Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1933 - B. Domeij: En studie av åskvädrens uppträdande och verkningar inom Älvkarleby kraftverks distributionsområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TEKNISK TIDSKRIFT
3 JUNI 1933
BETECKNINGAR:
.§ sekundärstation
-*- sekundärlinje med tertiärstation
y åsknedslag på »
o särskilt utsatt punkt på bygdelinjesystem
/ff eruptivbergarter
/ rullstensås
Fig. 2. Åsknedslag och geologiska diskontinuiteter inom Älvkarleby
distrikt.
linjer, över vilka noggrann driftstatistik föres.
Som föremål för undersökningen valdes Älvkarleby
kraftverks distributionsnät, vilket har linjer
tämligen jämnt fördelade inom Uppland,
Södermanland, Västmanland och delar av Dalarna.
Driftstörningsstatistiken för den senaste
10-årsperio-den genomgicks och samtliga inträffade åsknedslag
på sekundärlinjer och i tertiärstationer inritades på
en linjekarta (fig. 1). Nedslagen ha på linjerna
förorsakat splittrade stolpar, krossade isolatorer eller
avbrända faslinor, i stationerna sönderbränd armatur
eller antändning vid stationer av trä. I flera fall
ha nedslagen iakttagits av ortsbefolkningen, men
som regel har driftstörningsstatistiken legat till
grund för utredningen. Man finner även vid denna
mera omfattande undersökning tydliga anhopningar
av nedslag. Felkoncentrationerna, som nästan
undantagslöst äro belägna i dalgångar och sänkor,
kunna ej mer än till en mindre del förklaras bero
på jordade detaljer. Då man ej heller kan
förutsätta, att linjerna haft särskilt dålig isolation just på
de utsatta punkterna, måste en annan omständighet
ha inverkat på felfördelningen. Då felen vidare varit
koncentrerade till platser, som ur topografisk
synpunkt borde varit mindre utsatta för åsknedslag, om
man förutsätter att markytan ur elektrisk synpunkt
är homogen, måste orsaken vara att söka i
oregelbundenheter i markens geo-elektriska struktur.
Redan i äldre tid misstänktes ett samband mellan
åskans nedslagstendens och geologisk struktur. Så
omtalar exempelvis OLAUS MAGNUS i sin krönika på
mitten av 1500-talet, att "malmberg träffas ofta av
blixten och silverådror kunna blottas genom
åskslag". För några år sedan gjorde professor DAUZÉRE
vid Observatoire du Pic du Midi i Pyrenéerna en
liknande intressant iakttagelse i en för åsknedslag
särskilt utsatt alpby. Byn var belägen på en
höjdplatå och åskan slog i regel ned utefter en bestämd
linje i byns utkant i stället för i kyrktornet, vilket
kunde synts mera naturligt. En geologisk
undersökning av området visade, att just i nedslagslinjen
gick en tydligt markerad förkastningsspricka.
Med anledning av professor Dauzéres iakttagelser
gjordes för en del av Älvkarleby-området en
specialundersökning, kompletterad med uppgifter om
särskilt utsatta punkter inom bygdelinjesystemen,
lämnade av de elektriska distributionsföreningarnas
montörer. Denna undersökning (fig. 2) visar tydligt
åsknedslagens koncentration till sådana punkter, där
linjerna korsa vissa geologiska diskontinuiteter.
Dessa äro skiktgränser mellan urberg och eruptivberg, vidare rullstensåsar och i vissa fall också
särskilt markerade fuktiga lokaler.
De inom området förekommande eruptiva eller
vulkaniska bergarterna äro dels vanliga leptiter,
dvs. omvandlade lavor och tuffer med kalkstens-,
järn- och sulfidmalmsinlagringar, dels skifferartade
leptiter, som ofta innehålla grafit och kis, dels
slutligen s. k. skiffergnejser, som endast obetydligt skilja
sig från föregående bergart. Ur elektrisk synpunkt
är skillnaden mellan urberg och eruptivbergarter
obetydlig, men den mer eller mindre vattenförande
skiktgränsen mellan dem verkar som ett vertikalt
stående, elektriskt ledande skikt, vars
ledningsförmåga ofta ytterligare ökas genom förefintlig metallisation i skiktgränsen (fig. 3 a). Den verkliga
nollpotentialytan, vilken i allmänhet icke följer
markytan utan befinner sig på ett visst djup under
denna, uppvisar vid en dylik skiktgräns en skarpt
markerad upphöjning, där således en stark
fältkoncentration bildas, när ett laddat åskmoln befinner sig
över området. Risken för åsknedslag kommer alltså
att ökas vid sådana diskontinuiteter tämligen
oberoende av terrängkonfigurationen i övrigt. En
rullstensås (fig. 3 b) kan betraktas som en på det
isolerade urberget lagrad isolator mellan horisontella,
elektriskt ledande skikt, vilkas ledningsförmåga intill
åsen väsentligt ökas genom det där förekommande
grundvattnet. Vatten enbart liksom den torra
markbetäckningen äro nämligen dåliga elektriska ledare.
Fig. 3. Inverkan av geologiska diskontinuiteter på
jordledningsförhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
