Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1933 - Carl Heuman: Mekanisk beräkning av elektriska luftledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 3
TEKNISK TIDSKRIFT
ELEKTROTEKNIK
REDAKTÖR: JULIUS KÖRNER
MARS 1933
OLOGFÖRENINGEN.
,KN
INNEHÅLL: Mekanisk beräkning av elektriska luftledningar, av Carl Heuman. - Galler- och anodkretsarnas
inverkan på varandra i förstärkare och radiomottagare, av Wolfgang Kautter. - Den legerade plåtens allmänna
egenskaper, av B. Anderson. - Föreningsmeddelanden.
MEKANISK BERÄKNING AV ELEKTRISKA
LUFTLEDNINGAR.
Av CARL HEUMAN.
I ett arbete med ovanstående titel, som utgavs av
undertecknad för ett tjugutal år sedan (l:a uppl.
1913, 3:e 1921), behandlas de mekaniska
beräkningsuppgifterna för vågräta spänn, alltså för trådar eller
linor, som äro spända mellan punkter på samma
höjd. Beräkningen sker med hjälp av ett diagram
(pl. I i boken), som är generellt i den mening, att
det kan användas vid godtyckliga värden på
materialkonstanterna. Såsom omnämnes i förordet till
första upplagan kan samma diagram jämväl
begagnas för motsvarande beräkningar vid lutande
spänn, där alltså infästningspunkterna ligga på olika
höjd. Därvid behöves dock ännu ett diagram, som
representerar sambandet mellan de olika storheterna
i detta mera komplicerade fall. För denna
generalisering av metoden skall här redogöras.1
Till läsarens bekvämlighet skall därvid icke
hänvisas till nyssnämnda arbete. I stället förutskickas
en kortfattad framställning av metodens grunder och
dess användning vid vågräta spänn. Det
förutsattes att läsaren har tillgång till det ovannämnda
’"generella" diagrammet,2 vilket i det följande
betecknas med DTE. Såsom underlag för
beskrivningen är en del av detta diagram i förminskning
återgiven i fig. 2 här nedan.
Till grund för behandlingen ligger antagandet, att
trådens eller linans jämviktsform är en båge av en
1 Under de senare åren ha flere personer förfrågat sig hos
mig rörande metodens användning vid lutande spänn och
det är närmast därför jag ansett mig böra publicera denna
redogörelse. Även i Norge synes frågan vara aktuell att
döma av en i Elektroteknisk tidsskrift nyligen införd
uppsats av elektroingeni0r Rolf Pedersen: "Mekanisk beregning
av luftledninger. Heumanmetodens anvendelse på skrå
spenn" (E. T. T. 1932, Nr 34). Jag återkommer i en följande
not till denna uppsats.
2 Detta diagram är separat tillgängligt, dels i samma
utförande som å pl. I i boken, där graderingen för y går från
1,2 till 40, dels i ett annat utförande med femfaldigt större
skalor, varvid graderingen för y går från 3 till 200. Den
senare formen är avsedd för mera noggranna beräkningar
vid relativt korta spänn. Båda slagen, liksom även det här
i fig. 4 avbildade diagrammet, kunna erhållas genom
rekvisition hos professor Sten Velander, Tekniska högskolan. -
Jag begagnar tillfället att uttala mitt tack till professor
Velander för hans utomordentligt värdefulla medverkan vid
metodens praktiska utformning och vid diagrammens
framställning.
kedjelinje. Det förutsattes alltså, att den egna
vikten, eller generellare belastningen, har ett
konstant värde q per längdenhet.
Den kedjelinje, som jämviktsbågen tillhör, har en
vertikal symmetriaxel, vilken skär kurvan i dess
lägsta punkt, vertex C. Enär alla kedjelinjer äro
likformiga, kan en speciell sådan karakteriseras
genom angivande av dess krökningsradie i vertex.
Denna betecknas här med c och kallas kurvans
parameter. Den vågräta linje, som går på avståndet c
under vertex, kallas baslinjen. I en godtycklig punkt
av bågen är spänningen S = q y, där y är punktens
höjd över baslinjen. Uppdelas kraften S i en
vågrät och en lodrät komposant, så har den förra
överallt samma storlek, horisontalspänningen H. Denna
måste vara lika med spänningen i vertex, alltså
H - q c.
Vi betrakta nu först ett vågrätt spänn,
representerat av den symmetriska kedjelinjebågen P C P’ i
fig. 1. Ett sådant blir geometriskt bestämt genom
två storheter, vartill vi välja spännvidden a och ett
relativtal y: som anger parameterns förhållande till
spännvidden. Man har alltså
c = y a (1)
och får då för horisontalspänningen uttrycket
H = 7qa. (2)
I anslutning härtill kallas y "spänningskoefficienten".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
