Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1933 - Ivar Herlitz: Industrianläggningars kortslutningssäkerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 JAN. 1933
ELEKTROTEKNIK
delse, men de visa dock bestämt hän på, att man här
har en betydande hjälp.
Vidare visar det sig att vid stora strömmar
–20 000 amp. och däröver - och spänningar upp till
500 volt även impedansen för korta ledningssträckor,
såsom samlingsskenor och andra
ställverksledningar, vilken eljest vanligen saklöst kan försummas,
har en ej oväsentlig inverkan, och det kan därför
*io3A Von
301 300
20-
O 0,7 0,2 0,3 Qfr * 0,5
Fig. 1. Dämpning av överströmmar vid lågspänningsanläggningar.
löna sig med en grundlig kontroll härav, innan
särskilda åtgärder vidtagas.
Dessa dämpande faktorer äro som nämnt
huvudsakligen av betydelse vid mycket stora strömmar,
därvid de möjligen kunna göra det överflödigt att
taga alltför stor hänsyn till de strömmar över 30000
amp., som enligt det föregående äro svåra att fullt
bemästra. Särskilt bör man kunna räkna med en
betydande minskning av den maximala
strömampli-tuden och därmed de elektrodynamiska krafterna.
Några pålitliga siffror kunna dock icke utan
fortsatt experimentell undersökning givas.
För strömstyrkor upp till 10 000 amp., dvs. den
ungefärliga gräns, för vilken tillfredsställande
apparater anses kunna byggas till någorlunda normala
priser, torde man däremot icke kunna påräkna
någon mera avsevärd reduktion av strömmen i
jämförelse med beräkningsresultaten. Å andra sidan
äro givetvis i en väl utförd lågspänningsanläggning
sådana fel ytterst sällsynta, vid vilka strömmen
närmar sig full kortslutningsström. Den frågan
uppställer sig därför osökt, om de kostnader, som
skulle behöva nedläggas på åstadkommande av full
kortslutningssäkerhet, verkligen äro berättigade.
Vore frågan av rent ekonomisk art, skulle den
nog ofta utan tvekan kunna besvaras nekande
utom för motorer, där driftens kontinuitet är av
sådan betydelse, att ett driftavbrott till varje pris
måste undvikas. Emellertid kompliceras frågan av
den personliga risk, som följer av, att apparater,
som äro lätt tillgängliga för och kanske dagligen
manövreras av relativt oskolad personal, eventuellt
kunna förstöras även vid riktigt handhavande och
utan att något fel vidlåder apparaten ifråga.
Särskilt de moderna gjutjärnskapslade och ofta
olje-isolerade apparaterna, ur andra synpunkter så
värdefulla, innebära i detta avseende en betydande risk
på grund av vid söndersprängning kringflygande
järnstycken och brinnande olja. Dylika risker äro
vi åtminstone i Sverige lyckligtvis icke vana att
bedöma ur ekonomisk synpunkt utan måste anse oss
skyldiga att undvika dem så långt det
överhuvudtaget är möjligt.
Med hänsyn till det sagda förefaller det tillåtligt
att åtminstone vid stora strömmar räkna med två
grader av kortslutningssäkerhet, nämligen en högre
grad, innefattande full förmåga att utan skada
uthärda och bryta största beräknade
kortslutningsström, och en lägre grad, tillåtande skador på
apparaten ifråga eller delar därav, om blott fara för
personalens liv och lem icke förefinnes. Vid
anläggningar med måttlig kortslutningsström - upp till ca
10 000 amp. - skulle då i regel den högre graden
av säkerhet kunna tillämpas, medan man vid större
strömmar skulle kunna nöja sig med den lägre
graden för större delen av anläggningen.
Jämföres detta med gällande normer befinnes
tanken på olika grad av kortslutningssäkerhet hava
kommit till uttryck i såväl VDE som de nyss
antagna svenska "Regler och råd", vilka båda, ehuru
på något olika sätt, förutsätta bristande
kortslutningssäkerhet, men uttala, att den personliga
säkerheten under inga förhållanden bör eftersättas.
För själva apparaterna fordra de svenska
normerna (SEN 5) endast, att ett motorskåp skall minst
kunna bryta och sluta motorns kortslutningsström,
medan man däremot icke enligt dessa normer av
motorskåpet kan fordra brytning av nätets
kortslutningsström. Motorskåpet betraktas alltså normalt
som en ren manöverapparat för motorn och skall
endast kunna manövrera den största ström, som denna
i felfritt tillstånd kan upptaga.
Denna bestämmelse torde få fattas huvudsakligen
som ett påpekande av att de motorskåp, som
normalt medlevereras en motor, icke kunna väntas taga
hänsyn till nätets måhända för leverantören helt
okända egenskaper, och det blir givetvis sedan en
helt annan fråga, huruvida det likväl kan vara
lämpligt att med hänsyn till kortslutningssäkerheten
insätta kraftigare apparater.
De tyska normerna (RES/1928) innehålla
bestämmelser rörande brytförmågan vid såväl induktiv som
Induktionsfri krets. Sålunda angivas följande siffror:
Normalström, amp.
25 500 75
200 1500 225
> 200 5 000 750
Brytström i ampere
cos <p = i cos v <; 0?2
Som synes äro strömmarna vid induktiv krets
endast 15 % av dem vid Induktionsfri krets.
Egendomligt nog synes man emellertid tänka sig de
senare såsom tillämpliga vid kortslutningar, i det att
anvisningar givas om, huru apparaterna kunna
skyddas med smältskydd, om strömmen överstiger de
värden, som givas för Induktionsfri krets. Detta skulle
förutsätta, att strömmen huvudsakligen vore
begränsad av kabelns motstånd, men man finner lätt, att
de längder, som skulle erfordras härför, äro så stora,
att de endast i undantagsfall torde uppträda i
praktiken.
Slutligen bör påpekas det egendomliga
förhållandet, att den i normerna fastställda provmetoden är
sådan, att man vid provning i induktiv krets i själva
verket får cos cp = 0,45 i st. f. 0,2. Man skall
nämligen prova med 10 % förhöjd spänning men
borttaga denna höjning med spänningsfallet i ett mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
