Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Sam Malmfors: Järnverken som kraftförbrukare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 APRIL 1933
ELEKTROTEKNIK
55
köra stålugnarna säsongvis och därför får finna sig
i att betala ett högre kraftpris. Därigenom undviker
man ju även de högre ränteförlusterna för förlaget.
Vid kvalitetsverken skulle man visserligen kunna
lagra göten och sålunda driva stålugnarna säsongvis
samt kosta på sig uppvärmning av göten före
Valsningen. Här omöjliggöres emellertid säsongdrift i
allmänhet av att man icke tillräckligt långt i förväg
kan bestämma, vilka kvaliteter som skola framställas
i stålugnarna. Då man tillverkar stål av hög
kvalitet och legeringar, spelar även kraftpriset mindre roll.
Man kan därför betala den avgift, som motsvarar
värdet av primakraft.
För de motordrivna valsverken m. m. får man
naturligtvis icke göra någon inskränkning i
kraftleveransen.
Medan vi äro inne på frågan om säsongdrift och
variabel drift, skulle jag särskilt vilja understryka,
vilken stor skillnad det är i produktionskostnaden
mellan primakraft och sekundakraft. Man kan ju
inte i det oändliga investera kapital i
ångkraftanläggningar och regleringsföretag för att göra
vattenkraften till prima. Man måste söka få användning även
av större mängder sekundakraft. Skulle vi tack vare
den elektriska järnsvampen få möjlighet härtill,
skulle en sådan utveckling hälsas med bifall från oss
kraftverksfolk. Om ugnarna kunna byggas billiga
- såsom synes vara fallet - så att ränta och
amortering icke spela avgörande roll i
tillverkningskalkylen, och om endast ett fåtal arbetare behövas för
driften, så torde man ha förutsättningarna klara för
en utpräglad säsongdrift. Den färdiga produkten
kan väl lagras som annat järn. Då skulle man, för att
citera en talare vid Vattenkraftföreningens årsmöte
i våras, kunna i stor utsträckning reglera ett
vattendrag med några tunnland mark för järnupplag.
Järnverkens totala kraftförbrukning.
Enligt statistiken förbruka järnverken icke mindre
än 1/5 av den svenska industriens totala
kraftkonsumtion. År 1927, det sista för vilket man har uppgift
härom, uttogo järnverken 662 mill. kWh. År 1913
använde man 268 mill. kWh. Förbrukningen har
således på denna 14-års period 21/2-faldigats.
Hur utvecklingen har försiggått under senaste
20-års period vid ett enskilt järnverk, framgår av fig. 11.
Som därav synes, har den totala förbrukningen av
elektrisk energi ökat, om man bortser från det
depressionsår, som nyss gått tillända. Man ser, hur
motorkraftförbrukningen efter en nedgång år 1918 på grund
av rationalisering stegrats oavbrutet, och man ser
även, hur stålugnarna marscherat fram i ännu
raskare takt delvis, om man så får säga. på
elektro-hyttornas bekostnad.
Konsumtionssiffrorna för elektrohyttorna ge en
förkänning av, att dessa börjat gå tillbaka, och
hyttfolk börja nog befara, att elektrohyttorna ha svårt
att konkurrera med de moderna blästerhyttorna vid
de energipris, till vilka det är möjligt att
tillhandahålla kraften åt dem. Till och med vid
kvalitetstålverken, där man arbetar med träkol i såväl
bläster-hyttan som den elektriska hyttan och där man
lägger särskilt stor vikt vid en ren produkt, kan man
icke finna några fördelar hos den senare. Dessa
elektrohyttans svårigheter i konkurrensen med blä-
rt///M.
£00
/9o
/dö
//o
/oo
7o
Go
So
60
Jo
£o
/o
o
7x
/y<??Lo
;£S3
£*y/-
tStSÉg
Fig. 11. Årsförbrukning av elektrisk energi vid
Domnarvet. Energiförbrukningen har stigit starkt.
Stålugnarna expandera förhållandevis mest.
sterhyttorna bero på, att de senare börjat byggas i
allt större enheter och därigenom utvecklats i
ter-miskt hänseende. Därtill kommer, att de vid
han-delsjärnsverken kunna arbeta med koks, som nu är
billig jämförd med träkolet. Med nuvarande
konstruktion har man redan vid de nuvarande
storlekarna på elektrohyttorna en del svårigheter med
värmeförhållandena i själva hyttan och med
temperaturen hos den tappade metallen, vilka icke
återfinnas i blästerhyttorna. Till sist bör omnämnas, att,
om man övergår till sinter, sänkes koksåtgången vid
blästerhyttan med ända till 30 %, då däremot
minskningen vid elektrohyttan blir ingen och
kilowiittim-meåtgången endast nedgår med ca 10 %.
I första hand vid kvalitetsverken synes den
alltmer brännande skrotfrågan ha gjort, att man på
senare tid börjat rikta sina ögon mot de direkta
järn-framställningsmetoderna. Där strävar man nämligen
efter ett högklassigt rent material, som man kan gå
in med direkt på elektriska stålugnen.
Att ställa någon prognos över huru
kraftförbrukningen vid järnverken kommer att gestalta sig för
framtiden är naturligtvis icke möjligt med någon
högre grad av säkerhet. Av diagrammet för
Domnarvet kunde man se, att konsumtionen icke växer på
samma sätt som vid t. e. ett elektricitetsverk, där
ju ökningen normalt ligger i ca 5 % per år.
Utvecklingen inom järnindustrien beror ju på en mångfald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
