Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1933 - Carl Heuman: Mekanisk beräkning av elektriska luftledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
TEKNISK TIDSKRIFT
K>-ff i % CLU H
4 MARS 1933
0.6*–
0,5
50% AO 35
^r 20%
/J
7
ster). De inlagda kurvorna svara mot konstanta
^-värden, då ju 102ry enligt (13) ger
spänningsdifferensen K2 - H i procent av H. - För detta diagram
användes i det följande beteckningen 3)0r£S
(diagram för maximispänningen). Det har här utförts
för området l < ’.y < 10 och 0_< £ < 0,6, inom vilket
de vid luftledningar förekommande" spännings- och
stigningskoefficienterna merendels ligga.1
För ett givet spänn (a, y, f), där y och f ligga inom
de angivna gränserna, kan man då vid känd
belastning q beräkna horisontalspänningen H av ekv. (2),
därefter maximispänningen K2 medelst ©9TIS och
slutligen spänningen K1 av ekv. (12). De
motsvarande påkänningarna erhållas genom division med
genomskärningsytan. Speciellt får man, i analogi
med (6),
°H = yx, oma,= (l -f TJ) ÖH, (14)
där x är den genom ekv. (5) definierade "ideella
påkänningen". Diagrammet 3) SUS ger självfallet även
direkt amax - OH i procent av OR.
Vi skola nu närmare studera det ifrågavarande
diagrammet. Ett godtyckligt spänn (a, y, f)
representeras i detta av en viss punkt R med koordinaterna
(j/, f). Det för spännet gällande värdet på lO2^
erhålles exakt av diagrammet, endast om punkten R
faller på någon av de inlagda kurvorna, i
fortsättningen kallade ^-kurvorna. I annat fall får man
interpolera, varvid dock en för praktiskt bruk
tillräcklig noggrannhet torde kunna uppnås. Vid följande
teoretiska resonemang tänka vi oss ^-kurvorna ligga
oändligt tätt, så att genom varje punkt i
diagrammet går en sådan kurva.
i Vid mycket korta spänn kommer man dock icke sällan
till högre y-värden. Ett 5>9H§, där y går vipp till 100, har
planerats och kommer senare att utföras,,
Man kan givetvis även använda diagrammet
3)£)TIS för ett vågrätt spänn (a, 7, 0). Detta
representeras av en punkt på y-axeln med koordinaterna
(7, 0). Den ^-kurva, som utmynnar i denna punkt,
ger då enligt ekv. (4) det mot 7 svarande värdet på
kvoten 102/? : 7. I stället för att som ovan (sid. 34)
beräkna denna kvot av värdet på 102/?, som avlästs
på den krokliniga skalan i <&$£, kan man
således direkt, om ock mindre noggrant, avläsa dess
värde på ^-axeln i 3)9T£§. Exempelvis ser man av
fig. 4, att vid ett vågrätt spänn med
spänningskoefficienten y = 2 utgör spänningsdifferensen K - H oo
CVD 3,2 % av H, men f or 7 = 5 endast 0,5 %, i
överensstämmelse med vad förut funnits.
Vi återgå nu till det lutande spännet (a, 7, f),
vilket antages motsvara bågen P^PQP2 i fig. 3.
Jämte detta betrakta vi två andra spänn, nämligen
de som svara mot bågarna P1P0/F2/ och P2CP2’ i
samma figur. Det förra, som vi kalla
konjugat-spännet till F1F0P2, antages ha spännvidden «0.
spänningskoefficienten yQ och stigningskoefficienten
£0. Det senare, som är ett vågrätt spänn, antages ha
spännvidden a9 och spänningskoefficienten y9.
Dessa spänn ligga alla tre på samma kedjelinje,
vars parameter då är
c = 7 a = 70 a0 = 72 a2.
Enär a -j- a(} = a-2 följer härav
l l _ l
7 rö 72’
(15)
(16)
Vid de båda lutande spännen P± I\ P.2 och 1\ PQ’ P/
har höjdskillnaden mellan infästningspunkterna
samma storlek, så att fa = £0 a0. På grund av (15)
gäller då att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
