Teknisk Tidskrift / 1933. Mekanik / 22 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - Ernst Praetorius: Ångpannors anskaffnings- och driftkostnader

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ock vilken av de många ifrågavarande ångpannetyperna,
eldningsanordningarna etc., som är den mest
ekonomiska, får man icke taga hänsyn allenast till
beräknade besparingar i bränsle, såsom alltjämt ofta
sker, utan måste jämväl och framför allt tänka på
den s. k. "kapitaltjänsten", dvs. ränta och amortering
på anläggningskostnaden, varjämte kostnaderna för
till ångpanneanläggningens drift erforderlig elektrisk
energi, ånga, löner och underhållskostnader skola i
beräkningarna medtagas.

I många fall, särskilt vid anläggningar med kort
drifttid per år och liten medelbelastning - här
kallad användningsfaktor – spelar kapitaltjänsten
en större roll än bränslekostnaden.

I åtskilliga andra fall är en hög termisk verkningsgrad
av ringa betydelse, såsom exempelvis när den
för ångpanneanläggningens drift erforderliga
energien i form av elektricitet eller ånga är stor – något
vartill ofta ingen hänsyn tages.

Om t. e. en kolpulvereldad ångpanna arbetar med
88 % termisk verkningsgrad men 10 % av det
tillgodogjorda värmet i form av alstrad ånga eller
kraft – åtgår för kolens torkning, målning, siktning
samt för Ventilatorer, sotblåsare etc., så är den
effektiva nettoverkningsgraden 88 – 8,8 = 79,2 %,
medan för samma panna försedd med en modern
rosteldning, arbetande med 85 % verkningsgrad och
3 % egen energiförbrukning, uppvisar en
nettoverkningsgrad av 85 – 2,5 = 82,5 %. Trots
kolpulvereldningens angivna högre verkningsgrad vore sålunda
i detta fall en modern rosteldning med en angiven
lägre verkningsgrad att föredraga såsom
värmetekniskt mera ekonomisk.

Man bör därför aldrig låta sig bländas eller
vilseledas av höga verkningsgradssiffror, utan städse noga
pröva alla inverkande omständigheter och dessas
inflytande, och man skall då ofta komma till det
resultatet, att en enklare ordnad ångpanneanläggning
med skenbart låg verkningsgrad tack vare lägre
anskaffningskostnad och litet eget energibehov i
verkligheten blir avsevärt mer ekonomisk än en mera
komplicerad s. k. "högvärdig" ångpanneanläggning
med angivna högre verkningsgrad men med högre
anskaffningskostnad och stort energibehov.

Undersöker man totalkostnaderna vid
ångpanneanläggningar i allmänhet, kommer man till det
resultatet, att vid anläggningar med helårsdrift – alltså
årligen 7 000 à 8 000 drifttimmar – kostnaderna
uppdela sig sålunda:

"Kapitaltjänst" (ränta och amortering) . . .	30–40 %
Bränslekostnader . . .	60–50 %
Övriga kostnader . . .	10 %

Vid anläggningar med enbart dagdrift däremot
– dvs. anläggningar med 8–10 timmars användning
per dygn eller 2 400–3 000 tim. per år – blir
fördelningen:

"Kapitaltjänst" (ränta och amortering) . . .	58–68 %
Bränslekostnader . . .	35–25 %
Övriga kostnader . . .	7 %

Ur denna sammanställning, som givetvis endast
angiver medelvärden, vilka från fall till fall kunna
ställa sig nog så olika, framgår dock utan gensägelse,
att vid en ångpanneanläggning med långa och
oavbrutna driftperioder endast de mest moderna
högvärdiga och värmetekniskt mest ekonomiska
pannanordningar böra ifrågakomma, enär
anläggningskostnaderna i dylika fall icke betyda så mycket.
För anläggningar åter, som arbeta med dagliga
avbrott omfattande större delen av dygnet, är det
däremot riktigast att använda billiga pannanordningar;
det betyder i dylika fall tydligen mindre, om
verkningsgraden skulle utfalla någon procent lägre.

Vad är det då, som bestämmer de med en
ångpanneanläggning förenade anskaffningskostnaderna?
I första rummet själva eldningssystemet, pannsystemet,
pannstorleken och den specifika belastningen,
därjämte ångtrycket och icke minst den för
anläggningen önskade verkningsgraden. Alla dessa olika
faktorer skola här nedan i korthet var för sig behandlas.

Vad angår eldningssystemet har man att skilja
mellan två principiellt skilda system: pulvereldning
och rosteldning. Ångpanneanläggningar med
pulvereldningssystem äro nästan undantagslöst dyrare än
anläggningar med rosteldningssystem, i regel minst
10–20 %, framför allt därför, att tork- och
förmalningsanläggningarna äro vida dyrbarare än en rost.
Även de nyare anordningarna med en förmalningsapparat
för varje panna utfalla väsentligt dyrare än med en
modern rosteldningsanordning av samma kapacitet.

Endast då det är fråga om mycket stora
ångpanneenheter, torde en komplett anläggning för
pulvereldning kunna i anskaffningskostnad utfalla tämligen
lika med en rosteldad anläggning av samma
kapacitet. Redan härav framgår, att för medelstora och
mindre ångpannebehov, så ock där användningsfaktorn
är liten, pulvereldade ångpanneanläggningar
äro oekonomiska.

Av de många olika rosttyperna äro i de flesta fall
kedjerosterna billigare än de särskilt i Amerika
mycket använda undermatningsrosterna av olika slag.
Vid mycket askrika eller starkt stybbiga kol äro
dock vissa specialutföranden, såsom exempelvis
"Plutostokers" och s. k. "Rückschub"-roster att
rekommendera.

Pannsystemet i och för sig har likaledes ett stort
inflytande på anläggningskostnaderna. För små
ångbehov är än i dag flamrörpannan ofta den mest
ekonomiska, enär den är den utan jämförelse
billigaste i anskaffning och kan i modernt utförande
uppvisa en hög verkningsgrad.

Av vattenrörpannorna äro vertikalrörpannorna i
allmänhet något billigare än de s. k. sektionspannorna.
Även antalet domer har sitt inflytande på
anskaffningskostnaderna, och detta alldeles särskilt
vid högre ångtryck. Sålunda äro pannor med 2
domer alltid avsevärt billigare än pannor med 3 eller
4 domer.

I fråga om storleken gäller, att ju större en panna
är, desto billigare är den, räknat på 1 tons ångproduktion
per timme. Upp till 800 m² eldyta gäller
detta, i det att intill denna gräns kostnaderna sålunda
beräknade kraftigt sjunka, medan med ytterligare
växande eldyta inga ytterligare kostnadsminskningar
äro att påräkna.

Å andra sidan sett är det mindre lämpligt att
utföra en nyanläggning med alltför stora pannor, enär
man då även måste hålla en stor och dyrbar reserv.

Ju större varje panna är desto större blir ock
minskningen i ångproduktionen i händelse en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>