Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1933 - E. R. Andersson: Bestämning av lampavstånd med hjälp av medelbelysning och minimibelysning - V. Olander: Aseas högfrekvensgeneratorer av växelfälttyp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
TEKNISK TIDSKRIFT
2 SEPT. 1933
^ 10000 1m, vilken ljusström
lämnas av 500 watts lampor.
2. Gata med tvenne lamprader.
Om avståndet mellan lampraderna
icke är alltför stort i förhållande
till gatubredden, kan man tänka
sig, att varje par lampor ersattes
med en enda lampa på samma
ljuseffekt som lampparet, och att denna
Upphänges i gatans mittlinje.
Därefter går man tillväga på samma
sätt som under 1.
3. Gata med sicksackmonterade
lampor.
Äro lamporna monterade i sicksack
enligt fig. 2, är verkningsgraden r\a praktiskt taget
densamma som då lamporna äro upphängda i en rad i gatans
mitt. Först för c >’-~ kan det hända, att rja blir
Lt
mer än 5 % mindre. Man kan därför även här, bortsett
från några modifikationer, tillämpa samma
förfaringssätt som under 1. Räknar man nämligen med
l - Ll L2 (se fig. 1), vilket synes mest lämpligt,
måste man i uttrycken för R och E2 i stället för
l insätta V = \/Z2 - c2, och i fig. l bör ifråga om
bredare gator - utbytas mot y =
b/2
Det
efter tillämpning av denna metod erhållna avståndet
utgör lampornas inbördes avstånd Lt L2.
ASEAS HÖGFREKVENSGENERATORER AV
VÄXELFÄLTTYP.
Av V. OLANDER.
Inledning.
De aktivt verksamma elementen i en synkron
lik-strömsmagnetiserad växelströmsgenerator utgöras
som bekant av två lindningar, den inducerande
lindningen, magnetlindningen, och den inducerade
lindningen, armaturlindningen, samt av en magnetisk
krets av ferromagnetiskt material, dimensionerad med
hänsyn till lindningarnas placering relativt varandra.
Lindningarna kunna nämligen vara rörliga i
förhållande till varandra, då alltså den ena lindningen
- i regel armaturlindningen - ligger i statorn och
den andra i rotorn, en anordning som numera i
regel brukas för alla synkrona maskiner. Lindningarna
kunna emellertid även stå stilla relativt varandra,
och det säger sig då självt, att de härvid placeras i
statorn.
Den i förra fallet inducerade elektromotoriska
kraften har sin grund i att armaturlindningen
utsättes för en periodisk variation av den
magnetomoto-riska kraften, under det i senare fallet denna är
konstant, men rotorn utföres så, att sagda lindning
utsättes för en periodisk variation av det magnetiska
motståndet i luftgapet.
Generatorer av detta senare slag, s. k.
induktor-generatorer, kommo redan före sekelskiftet till
användning, icke blott för generering av högfrekvent
energi utan även för framställning av energi till kraft
och belysning.
För det sistnämnda ändamålet kommo de snart ur
räkningen, däremot hava de som
högfrekvensgeneratorer för trådlös telegrafi under årtionden haft sin
stora betydelse. I den tekniska litteraturen
finnas beskrivningar över induktorgeneratorer med
imponerande frekvens, som likväl avgiva en ganska
avsevärd effekt. Men så har också rotorhastigheten
pressats upp till det yttersta. Exempel på
periferi-hastigheter över 200 m/s finnas. I tidskriften The
Electric Journal Vol. XXI, 1924, sid. 416, beskrives
en 50 kW enfasgenerator, som beräknats för 30000
p/s vid 6 825 v/m. Rotorns yttre diameter var 595
mm, totala plåtlängden 250 mm och luftgapet knappt
0,8 mm. Med ett statorspårtal av 528 blir
statorspår-delningen endast 3,56 mm! Spårets dimension var
1,67 X 7,62 mm med isolering för 125 volt! Närmare
uppgifter beträffande ledaredimension, spårisolering
etc. finnas tyvärr ej.
Tillverkningstekniskt sett voro svårigheterna
säkerligen mycket stora. Försöket lyckades visserligen,
men maskinen visade sig vid provningen vara ganska
"elastisk". Så t. e. ökar den i tomgång inducerade
spänningen ej direkt med varvtalet utan stiger
hastigare, beroende på rotorns töjning med därav
följande minskning av luftgapet. I samma riktning
verkar rotorns av tomgångs- och tillsatsförlusterna vid
belastning förorsakade uppvärmning. Spänningens
storlek är tydligen något ganska obestämt eller i alla
händelser en ganska komplicerad funktion av
magnetisering, hastighet och temperatur.
Man torde sålunda utan överdrift kunna säga, att
induktorgeneratorn varken är lämplig som
energi-alstrare vid de lägsta brukliga frekvenserna eller vid
de högre av nyssnämnda storleksordning. Däremot
passar den väl för de måttliga frekvenser, som
komma i fråga vid en del metallurgiska processer,
t. e. stål- och metallsmältning i s. k. induktionsugnar.
Härvid användes numera vanligtvis ej högre frekvens
än 500-1 000 p/s. Den för varje fall mest lämpliga
frekvensen är beroende av chargens egenskaper. I
närvarande stund ligger den normala frekvensen för
effekter på ca l 000 kW vid ungefär l 000 p/s, men
det kan tänkas, att utvecklingen inom metallurgien
kan medföra behov av än högre frekvenser. Att
döma av hittills vunna erfarenheter synes det ej
tekniskt omöjligt att bygga generatorer av nyssnämnda
storleksordning för de frekvenser, som kunna komma
i fråga. Här syftas nämligen på frekvensbehovet vid
järnsvampsförädling.
Asea har i samarbete med den engelska ugnsfirman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
