Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1933 - John Wennerberg: Intermittent drift av elektriska maskiner och transformatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 NOV. 1933
ELEKTROTEKNIK
163
effekt, som termiskt motsvarar den verkliga driften,
och att denna effekt för ovan angivna motor är 10
kW. Motorn måste med hänsyn till det stora
start-och maximimomentet göras betydligt större än en
vanlig 10 kW-motor, dess startapparatur osv. växer i
samma mån. Märkeffekten 10 kW är då föga
betecknande för motorns storlek och verkliga "styrka",
och det är fara värt att pådrag etc. väljas för små.
Kontinuerlig märkning är alltså för denna motor
fortfarande otillfredsställande.
Är det fråga om en motor med seriekaraktär, kan
den termiskt ekvivalenta kontinuerliga effekten
svara mot ett så högt varvtal, som aldrig
förekommer i driften, och om också motorn icke
exploderar vid detta varvtal bleve sådan märkning allt
annat än praktisk.
Alla dessa skäl synas författaren tala tillräckligt
för införande av intermittent märkning i maskin- och
transformatornormerna, SEN 3 och 4. Ett
prejudikat finnes redan i SEN 5, p ådragsnormerna, som
innehålla bestämmelser om intermittent märkning av
startapparater. Vid intermittent märkning erhåller
man ett med hänsyn till maskinstorlek, start- och
maximimoment osv. lämpligare värde på effekten,
som dessutom i viss mån kan ändras efter
gott-finnande, om man avpassar intermittensfaktorn
därefter.
Olika slag av intermittent drift.
Hittills har i denna uppsats blott talats om sådan
intermittent drift, där perioderna äro korta i
förhållande till den karakteristiska tiden. Om så icke
är förhållandet, får uppvärmningskurvans taggning
praktisk betydelse, och man blir beroende av såväl
kylning som värmekapacitet. Vi återkomma till
detta fall i slutkapitlet och fortsätta här med enbart
kortperiodig intermittent drift.
Ett särskilt enkelt fall uppstår, när pauserna äro
förlustlösa men hava full kylning. Detta inträffar
t. e. för transformatorer, vare sig självkylda eller
konstkylda.
Ett annat fall, ofta tillämpligt för maskiner, är
att kylningen i pausen går ned till en bråkdel av
värdet i drift, emedan Häktningen upphör när
maskinen stannar. Kylningen i stillestånd i förhållande
till kylningen i drift kalla vi s. Enligt prov utförda
vid Asea på maskiner av olika slag varierar s
betydligt för olika konstruktioner, varvtal osv. Som
helt ungefärliga värden kan man för
överslagsräkningar använda s » 0,2 för öppna maskiner, s « 0,4
för mantelkylda maskiner och s«0,6 för helt
kapslade maskiner utan mantelkylning. Att värdet är
lägst för öppna maskiner beror naturligtvis därpå,
att dessas kylning i drift är så god. Är maskinens
varvtal särskilt lågt, stiger värdet på s. Någon
principiell skillnad mellan likströmsmaskiner och
växelströmsmaskiner i fråga om s-värdet ha proven ej
visat.
Om maskinen, eller transformatorn, icke blir
spänningslös i pauserna, gå förlusterna icke ned till noll
utan till ett tomgångsvärde, som vanligen icke kan
försummas. Då torde det ofta vara tillfyllest att
använda kontinuerlig märkning med en termiskt
ekvivalent effekt; se nästa kapitel. Sådan intermittent
belastning kan på grund av rusningsfaran icke
förekomma för motorer med seriekaraktär.
En mera svårartad komplikation inträder för
maskinernas del, om starten och stanningen taga lång
tid. Ytterligheten i detta avseende representeras av
sådan drift, där motorns uppgift uteslutande är att
accelerera massorna till viss hastighet, efter vars
uppnående retardation omedelbart vidtager. För
överslagsberäkningar kan man antaga, att kylningens
tillväxt från stilleståndsvärdet är proportionell mot
hastigheten. Vid 50 % av fullt varvtal skulle
kylningen alltså uppgå till medelvärdet av s . K och K,
vilket antagande torde stämma med eller överträffas
av verkligheten.
Andra arter av intermittent drift kunna uppstå
genom kombination av de redan nämnda, eller
genom ytterligare komplikationer av mångahanda
slag, men de anförda typerna äro de viktigaste.
Det fall som rönt mest beaktande i normhänseende,
och som kan förekomma vid alla slag av maskiner och
transformatorer, kan korteligen karakteriseras på
följande sätt: Regelbundna, korta driftperioder
bestående av en drifttid med konstant belastning och
en förlustlös paus med den för utförandet
självskrivna kylningen; dessutom för maskiners
vidkommande lätt och hastig startning och stanning.
Vi skola i följande kapitel se, hur olika arter av
intermittent drift kunna omräknas till denna
"märkdrift".
Märkningens beräkning ur verkliga driftdata.
Förlusterna och temperaturerna i en elektrisk
maskin eller transformator kunna i allmänhet vid
konstant spänning räknas bestå av en konstant del
och en mot den avgivna effekten kvadratiskt
proportionell del. Även i maskiner med variabelt
varvtal kan detta anses vara fallet inom rimliga gränser,
om blott spänningen är konstant. Oberoende av hur
dessa båda delar av förlusterna eller temperaturerna
förhålla sig till varandra, kan den termiskt
ekvivalenta effekten beräknas som kvadratiska medelvärdet
av den givna effektkurvan. Summeringen av
effektvärdenas, kvadrater skall utsträckas till hela den tid
tsp då spänning råder, och för
medelvärdesberäkningen skall man dividera med samma tid tspj
varefter kvadratroten drages. Den så erhållna effekten
beteckna vi Psp. Rätt hänsyn till förlusterna under
startningen och stanningen blir tagen, om man för
varje ögonblick räknar med den effekt, som vid full
hastighet skulle ge samma förluster i själva maskinen.
Den termiskt ekvivalenta effekten Psp är
tillsammans med den ur tsp och hela periodtiden beräknade
intermittensfaktorn fsp bestämmande för utförandet,
om startning och stanning ske snabbt, eller när det
är fråga om en transformator eller annan
stillastående apparat. Så långt är allt i princip enkelt
och lätt tillämpligt.
Om startning och stanning kräva en avsevärd del
av drifttiden, måste man taga hänsyn till
kylnings-förhållandena vid olika hastighet. Med utgång från
vad som sagts härom i föregående kapitel kan
man lämpligen räkna full kylning K för alla
hastigheter över 50 % av fullt varvtal, om man i gengäld
räknar enbart stilleståndskylning s . K för
hastigheter under 50 %. Tiden för full kylning, tk, är
alltså tiden mellan det ögonblick då vid start halv
hastighet passeras och det ögonblick då samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
