Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - G. H. Hultman: Gasindustriens utveckling till storindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 FEBR. 1933
KEMI
13
ständigt med en lösning. Råsvavlet torkas i
vakuumfilter och renas från mindre mängd arsenik
genom destillation.
Slutligen finnas vid centralkoksverken
anordningar for gasens mätning, lagring och kompression.
För gasens mätning användas 2 principiellt skilda
förfaringssätt, dels direkt mätning av gasens volym
och dels mätning av gasens hastighet i en
rörledning. Enligt det förra arbeta stationsgasmätare,
klockmätare och Connersvillemätare.
Stationsgas-mätarna mäta med en noggrannhet av ± 2 %. De
taga emellertid stor plats och ha hög
anläggningskostnad. Något fördelaktigare ställa sig klockmätarna. Connersvillemätaren är som mätare
relativt ny. Den är egentligen en Rooths blåsmaskin
med lätta rotorer och drives av gasen. Den tager
ringa plats, är relativt billig i anskaffning och
behöver för sin kringvridning endast 10 å 15 mm
vattenpelare. Bland hastighetsmätare må nämnas
vinghjulsmätare samt mätning medelst strypfläns
och venturirör. Vinghjulsmätarnas noggrannhet är
dock ej tillfredsställande, om gasmängden nedgår
under 20 % av den normala. Slutligen kan man
även begagna sig av mätning i delström. Gasen
fördelas alltså på två proportionella strömmar.
Uppmätning sker i den mindre, varefter totalmängden
erhålles genom multiplikation med förhållandetalet.
Ruhrgas A. G. begagnar sig av mätning medelst
strypfläns, som anses giva en noggrannhet av
± 2 %. Dubbla matställen finnas för kontroll.
Dessutom finnas omgångsledningar med inbyggda
stationsgasmätare, som användas under sådana tider,
då gasmängden är väsentligt mindre än normalt.
Därunder är tillfälle att tillse strypflänsarna.
De gasklockor, som komma till användning inom
gruvdistrikten, äro numera uteslutande av den torra
typen, då de ha en relativt liten vikt per m2
markyta. Klockorna inom Ruhrdistriktet ha en
sammanlagd rymd av l 800 000 m3.
Från klockorna skall nu gasen pumpas ut i fjärrdistributionsnätet. Då är frågan, vilket tryck man
skall använda, vilken rördiameter och vilka pumpar
för att transporten skall bli så fördelaktig som
möjligt. Det kan man ju icke utan vidare besvara.
Begynnelsetrycket beror givetvis på rördiametern.
Klart är att transport av stor gasmängd på litet
avstånd bäst sker med stor rördiameter och lågt tryck
och lika klart, att om samma gasmängd skall
transporteras en längre väg, man väljer högre tryck men
mindre rördiameter. Men det är onödigt att
komprimera all gas till ett mycket högt tryck, om redan
efter några få mil en stor del skall avlämnas till ett
väsentligt reducerat tryck, och vidare är det med
tanke på markens rörlighet i gruvdistrikten icke
klokt att välja allt för högt begynnelsetryck. Sedan
problemet genomräknats och skärskådats ur olika
synpunkter, har man bestämt sig för
begynnelsetryck liggande mellan 3 och 6 atm. Ledningarna
dimensioneras då så, att detta tryck skall vara
tillräckligt att transportera den största gasmängd, som
kan komma i fråga, 90 å 100 km. Skulle det sedan
visa sig nödvändigt att transportera större
gasmängder ännu längre bort, har man tänkt sig att
anordna en mellankompressorstation, säg 60-70 km
från utgångsstationen, sedan en stor del av gasen
redan blivit avlämnad till däremellan liggande in-
dustrier. Mellankompressorstationen tager emot
gasen med l å 2 atm och komprimerar upp den till
12 å 20 atm för att transportera den vidare utan
kanske större avtappningar på vägen. Man
kommer på detta sätt till ledningar från 700 mm ned
till 400 mm. För närvarande torde med den dåliga
sysselsättning, varmed den tyska industrien arbetar,
genomsnittstrycket i Ruhrnätet dock icke uppgå till
mer än l 1/2 atm.
En fråga, som varit av vikt vid bedömandet av
högsta tillåtna tryck, är kompressionens inverkan
på gasens sammansättning. Undersökningar ha
emellertid givit vid handen, att vid fullt
tillfredsställande rening inga avsättningar ur gasen ske ens
vid så högt tryck som 30 atm. Även vid mindre
väl renad gas bli naftalinavsättningar icke så
besvärande vid högt tryck som vid lågt, utan löses
naftalinet vid högt tryck lätt i medryckt
kompressorolja och bortföres.
Så länge gasledningar utfördes av muffrör med
tätning av blyull eller dylikt voro höga tryck icke
möjliga att använda på grund av läckage, särskilt
i tätt bebyggda samhällen. Sedan emellertid
numera svetsning användes för rörens hopfogning,
förefinnas icke längre sådana hinder. Lämpligaste
material för rören är martin med en draghållfasthet
av 34-41 kg/mm2 och en töjning av mer än 25 %.
Rören levereras utan söm intill 500 mm diameter
och med längsgående vattengassvetsad söm från 300
mm diameter uppåt. Längderna äro för de förra
13-16 m och för de senare 8 m. Två sådana
svetsas vanligen tillsammans till 16 m längder redan
i rörverket, varigenom antalet svetsningar i det fria
minskas till hälften. Skillnad i godhet mellan
elektrisk svetsning och gassvetsning anser man icke ha
kunnat iakttagas. Som lämpligaste muff angives
Klöppermuffen och kulmuffen. Vid den förra
inskjutes den något utstukade änden av det ena röret
i det andras muff. Därefter värmes muffkanten
och stukas in mot det förra röret, varefter svetsas.
Rören hakas alltså före svetsningen in i varandra,
vadan en mot påfrestningen stark förening erhålles.
Kulmuffen har därutöver den fördelen, att rören
kunna svetsas fast vid varandra med
riktningsändring intill 6° utan användning av krokrör. Då
en ledning skall utföras, läggas rören upp på l m
höga bockar och sammansvetsas där i längder om
ca 100 m, varefter strängen slutes och tryckprovas.
Efter provningen sänkes strängen medelst särskilt
konstruerade kranar likformigt ned i rörgraven.
Strängarna svetsas sedan tillsammans i graven,
varefter ledningen provas en andra gång i längder om
2 å 3 km. De läggas på sådant djup, att rörets
överkant kommer minst 0,8 m under markytan,
vilket skyddar ledningen för alltför stora
temperaturändringar. Expansionsmuffar kunna dock icke
helt undvikas. Tekniska svårigheter för
ledningarnas framdragning finnas icke. Så har Rhen redan
1917 korsats genom en dykarledning på över 500 m
horisontal längd, vilket torde vara den längsta
korsning av något rinnande vatten i Europa.
Järnvägslinjer korsas på sådant sätt, att skyddsrör
hydrauliskt tryckas genom banken, varefter gasledningen
inskjutes i skyddsröret. Mot frätning skyddas rören
genom isolering medelst naturasfalt, vilket sker
maskinellt i rörverket. Reparationer och isolering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
