- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Elektroteknik /
57

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Otto Stålhane: Elektriska ugnar för järnindustrin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

l APRIL 1933

ELEKTROTEKNIK

57

så starkt som möjligt framhäva nödvändigheten av
att vi snarast och i största möjliga utsträckning
tillgodogöra oss dessa möjligheter och utveckla dem till
det yttersta för att i tid rädda vad som räddas kan
av vår sekelgamla för vår nationella hushållning så
utomordentligt viktiga export av ädla järn- och
stålvaror.

När jag nu övergår till att beskriva några av de
viktigaste typerna av elektriska ugnar, som användas
inom järnindustrien, skola vi betrakta dem i samma
ordning som de användas vid järnverken, nämligen i
första hand ugnar för framställning av råjärnet,
därefter de ugnar, i vilka detta omvandlas till mer eller
mindre högvärdiga stålsorter. Därvid utelämnas i
detta sammanhang de ugnstyper, som användas för
framställning av sådana järnlegeringar som kiseljärn,
manganjärn, kromjärn etc., vilka tillhöra ett
gränsområde till den egentliga järnindustrien.

Framställningen av råjärn på elektrisk väg sker
enligt tvenne vitt skilda metoder. Den ena ansluter
sig nära till den sedan gammalt dominerande
metoden, tackjärnstillverkningen i masugn, den andra
följer helt nya linjer, i det att den avser att utan
smältning direkt reducera järnmalmen till råjärn i
form av s. k. järnsvamp. Jag skall emellertid här
endast visa, hur långt man hunnit på den förstnämnda
metodens utveckling, den andra kommer att
behandlas av professor KALLING i hans ävenledes i
tidskriften återgivna föredrag.1

Den elektriska masugnen.

Upphovsmannen till den första elektriska masugnen
var kapten STASSANO vid artilleriverkstäderna i
Turin, som i slutet av 90-talet sökte utnyttja den
elektriska energien för framställning av tackjärn.
Han konstruerade sin första elektriska masugn på
det sätt som låg närmast till hands, nämligen att i
en ugn, utförd som en masugn, sticka in två
elektroder i smältzonen och med deras hjälp där utveckla det
erforderliga värmet. På grund av för Stassano
obekanta naturlagar misslyckades försöket, ej så
mycket på grund av energiåtgången, som stannade vid
ca 3 000 kWh per ton, utan fastmer därför att
strömmen valde sig olämpliga banor så att ugnsväggarna
smälte sönder. Stassano synes snart nog ha tröttnat
på sina försök att övervinna dessa svårigheter och
övergick i stället till ett med de dåtida resurserna
lätt-löstare problem, nämligen elektrostålugnen, med
vilken han hade mera framgång, och till vilken jag
senare återkommer. Bortseende från några smärre
försök i Canada att reducera järnmalm i en
elektrodugn av den typ, i vilken man numera framställer
fer-rolegeringar, och i vilken man lyckades bedriva en
visserligen kontinuerlig men dock ekonomiskt
omöjlig tackjärnstillverkning, upptogos försöken i Sverige
av det år 1906 bildade aktiebolaget Elektrometall.
Ett faktum är, att man även vid detta bolag, som jag
känner ganska väl till, gick till verket med mycket
ringa kännedom om de naturlagar, som bragt
Stassanos ugn på fall, och det första resultatet blev också
därefter. I likhet med Stassano försökte man att i
den nykonstruerade lilla försöksmasugnen förmå
strömmen att följa de anvisningar som gjorts på
ritningarna, men detta lyckades ej i nämnvärd grad. I

i Inflyter i ett följande nummer.

Fig. 1. Elektrometall elektriska masugn i Domnarvet 1909.

olikhet med Stassano beslöts då att söka utröna
lagarna för strömmens gång i ett smältrum med
halvflytande innehåll. ~ Efter åtskilligt experimenterande
klarnade slutligen begreppen, och år 1908 uppfördes i
Domnarvet den, första drifts dugliga
elektrometall-ugnen (på 600 kW), karakteriserad av de s. k. fria
utrymmena omkring elektroderna och den
värmeför-delande gascirkulationen.

År 1910 uppfördes på Jernkontorets bekostnad en
större försöksugn i Trollhättan (ca 2000 kW) och
under de där utförda experimenten fick den
elektriska masugnen i huvudsak sin slutgiltiga
utformning.

Som framgår av fig. 2 består den elektriska
masugnen av ett schakt av ungefär normal profil, och
under detta ett ställe av i förhållande till de vanliga
masugnarnas väsentligt ökad diameter. Från
schaktets nedre öppning nedrasar beskickningen i stället
i form av en kon. Smältrummet täckes av ett
kupolformat valv, så format, att mellan valvet och
be-skickningskonen uppstår ett fritt utrymme, genom
vilket elektroderna passera innan de ingå i
beskick-ningskonen. Där elektroderna genomgå valvet
omgivas de av kyllådor, som hålla de närmast belägna
delarna av valvet vid så låg temperatur, att teglet
här förblir elektriskt oledande. Genom denna
kylverkan jämte det förhållandet, att elektroderna ingå
i beskickningen, där denna ej befinner sig i kontakt
med murverket, har man kunnat undvika att
murverket blir strömförande, en svårighet som gjorde de
tidigare konstruktionerna oanvändbara. Men där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:40:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933e/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free