Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 23 dec. 1933 - Det trikromatiska färgsystemets huvuddrag, av Erik Genberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru stor bråkdel, som remitteras av de i
belysningen ingående olika vågländerna (fig. 2).
g [lambda] = f ([lambda]) . . . . . (2)
0 < g [lambda] < 1
Den remitterade Ijusstrålningens energifördelning
inom ett visst våglängdsområde blir således:
d E = g [lambda] E [lambda] d [lambda] . . . . . (1 b)
Betrakta vi nu färgerna från den subjektiva sidan,
alltså såsom förnimmelser, så är det tydligt, att
desamma måste bestämmas av dels den remitterade
strålningens sammansättning och dels av våra
synorgans och nervsystems fysiologiska och
psykologiska egenskaper.
Man har emellertid funnit, att icke alla olika
sammansatta strålningar giva upphov till olika
färgförnimmelser, utan att samma färgförnimmelse erhålles
av en hel mängd olika sammansatta strålningar. I
själva verket har man till och med funnit, att det
icke finnes flera olika färgförnimmelser än dem, som
kunna erhållas av spektralfärgerna och dessas
binära blandningar samt vidare, att varje binär
blandning av spektralfärgery från subjektiv synpunkt, kan
ersättas av en blandning av spektralfärg och "vitt"
(med undantag av purpurfärgerna).
Antalet olika färgförnimmelser inskränker sig
sålunda till dem, som kunna erhållas av de olika
spektralfärgerna och vitt (Grassmanns 1. sats), och
förnimmelsen av varje strålning är identisk med
förnimmelsen av en viss dylik blandning.
Färgförnimmelserna bestämmas isålunda av endast
tre av varandra oberoende variabler, vilka enligt
det nyss anförda skulle vara:
spektralfärgens kvalitet (våglängd),
spektralfärgens kvantitet (energimängd),
den vita komponentens kvantitet.
3. Det trikromatiska färgsystemets principer.
Därest man blott bibehåller villkoret beträffande
tre oberoende variabler, kan man godtyckligt variera
dessa. (Ostwald använde sig t. e. av färgton samt
svart- och vithalt.) Man kan emellertid även införa
energimängderna av trenne av varandra oberoende
färger, s. k. grundfärger (ty. Eichfarben, eng. unitary
stimuli). Tre färger äro oberoende av varandra, när
ingen av dem kan erhållas genom blandning av de
båda övriga.
Detta sätt att uttrycka färgernas subjektiva väsen
benämnes det trikromatiska färgsystemet. Ett
oändligt antal dylika system äro tänkbara, allt efter de
grundfärger som väljas, samt huru dessas enheter
fixeras. Känner man emellertid färgens "koordinater"
i ett dylikt system, så kunna dess koordinater
i vilket som helst annat trikromatiskt system rent
algebraiskt beräknas. (Jag skall icke här ingå på
denna "transformation" men kan möjligen en annan
gång få tillfälle att redogöra för densamma.)
Grundfärgernas enheter definieras i allmänhet
genom angivande av den färg, basfärgen (the basic
stimulus), som erhålles genom blandning av
grundfärgerna i förhållandet 1:1:1. Varje trikromatiskt
färgsystem karakteriseras således av fyra färger, de
s. k. kardinalfärgerna (the cardinal stimuli), vilka
utgöras av de tre grundfärgerna och basfärgen.
Beteckna vi energikvantiteterna för de tre
grundfärgsenheterna med R, G och B, kan varje
godtycklig färg F uttryckas genom en färgekvation sålunda:
a R + [beta] G + [lambda] B + [delta] F = 0
vari med nödvändighet [delta] >< 0, enär annars R, G och
B ej vore oberoende av varandra. Ekvationen kan
även skrivas:
F = r R + g G + b B
vari
r = a / [delta] ; g = – [beta] / [delta] ; b = – [lambda] / [delta]
r, g och b beteckna vi som färgkoordinaterna med
avseende på de tre grtmdfärgsenheterna R, G och B.
Färgkoordinaterna kunna vara såväl positiva som
negativa, men åtminstone en av dem måste vara
positiv, enär F är positiv. De tre grundfärgerna kunna
väljas tämligen godtyckligt (dock med bibehållande
av villkoret, att de skola vara oberoende av
varandra). De kunna vara såväl reella som virtuella
(se nedan).
För varje spektralfärg erhålles naturligtvis även
en dylik färgekvation:
F [lambda] = r [lamda] R + g [lamda] G + b [lambda] B . . . . . (3)
som sålunda uttrycker, att energimängden F [lambda] av
spektralfärgen [lambda] giver samma färgförnimmelse som
en blandning av energimängderna r [lambda] R, g [lambda] G och
b [lambda] B av de tre grundfärgerna. Likheten är sålunda
endast subjektiv. Objektivt, t. e. med avseende på
de ingående energimängderna, består ingen likhet.
Skulle någon av färgkoordinaterna vara negativ,
betyder detta, att denna färg blandad med
spektralfärgen F [lambda] giver samma färg som en blandning av de
båda övriga grundfärgerna (med positiva koefficienter).
Med trikromatisk enhet förstå vi den energimängd
F [lambda] av spektralfärgen [lambda], för vilken färgkoordinaternas
summa = 1, således:
r [lambda] + g [lambda] + b [lambda] = 1
Dessa för en trikromatisk enhet gällande
koordinater kunna medelst triangelkoordmater
åskådliggöras genom en kurva i planet. Triangelns spetsar
representera de tre grundfärgerna, och basfärgen
ligger i centrum av triangeln. Den erhålla kurvan,
den s. k. spektralkurvan, angiver spektralfärgernas
sammansättning med avseende å grundfärgerna.
Triangeln själv benämnes den Maxwellska
färgtriangeln.
Varje punkt i triangeln angiver endast ett visst
förhållande mellan de tre färgkoordinaterna och
representerar således i själva verket ett oändligt
antal färger, som sägas vara av samma färgkaraktär
(Reizart) men hava olika intensitet (se nedan).
Den färg, som erhålles genom blandning av tvenne
andra färger, kommer i färgtriangeln att ligga på
den räta linje, som förenar de båda punkter, som
representera dessa båda färger. Alla genom blandning
av spektralfärger erhållna färger, de reella färgerna,
komma således att i färgtriangeln ligga inom det
område, som begränsas av spektralkurvan och den räta
linje, som förenar dess ändpunkter. Alla utanför
denna yta liggande färger betecknas som virtuella
och sakna verklig existens. De hava icke desto
mindre en mycket stor teoretisk betydelse, då man
kan räkna med dem på samma sätt som med de
reella färgerna. I fig. 3 äro sålunda samtliga tre
grundfärger virtuella, varigenom ernåtts att alla
spektralfärger ligga inom triangeln, dvs. erhållit
positiva färgkoordinater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
