- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Elektroteknik /
59

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Otto Stålhane: Elektriska ugnar för järnindustrin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

l APRIL 1933

ELEKTROTEKNIK

vilken är så lättreducerad, att kolåtgången nedgått
från 900 till omkring 600 kg per ton. Samtidigt har
värdet på den elektriska energien stigit på grund av
ökad konsumtion, så att den elektriska masugnens
överlägsenhet beträffande järnets pris nu är
praktiskt taget eliminerad. Något kan ju vinnas genom
att även vid de elektriska masugnarna använda
sinter, men detta blir dock ej av någon avgörande
betydelse. Med hänsyn till utvecklingen på
kraftmarknaden måste man säga, att den elektriska masugnens
energikonsumtion är för hög, och denna
omständighet torde nog utgöra ett allvarligt hinder för dessa
ugnars ökade användning. När man redan nu har
järnsvampsmetoder, som kräva endast l 600 å l 800
kWh per ton järn, och utsikter finnas, att
energibehovet skall kunna nedbringas ända till 6 å 700 kWh
per ton och kanske ännu lägre, måste man nog räkna
med att dessa metoder komma att i stor utsträckning
ersätta åtminstone de elektriska masugnarna. Dessa
kunna däremot möjligen få en ny uppgift att fylla,
nämligen som konsumenter av säsongkraft, varvid de
skulle kunna tillverka en del av det tackjärn, som
järnindustrien under alla omständigheter kommer att
behöva. En sådan säsongdrift medför otvivelaktigt
en hel del olägenheter ur metallurgisk-ekonomisk
synpunkt, vartill kommer frågan om huru man i
sådana fall skall kunna på ett ekonomiskt sätt utnyttja
dessa elektromasugnars rika gas, som dock har ett
värde av 4 å 6 kronor per ton tackjärn. Det är
svårt att se, huru utvecklingen på detta område
kommer att té sig, och för min del måste jag överlåta
åt dem som stå detta problem närmare att sia om
framtiden.

Elektriska stålugnar.

De elektriska stålugnarna kunna uppdelas i tvenne
huvudgrupper, nämligen induktionsugnar, vid vilka
elektriska strömmar genom induktion alstras: i
metallen, och där direkt omvandlas i värme, samt
elektrodugnar, i vilka värmet utvecklas i en eller flera
ljusbågar.

Induktionsugnsprincipen angavs här i landet först

.i

Fig. 4. Elektrisk stålugn, system Kjellin.

Fig. 5. Elektribk hLiilugn. system Kjellin.

av KJELLIN, som år 1899 byggde en
transformator-ugn i Gysinge.

Den första driftsdugliga ugnen kom i gång år 1900,
hade 80 kg charge och drog en effekt av 78 kW.
Ehuru energiförbrukningen var avskräckande stor, ca
7 000 kWh per ton. konstruerade Kjellin en ny,
förbättrad ugn, som med endast 58 kW kunde smälta
en charge på 180 kg stål med en energiförbrukning
av 2 150 kWh per ton. Den tredje ugnen lyckades
ännu bättre, och smälte med 170 kW en charge på
l 800 kg vid en energiförbrukning av endast 8- å 900
kWh per ton.

Kjellins ugn kom emellertid trots detta aldrig att
spela någon större roll inom ståltillverkningen. På
grund av den kalla slaggen kunde ugnen i likhet med
degelugnarna endast användas för nedsmältning av
rena material, ugnen kunde aldrig helt tömmas,
vilket givetvis är en stor praktisk olägenhet,
infodringen var svår att hålla i stånd, vartill slutligen kom
kravet på extremt låga periodtal, som fördyrade den
elektriska energien.

Det må emellertid påpekas, att en annan
transformatorugn, Ajax-Wyatt-ugnen, visat så goda resultat,
att det ej är uteslutet, att den kan komma att spela
en roll inom järnindustrien, förutsatt att man kan lösa
infodringsfrågan. Denna ugn har som bekant
vunnit ett enormt insteg inom metallindustrien, som ökas
varje år. Man har emellertid börjat att (i Tyskland)
göra försök med smältning av specialgjutjärn i dessa
ugnar, och det får som sagt ej anses uteslutet, att den
en gång i tiden kan komma att bliva av ’betydelse
även för järnindustrien.

Jag skall emellertid ej längre uppehålla mig vid
transformatorugnarna, utan övergår till deras något
yngre konkurrent, ljusbågsugnen.

Den första för kommersiell drift användbara
ljusbågsugnen konstruerades av HÉROULT, som år 1900
byggde en enfasugn för två elektroder i smältverket
i la Praz i södra Frankrike. Ugnen tillfördes en
effekt av ca 350 kW och hade en charge av 2.5 ton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:29:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933e/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free