Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1933 - Carl Heuman: Mekanisk beräkning av elektriska luftledningar - Wolfgang Kautter: Galler- och anodkretsarnas inverkan på varandra i förstärkare och radiomottagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 MARS 1933
ELEKTROTEKNIK
39
III. Det för 0°C gällande värdet på l O41 skall nu
ökas med 104- 50 aQ - 9,9, så att för detta fall gäller
10* A = 64,7. Av © $& erhålles då y = 2,42.
Man uppsöker nu i «2>9TlS den representerande
punkten R (y = 2,42, f = 0,4). Av dess läge ser man,
att vertex icke faller inom spännet. För fastställande
av jämviktsbågens form har man då att hålla sig
till infästningspunkterna P17 P2, lodpunkten P0 och
tangenterna i dessa punkter, vilka bestämmas av
lutningsvinklarna r15 r2, TO resp.
I den representerande punkten R avläser man
102 ?) - 18,2. Enligt (13) är då l : cos r2 = l + y =
= 1,182 och alltså tg r2 = \J 2^182 -1)^82 = 0,630.
Tangenten i P2 skär vertikalen genom spännkordans
mittpunkt M på avståndet 0,5 (a tg r2 - z) - 34,5 m
under M.
Av ekv. (12) framgår, att l : cos r± = l : cos r2 -
- f : y = 1,182 - 0,165 = 1,017, alltså tg TI =
= \J 2^irr07oi7 - 0,185. Tangenten i P1 skär
vertikalen genom M på avståndet 0,5 (z - a tg 7^) - 32,3 m
under M.
För att beräkna nedhängningen /0 i lodpunkten P0
avläsa vi först i © cT£ det mot y - 2,42 svarande
värdet 102 jg = 5,18. Vid ett vågrätt spänn med samma
spännvidd skulle då nedhängningen vara /J a = 15,54
m. För det lutande spännet har man enligt (20) att
öka detta värde med 102^0’ %. Därvid bestämmes
q Q av diagrammet <3)0]£S på sätt ovan angivits. Man
förenar alltså R med O och uppsöker denna linjes
andra skärningspunkt R0 med den ^-kurva, som
tankes gå genom R. I denna pankt R0 (konjugatpunkten
till R) finner man y0 - 1,29 och i dess
projektionspunkt R0’ på y-axeln avläses 102?y0’ = 7,6.
Följaktligen blir /0 = 1,076 . £ a = 16,7 m. Tillika är enligt
(19) l : COSTO = l,o?6 och alltså tg TO = \/2,o76 . 0,076 =
= 0,397, således något mindre än tg (p = f =
±= 0,4. Tangenten i lodpunkten skär vertikalen genom
P2 på avståndet 0,5 (z + 2 /0 - a tg r0) = 17,2 m
under P2.
Om man nu i en skiss i lämplig skala utsätter
punkterna P1, P2, P0 och inlägger de motsvarande tangen-
terna, skall man finna, att jämviktsbågen genom
dessa punkter och tangenter blir för det avsedda
ändamålet tillräckligt noggrant bestämd. Därmed är
då uppgiften slutbehandlad.
Vi ha här endast betraktat vertikal belastning, då
jämviktsbågen innehålles i det genom
infästnings-punkterna gående vertikalplanet. Verkar även en
mot detta plan vinkelrät kraft (vindtryck), bliva
förhållandena något modifierade Betecknas den
vertikala belastningen med qv, den horisontella med gÄ,
så blir den resulterande belastningen q = \/q2^ -j- q2h
och resultantriktningen bildar med vertikalen en
vinkel 9, bestämd därav att tgB = q k - qv-
Jämviktsbågen blir då innehållen i det lutande plan, som
bestämmes av spännkordan och resultantriktningen.
Tänker man sig en linje lagd genom P2 i resultantens
riktning och genom P1 en mot den förra vinkelrät,
linje, som skär den i en viss punkt Q, så motsvaras
spännvidden av avståndet P^ Q och spännkordans
lutningsvinkel <p av vinkeln QP1P2. Spännvidden
och stigningskoefficienten få därför andra värden
09, £9, varvid
W = a v1 + C2 sin’ 9, C6 = -
yl + C sm2 9
Detta medför även en ändring i koefficienten l, i det
man har att utbyta det värde /l, som gäller vid samma
temperatur vid vertikal belastning, mot
>lft = - – ––- - (25)
U \Jl + C2 sm2 9
Vid små värden på vinkeln 9 torde man kunna
bortse från dessa förändringar, men man har i varje
fall möjlighet att pröva, om de äro av sådan
storleksordning, att de böra beaktas.
Genom den föregående framställningen torde
tillräckliga upplysningar ha lämnats rörande
förfaringssättet vid metodens praktiska tillämpning. En
närmare redogörelse för dess teoretiska underlag skulle
här taga för stort utrymme, men en sådan kommer
att införas i ett tillägg, som medföljer särtrycken av
föreliggande uppsats.
GALLER- OCH ANODKRETSARNAS INVERKAN PÅ
VARANDRA I FÖRSTÄRKARE OCH RADIOMOTTAGARE.
Av WOLFGANG KAUTTER.1
Anodåterverkan hör utan tvivel till de mest
egendomliga och intressanta fenomen på
förstärkareteknikens område. Den innebär en återverkan från ett
rörs anodkrets på dess gallerkrets, och är alltså en
sekundär företeelse, som ej direkt har med
förstärkarens egentliga uppgift att skaffa.
Fenomenet upptäcktes mycket tidigt, omedelbart
efter det elektronröret uppfunnits, och erhöll
samtidigt en enkel matematisk behandling. I det
följande löses problemet på ett annat sätt, som ger en
klar överblick av förhållandena. Denna framställning
i Dr-ing-., anställd vid Telefunken A.-G., Berlin,
möjliggör för konstruktören att utan besvär beräkna
anodåterkopplingens möjliga storlek och därav
bestämma lämplig dimensionering.
Vidare skall visas, att icke endast anodkretsen
inverkar på gallerkretsen (ano dat er verk an i
egentlig bemärkelse) utan att även gallerkretsen inverkar
på anodkretsen, oavsett gallrets rent styrande
inverkan. Anodkretsens avstämning är därför till en
viss grad beroende av gallerkretsens impedanser.
Denna företeelse betecknas i det följande
"galleråterverkan". Det visar sig för övrigt, att bägge
dessa fenomen kunna uttryckas under samma
matematiska form, som lätt kan diskuteras med tillhjälp
av vektordiagram och locuskurvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
