- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Elektroteknik /
49

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Sam Malmfors: Järnverken som kraftförbrukare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄFTE 4

ITEKMSKTlDSKRIFTf

APRIL 1933

ELEKTROTEKNIK.

AÖPA/f/?

INNEHÅLL: Järnverken som kraftförbrukare, av Sam Malmfors. - Elektriska ugnar för järnindustrien, av Otto
Stålhane. - Notiser. - Föreningsmeddelanden.

JÄRNVERKEN SOM KRAFTFÖRBRUKARE.1

Av SAM MALMFORS.

Såväl järnverken som stålverken äro stora
kraftförbrukare, som använda den elektriska energien
både för värmeändamål och som drivkraft. De äro
emellertid ur kraftleverantörens synpunkt rätt
art-skilda. Detta gäller naturligtvis i första hand
stålverken å ena och järnverken å andra sidan, men
även de olika järnverken skilja sig från varandra
rätt avsevärt i nyssnämnda hänseende.

Hyttan.

Om vi följa järnets utveckling från malmen till
den färdiga valsprodukten, så reduceras och
nedsmältes malmen samt befrias från bergarter i
bläster-hyttor eller elektriska hyttor. Den skall krossas och
liksom kolet transporteras upp på masugnskransen.
Detta kräver ett mycket litet energibelopp per ton
järn.

Den stora kraftförbrukaren är den elektriska
hyttan. Där räknar man av gammalt med att ca 60 %
av kolförbrukningen ersattes med elektrisk energi,
dvs. den del som kräves för värmetillförseln.

En större elektrohytta med normalt 6 500 kW
producerar per dygn ca 60 ton tackjärn vid
beskickning med styckemalm och
ca 65 ton vid sinter.
Energiförbrukningen är
omkring 2500 kWh/ton
tappat tackjärn vid
styckemalm och ca 2 200 vid
sinter. Effektfaktorn är
god, ungefär 0,9, och
ut-nyttningstiden hög, ca
7 500 timmar per år.
Belastningen är relativt jämn,
såsom framgår av fig. 1.
De effektmmskningar eller

avbrott, som förekomma, bero på sänkning av
elektroderna, någon gång elektrodbrott, fel på kyllådor,
valvreparationer, med jämna mellanrum
återkommande -sotning, varvid effekten nedgår till ungefär
hälften, samt tappning.

För hjälpmaskinerna vid en elektrohytta är
energiförbrukningen försvinnande liten, ca 20 kWh/ton
tappat tackjärn. De hjälpmaskiner, som här före-

komma, äro förutom de tidigare omnämnda
malmkrossarna och uppfordringsspelen även fläktar för
cirkulation och gasrening.

Vid blästerhyttorna tillkommer dessutom blästern,
varför energiåtgången för hjälpmaskinerna här
uppgår till ungefärligen 170 kWh/ton.

De direkta järnframställningsmetoderna.

I detta sammanhang torde böra sägas något om
de direkta järnframställningsmetoderna, fastän de
hittills arbetat i liten skala, och man därför ännu
icke med säkerhet kan yttra sig om dem som
kraftförbrukare vid stordrift. Som bekant avse dessa
metoder att inbespara den energi, som-erfordras för
tackjärnets smältning, och att ge ett luckert, relativt
mjukt material, som går under benämningen
järnsvamp. Huru metoderna arbeta, skall jag icke
närmare gå in på. Den elektriska energien erfordras
här endast för att alstra det reducerande mediet och
att bibringa det en tillräckligt hög temperatur.

De siffror beträffande energiförbrukningen, som
hittills publicerats, ge vid handen, att den för olika
metoder skall komma att variera mellan 1100 och

i Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningens
sammanträde den 20 Jan. 1933.

Fig. 1. Klektrohyttans belastning under ett dygn. (Ses från höger till vänster.)

l 500 kWh/ton. Man räknar med, att en
järnsvampugn med en effekt av 2 000 kW sålunda skall kunna
producera 10 000 å 13 000 ton svamp per år.

Sannolikt kommer järns vamp ugnen att bli en lugn
och jämn belastning med ännu mindre variationer
än elektrohyttan. Åtminstone bör detta bli
förhållandet vid Vibergsugnen, där man i den s. k.
karburatorn medelst elektroder leder strömmen in i
en hög träkol eller koks och belastningen alltså så
gott som uteslutande kommer att verka som ohmskt
motstånd. Effektfaktorn torde bliva 0,85 å 0,9.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933e/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free