Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - G. H. Hultman: Gasindustriens utveckling till storindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 2
FEBR. 1933
TEKNISK TIDSKRIFT
KEMI
INNEHÅLL: Gasindustriens utveckling till storindustri, av överingenjör G. H. Hultman. - Undersökningar över
rening av råvatten ur Kottlasjön i Skärsätra vattenverk, Lidingö, genom fällning med aluminiumsulfat, av
docent Evert Norlin.– Notiser.
GASINDUSTRIENS UTVECKLING TILL STORINDUSTRI.1
Av överingenjör G. H. HULTMAN.
Gasindustrien dvs. tillverkning av gas genom
torrdestillation av stenkol, är endast något mera
än 100 år gammal. Den kan dateras från år 1806,
då Henfrey belyste Baltimore med lysgas. Sex år
senare bildades The London & Westminster
Char-terad Gas Light & Coke Company, som omedelbart
uppförde 3 gasverk i London. Detta bolag existerar
fortfarande och är världens största gasföretag för
rent kommunalt behov. Det hade år 1931 en
tillverkning av 1,4 milliarder m3 gas.
Den tekniska utformning, som lysgasindustrien
fick vid sin tillblivelse, var i sig själv mycket god
och bibehölls i stort sett fram till sekelskiftet. Den
karakteriseras av ugnar- med horisontala retorter och
gasens distribution genom lågtrycksledningar med
tryck upp till 100 mm vatten eller åtminstone icke
mycket däröver. Vid större samhällen erfordrades
därför flera gasverk, belägna på lämpliga avstånd
från varandra, för utjämning av gastrycket. Torrdestillationen skedde vid relativt låg temperatur,
och gasen blev en lysgas av hög egen ljusstyrka.
Under detta århundrades tre första decennier
vidtogos emellertid betydande förbättringar såväl
beträffande gasens tillverkning som dess distribution.
Härigenom ha stora besparingar åstadkommits och
gasens konkurrenskraft högst väsentligt blivit
utökad. Men samtidigt har gasverkens uppgift blivit
en helt annan. Tillverkningen av lysgas har upphört
och ersatts med värmegas, visserligen med mindre
värmevärde per m3 men lämpligare för
uppvärmningsändamål. Utvecklingen illustreras bäst genom
några siffror från Stockholms gasverk. År 1885
användes 95,2 % av gasen till belysning och 1,8 % till
värme och kraft, år 1927 4,3 % till belysning och
91,4 % till värme. Antalet glödljusbrännare var
störst år 1909. Det var först efter detta år som
elektricitetsverket började märkas som konkurrent
på belysningens område. År 1911 åtgick för att
tillverka 1000 m3 gas 35 arbetstimmar, år 1931
endast 7,9. Klaragasverket har nedlagts.
Matareledningarna från Värtagasverket ha omlagts till
ledningar för högre tryck. Ett söderverk har icke
erfordrats som ersättning.
Koksverksindustrien är en äldre industri. Redan
i Föredrag vid Ingeniörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 24 oktober 1932.
1584 anbefallde hertig Julius av Braunschweig koksning för att befria stenkolet från svavel. Koksningen ägde rum i milor på samma sätt som
kolning av ved och var synnerligen besvärande för
omgivningen. Under senare delen av 1700-talet
började därför slutna ugnar konstrueras. De första
slutna ugnarna voro s. k. bikupsugnar, i vilka torrdestillationen ägde rum genom förbränning av en
del av det i ugnen insatta kolet. På grund av dåliga
koksningsmetoder kom under förra hälften av
1800-talet i Tyskland all koksning under bergverksmyndigheternas inspektion. Numera ha de privata
koksverken därstädes upphört. Alla, som nu finnas,
ägas av de stora gruvsyndikaten.
Framstegen inom gastillverkningen ha ägt rum
efter två olika linjer. Den ena linjen har följts av
vissa gasverk, som tagit till främsta mål att öka
gasutbytet ur kolen genom s. k. våt avgasning.
Denna åstadkommes därigenom att under avgasningens sista timmar vattenånga inledes i avgasningsrummet, då vattenångan med den glödande
koksen bildar koloxid och vätgas, som sålunda ökar
gasutbytet, samtidigt som, dock i mindre grad,
utbytet av koks minskar och koksen blir mera
ask-haltig. Den våta avgasningen har drivits längst i
de kontinuerliga vertikalretorterna. De ha
konstruerats av två engelska firmor: Woodall-Duckham
i London och West i Manchester. Anläggningar
finnas i större och mindre städer över hela jorden.
Ugnarna, som innehålla ett flertal retorter, arbeta
på följande sätt.
Nedre delen av retortladdningen, som utgöres av
fullt avgasad koks, vilar på en anordning, som
kontinuerligt matar ned den avgasade koksen i en med
retorten sammanbyggd kammare, varifrån den med
vissa mellanrum uttages. I denna kammare inledes
även den för den våta avgasningen erforderliga
vattenångan, som kyler den däri befintliga koksen.
Den koks, som lämnar systemet, är därför fullt släckt.
I samma mån som retortladdningen sjunker, påfylles
kol upptill automatiskt med hjälp av en roterande
rundslid, som förenar retorten med en över
densamma befintlig kolbehållare. Då kol upphettas till
torrdestillation, äger i regel en sammandragning
rum. Endast å den yta, varifrån gasen utströmmar
och som följaktligen ligger fri utan tryck, sker en
uppbladning av kolet. Vid den kontinuerliga in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
