Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 23 dec. 1933 - Det trikromatiska färgsystemets huvuddrag, av Erik Genberg - Notiser - Tekniska högskolan - Chalmers tekniska institut - Arbetsledareinstitutets årsavslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång bestämt färgens remissionskurva, kan man
sedan beräkna dess koordinater för vilken belysning
som helst och således även den förändring, som den
undergår vid förändrad belysning.
5. Olika trikromatiska färgsystem.
Nödvändig för varje trikromatisk färgbestämning
är kännedomen om de tre grundförnimmelsekurvorna
x[lambda], y[lambda] och z[lambda]. De första bestämningarna av dessa
utfördes av Köning och Dieterici samt senare av Ives
m. fl. På senare tid hava noggrannare bestämningar
utförts av Guild och Wright (oberoende av
varandra). Guild valde i det av honom utarbetare
NPL-systemet (National Physical Laboratory) som
grundfärger spektralfärgerna 700 µµ, 546,1 µµ, och 435,8 µµ
och som basfärg en viss vit ljuskälla, "the
NPL-standard white light".
Vid en Kongress i Cambridge i sept. 1931 av "la
Commission Internationale de l’Eclairage" (CIE)
antogs emellertid tvenne nya system, av vilka det ena
benämndes "Resolution 1" och det andra
"CIE-systemet". Genom en redan ovan antydd transformation
kunna grundförnimmelsekurvor och färgkoordinater
rent algebraiskt omräknas från det ena systemet till
det andra.
I "Resolution l" bibehöllos NPL-systemets
grundfärger men antogs som basfärg den energilika
strålningen. Grundförnimmelsekurvorna i detta system
framgå av tabell 1.
I CIE-systemet antogs likaledes som basfärg den
energilika strålningen men valdes som grundfärger
trenne virtuella färger, som bl. a. voro så beskaffade,
att intensiteten av deras enheter voro resp. 0,1 och 0.
Detta medför den förenklingen, att y-koordinaten för
varje godtycklig färg samtidigt kommer att uttrycka
färgens intensitet eller albedo (jfr ek v. (10).
6. Konsekvenser.
Av vad ovan anförts framgår, att utseendet av en
färg (för en person med normalt färgsinne)
bestämmes av tvenne förhållanden, nämligen:
1) färgens remissionskurva och
2) belysningens energifördelningskurva.
Härav följer, att en färgnormering (t. e. i enlighet
med Ostwalds tankegång) icke är genomförbar utan
en samtidig normering av belysningen. Ostwald
bortsåg helt och hållet från denna senare och vad
remis-sionskurvan beträffar, använde han sig endast av
dess maximum och mimmum, vilket med
nödvändighet måste leda till, att hans färgbestämningsmetod
blir felaktig. Det är nämligen mycket väl möjligt,
att tvenne färger hava samma maximum och minimum
men i övrigt förlöpa helt olika. Enligt Ostwald skulle
i detta fall färgerna vara lika, vilket icke alls
behöver vara fallet. Omvänt gäller, att tvenne färger
mycket väl kunna hava olika maximi- och
minimivärden å sina remissionskurvor men likväl i viss
belysning kunna synas lika.
Skall en normering av färgerna företagas, måste
den därför utföras
1) på det trikromatiska systemets grundvalar och
2) med viss standardiserad belysning.
Litteratur.
Schrödinger: Farbenmetrik. Z. f. Phys. 1920. Bel. 1.
Schrödinger: Grundlinien einer Theorie der Farbenmetrik im
Tagessehen. Ann. d. Phys. 1920, Bd. 63.
König: Physiologische Optik. Leipzig 1929.
Rösch: Darstellung der Farbenlehre für die Zwecke des
Mineralogen. Förtschritte der Mineralogie 13, 1929 (med
synnerligen utförlig litteraturförteckning).
Müller–Pouillet: Lehrbuch der Physik 2.
Smith–Guild: The CIE Colorimetric Standards and their
Use. Trans. Opt. Soc. Nr. 3, 1931–32.
Genberg: Some Complementary Colour Relations. Proc.
Phys. Soc. 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
