Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1933 - Arne Tiselius: Ramaneffekt och molekylbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 1
TEKNISK TIDSKRIFT
KEMI
JAN. 1933
: EVERT NORLIN
INNEHÅLL: Ramaneffekt och molekylbyggnad, av Arne Tiselius. - Undersökningar över rening av råvatten ur
Kottlasjön i Skärsätra vattenverk, Lidingö, genom fällning med aluminiumsulfat, av docent Evert Norlin. -
Föreningsmeddelanden.
RAMANEFFEKT OCH MOLEKYLBYGGNAD.1
Av fil. dr, docent ARNE TISELIUS, Uppsala.
I ett föredrag med titeln "A new Radiation"
lämnade den indiske fysikern C. V. Raman inför "The
South Indian Association for the Cultivation of
Science" i Bangalore den 16 mars 1928 meddelande
om en synnerligen märklig upptäckt beträffande
ljusets spridning i medier av olika slag.
Ljusets spridning är ett sedan lång tid tillbaka
känt fenomen, som särskilt tydligt framträder i
suspensioner och kolloida lösningar som den s. k.
Tyndalleffekten. Låter man ett knippe ljus falla in i
en lösning, framträder den som bekant grumlig eller
opalescerande genom ljusets spridning från de"
suspenderade partiklarna. Karakteristiskt är att det
sålunda spridda ljuset är polariserat.
En liknande spridningseffekt observerades ej
endast i kolloider och i vanlig mening grumliga
medier, utan även i klara kristaller, vätskor och
t. o. m. i gaser. Det var just denna s. k. molekylära
ljusspridning som alltsedan 1921 varit föremål för
ingående teoretiska och experimentella studier av
Raman och hans lärjungar i Calcutta. Som han
själv säger i ett föredrag i Faraday Society i
London 1929, voro dessa undersökningar ursprungligen
inspirerade av Lord Rayleig’s teori för himlens blå
färg, och hade närmast till syfte att skaffa fram en
fond av fakta för förklaringen av havsvattnets och
glaciärisens färg. Mycket snart leddes han emeller-
i Föredrag1 vid tolfte allm. svenska kemistmötet i
Hälsingborg den 20 maj 1931. Föredraget har försetts med
till-lägg av författaren på grundval av de framsteg som gjorts
på detta område, sedan föredraget hölls.
tid långt utanför detta forskningsprogram. Försöken
visade redan 1922-23 att förutom den väntade
effekten en störning uppträdde i så måtto, att den
spridda strålningen tycktes innehålla ett spår av
strålning med ändrad våglängd, en effekt som
kvarstod även efter upprepade försök att ytterligare
rena de undersökta substanserna. Effekten kunde
därför tolkas som ett slags svag fluorescens hos
substanserna men avvek från vanlig fluorescens på
så sätt, att strålningen var polariserad, i likhet med
det med oförändrad våglängd spridda ljuset. De
ursprungliga experimentella anordningarna voro
emellertid för primitiva för att tillåta ett
klargörande av effektens natur: som ljuskälla användes
solljuset tillsammans med olika färgade ljusfiltra.
Det var väl närmast amerikanaren Comptons bekanta
upptäckt att röntgenstrålar kunna spridas med en
ändring i våglängden, som gav Raman anledning
att göra det försök, som medförde upptäckten av
den nya effekten. Den väsentliga förbättringen i
hans anordningar var att en ljuskälla med
linjespektrum (en kvicksilverlampa) användes i stället
för solljuset, och att det spridda ljuset studerades
med spektroskop. Uppställningen visas schematiskt
i fig. 1. Fig. 2 visar ett exempel på resultatet, den
är en reproduktion av de första upptagningar, som
publicerades av Raman och hänföra sig till bensol.
Överst syntes kvicksilverlampans spektrum, filtrerat
genom ett blått glas, som var genomsläppligt för
området 3500-4400 Å. E. Man ser i det nedre
spektret tydligt ett antal nya linjer, även om spektra
Kv/cksi’fver-{
lampa
Frekvens v-
Infallande strålning
Spektroskop
Fig. 1. Schema över den av Raman
först använda uppställningen.
Frekvens v-
Spridd strålning
Fig. 2. Det första av Raman publicerade
spektret (bensol). Överst synes det
infallande ljusets spektrum, under det spridda
ljusets spektrum. Ind. Journ. Phya. 2 24(1928)
Fig. 3. Schema över ett Ramanspektrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
