Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1933 - Erik Hägglund: Den nyare utvecklingen av träförsockringsförfarandet Hägglund-Bergius (Rheinauprocessen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TEKNISK TIDSKRIFT
9 SEPT. 1933
Fig. 2. Principschema enligt patent av år 1916.
ring, som jag närmare skall beskriva, hava i sina
grunddrag först angivits av mig. Därmed vill jag icke
förringa betydelsen av den stora insats mina tyska
medarbetare presterat, när det gällt att omsätta dessa
försök i stor skala. Jag vill därvid särskilt
framhålla ett namn framför andra: ingenjör FRITZ KOCH,
som konstruerat alla tre uppförda anläggningarna i
Schweiz och Tyskland och i dem haft driften om
hand.
Innan jag ingår på frågan om den nyare
utvecklingen synes det mig lämpligt att i största korthet
erinra om tidigare erfarenheter. Först och främst
är det behövligt att påpeka, att WILLSTÄTTERS
iakttagelser beträffande cellulosans löslighet och
försockring i stark saltsyra eller BÉCHAMPS flera tiotal år
tidigare försök i samma riktning icke giva den
minsta ledtråd, huru träförsockringsproblemet bör lösas.
Tvärtom förefaller frågan på grund av dessa tidigare
iakttagelser praktiskt olösbar, ty även om man kunde
tänka sig att separera saltsyran från sockret genom
förgasning och avdunstning, strandar detta tekniskt
och ekonomiskt på svårigheter vid destillationen
under dessa förhållanden. Diffusionsmetoden som jag
lät patentera 1916 är icke någon självklar sak eller
att betrakta som en urlakningsprocess i likhet med
snitselavsockring i råsockerfabrikationen. Den är
tvärtom en kemiskt sett rätt så komplicerad
angelägenhet. Jag vill belysa detta med ett konkret
exempel.
Försätta vi l kg torr sågspån av barrved med 3
liter 40-procentig saltsyra, dvs. så mycket att massan
helt genomfuktas, erhålles ett sockerutbyte av högst
440 g socker i stället för teoretiskt ca 700 g. Till
denna punkt, men icke längre, går försockringen och
det hjälper icke om trämaterialet knådas eller på
annat sätt intimt blandas med saltsyran. Det
förefaller sålunda, som om syrans försockringsförmåga helt
och hållet upphört. Detta är dock ej fallet, ty om
saltsyrelösningen får inverka på nytt trämaterial, så
verkar den åter försockrande ehuru i mindre grad än
tidigare. Med kännedom om träets sammansättning
visar försöket, att mer än en tredjedel av cellulosan i
träet försockrats och icke endast hemicellulosan.
Orsaken varför ej resten av cellulosan går i lösning
utan först när den kommer i beröring med en ny
sockerfattigare saltsyra är ännu ej helt klarlagd.
Det är ådagalagt, att i varje särskilt fall inträda
bestämda förhållanden mellan koncentrationen av
socker i lösning och mängd försockringsbar del i den
fasta fasen. Vid fortsatt upprepning resulterar detta
i en gradvis stegring av sockerhalten i lösningen.
En alldeles motsatt koncentrationsförskjutning äger
rum med klorvätehalten. Förhållandet HCl: (HCl +
+ H2O), som ursprungligen är 40 %, faller i samma
mån som sockret stiger och går ner till ca 32 %.
Detta beror på ligninets förmåga att binda klorvätet
löst. Vi hava funnit, att ligninet förmår binda 8 %
klorväte räknat på ligninmängden, motsvarande
l HCl på en ligninmolekyl av molekylarvikten 400.
Sockerökningen och klorväteminskningen äro båda
värdefulla reaktioner för ernående av sockerstarka
och klorvätefattiga sockerlösningar. Detta är också
vad som sker i de på varandra följande diffusörerna
i batteriet. Huru socker- och klorvätekoncentrationen ändrar sig från diffusör till diffusör framgår av
fig. 3 och 4.
Reaktionen mellan saltsyran och träsubstansen är
förenad med en temperaturstegring, beroende på
värmeutvecklingen vid träets vattenupptagning.
Ökningen i temperatur är fördelaktig, ty den motverkar
den ofrånkomliga minskningen av
reaktionshastigheten, som är en följd av klorvätekoncentrationens
avtagande.
Klorvätets absorption vid ligninet är till fördel
för saltsyreåtervinningen. Klorvätet går nämligen
i lösning vid uttvättning med relativt stark saltsyra.
Fördelningen av klorvätet mellan den fasta fasen och
syran förskjutes, i den mån som syrans koncentration
sjunker, alltmer, så att till sist allt absorberat
klorväte går i lösning. Sålunda förmår en 30-procentig
saltsyra beröva ligninet nästan allt klorväte.
Det ligger ju nära till hands att separera klorvätet
från sockret genom destillation, om det också icke är
den enda tänkbara utvägen. På det sättet är det
möjligt att genomfora destillationen utan nämnvärd
sockerförlust, förutsatt att man håller temperaturen
tillräckligt låg och inskränker upphettningstiden i
möjligaste mån. Allt klorväte kan dock ej återvinnas på
det sättet. Den Sockersirup som erhålles innehåller
10-20 % klorväte på sockret räknat. Detta kan man
till allra största delen avlägsna genom att blåsa in
sirupen i finfördelad form i en ström av hetluft av
130-145° temperatur. Den så erhållna produkten,
råsockret, utgöres av ett lätt torrt pulver,
innehållande på sockret räknat l-2 % klorväte.
Under uppslutningen, indunstningen och
torkningen reverteras sockret allt längre, så att
slutprodukten till sist endast har fjärdedelen så stor
reduktionsförmåga som sockret i inverterad form har. Det
innehåller utom klorväte l-2 % lignin eller ligninet
närstående ämnen. Då vattenlösningen är fullkom-
30
20
V E W YHL K X Diffusör
Fig. 3. Sockerkoncentrationens stegring från diffusör till diffusör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
