen hålles öppen och fri för amerikansk handel och
annan penetration. Måhända kominer detta intresse
inom kort att i än tydligare form markeras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
