Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1933 - Wolfgang Kautter: Galler- och anodkretsarnas inverkan på varandra i förstärkare och radiomottagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TEKNISK TIDSKRIFT
4 MARS 1933
resulterande gallerkretsen, inkl. antenn1 antages till
Eres = 100 000 ohm vid en frekvens av l 000 kc/s.
.-. o’niax = ± 1,6 . 10~5Q-1. Anodkretsens
resonansimpedans har ungefär samma storleksordning. Det
är därför förklarligt, att vid så stora förändringar i
anodkretsens totala impedans en noggrant inställd
återkoppling ej förblir stabil utan intermittenta
svängningar uppstå.
*. imaginär
vid en
svängningskrets
Fig. 8. Diagram över den i anodkretsen förefintliga
skenbara admittansvektorns beroende av gallerkretsens
impedansvektor.
3. Praktiska slutsatser angående dimensioneringen av
förstärkare och radiomottagare.
a) Lågfrekvensförstärkare.
Vid de förr i lågfrekvenstransformatorer vanliga
höga omsättningstalen hände det rätt ofta, att
förstärkaren visade benägenhet att svänga med en i
allmänhet hörbar, hög frekvens. Förutsättningen
härför är, att den resulterande gallerimpedansen sett
från gallersidan upphäves av den resulterande läckningsimpedansen vid någon resonansfrekvens. Detta
sker i allmänhet lättare vid högre frekvenser, emedan
där den imaginära läckningen ja)Cga då är större.
Det är endast vid resonansfrekvenserna som
självsvängning kan uppstå.
Fara för självsvängning uppstår alltså, när
Om man känner den i anodkretsen inkopplade
impedansen, till exempel från en högtalare, som
funktion av frekvensen, kan man med tillhjälp av fig. 5
bestämma de farliga frekvensområden, där omstående
villkor är uppfyllt. Tillämpningsexempel utelämnas
här av utrymme s skäl.
Vidare kan man beräkna den största tillåtna
kapacitet Cga, som upp till en högsta frekvens rmax ej
kan åstadkomma självsvängning. Man får ur (6)
c <2DG°
Cga <’ «w
där G0 är gallerkretsens förlustläckning.
Tillämpningsexempel: G0 = 0,5 . 10-5 Q-1, D -
~ 0,01, 60max = 2 n . 8 000. .-. Cga < 2 ^ ju, F. Detta
villkor är rätt strängt, då i detta Cga även ingår alla
läckkapaciteter mellan galler- och anodledningarna.
Galleråterverkan enligt 2 spelar vid
lågfrekvensförstärkare ingen roll, enär högtalarens motstånd i
i Jfr Kautter: Die Anpassung der Rundfunkgeräte an <Jie
Antenne. ENT 8, 245, h. 6, 1931.
allmänhet ej är så högt, att den ekvivalenta admittansen inverkar något nämnvärt på det resulterande
anodmotståndet.
Vid ett slutrör med en branthet S = 2 mA/V och
en resonansimpedans Eres hos den föregående
lågfrekvenstransformatorn på 10513, en läckkapacitet
Cga På 6 p ju, F och vid en frekvens av 5 000 per/sek
blir galleråterverkans reella komposant endast
G’max = ± 1,8 . 10-5 Q-1, vilket kan försummas
gentemot högtalarimpedansen.
b) Högfrekvensförstärkare och detektorer.
Vid detektorer är anodkretsen i det närmaste
kortsluten för högfrekvens genom en kondensator. Till
följd av anodåterverkan uppkommer enligt ekv. (8)
Q
i gallerkretsen en skenbar admittans S -fa . Vid
^ a
skärmgallerrören blir denna mindre än vid treelektrodrören. Vid anodlikriktare gäller exakt samma
formel, så att det till utseendet något märkvärdiga
inträffar, att gallerkretsen dämpas av röret, fastän
ingen gallerström förefinnes. Då anodlikriktaren
arbetar på rörets undre krök, är S visserligen mycket
liten gentemot vid gallerlikriktning, men då även
anodkondensatorn måste minskas i motsvarande grad
följer, att resulterande admittansen ej blir mindre vid
en anodlikriktare än vid en gallerlikriktare.
Vid en detektor med Ca = l 000 ju, p, F, Cga =
~5 fjifjtF, S -2 mA/V erhålles G’ = 10~5 Q-*.
Denna dämpning är alltså av samma storleksordning
som gallerkretsens egendämpning. Det är därför
man numera vid selektiva kretsar ej kopplar in gallret
över hela svängningskretsen utan endast över en del
av densamma, trots att man härigenom erhåller en
viss förstärkningsminskning.
När man i anodkretsen ej behöver förstärka
lågfrekvensen, såsom t. e. vid rörvoltmeter, kan man
komma ifrån anodåterverkan genom att medelst en
kondensator på ca l ^ F kortsluta anodkretsen för
högfrekvens.
Försöker man emellertid öka rörvoltmeterns
känslighet medelst ett aperiodiskt försteg, i vilket anodlikspänningen tillföres genom en högfrekvensdrossel,
över vilken anodväxelspänningen uttages, så blir
anodmotståndet mycket stort och kapacitivt. Vid
normala treelektrodrör erhålles då en dämpande
ersättning släckning på 3 . 10-4 Q-1, vilket utgör en
utomordentligt stor dämpning.
En dylik anordning kan därför icke användas, enär
huvudvillkoret för ett mätinstrument, att ej inverka
på mätobjekten, då ej är uppfyllt.
Om förstegets anodkrets avstämmes och om
dessutom ett skärmgallerrör användes, yttrar sig
anodåterverkan endast i en viss variabel sidoavstämning
av gallerkretsen. Skillnaden i den skenbara
primärkapaciteten rör sig dock vid normala
skärmgallerrör om ca 2,5 jLtjiiF, vilket kan vålla besvär vid
exakta uppmätningar. Man ser härav, att det är
svårt att konstruera känsliga rörvoltmetrar, som ej
påverka mätobjekten.
Vid de egentliga högfrekvensförstärkarna, vilka
vi nu skola behandla, finnas ofta på kommersiella
mottagare en anordning med två avstämda kretsar,
varav den ena ligger före högfrekvensröret (numera
uteslutande skärmgallerrör) och den andra i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
